Eftersom vi befinner oss mitt inne i rötmånaden är det dags att fråga sig vad som hittills kvalificerat sig för titeln årets rötmånadsdebatt. Mitt förslag: är diskussionen om spansk invandringspolitik som följde på händelserna i Ceuta. Sällan har så många tagit munnen så full och haft så lite vettigt att säga. Inte för att strömmen […]
Benny AnderssonClartébloggens initiativ att översätta och publicera intervjun med Vivek Chibber om relationen mellan kapitalism och kolonialism och Vijay Prashads svar är värda en applåd. Men tyvärr riskerar diskussionen att fördunklas av begreppslig oklarhet. Rubrikerna till de båda inläggen lyder ”Den koloniala plundringen skapade inte kapitalismen ” (Chibber) och ”Kunde kapitalismen ha frodats utan kolonialismen?” (Prashad) […]
Benny AnderssonBenny Andersson skriver om den borgerliga ekonomins tillkortakommanden utifrån Fronesis aktuella temanummer om slumpens roll. När Sovjetunionen bröt samman flockades västerländska ekonomer som flugor kring ett kadaver för att lära den ryska nomenklaturan hur man skapar en blomstrande kapitalistisk ekonomi. Chockterapin skulle svida i början, men på sikt skulle belöningen komma i form av välstånd […]
Benny AnderssonÅrets delade pris till Alfred Nobels minne i ekonomi har mötts av applåder från president Bidens ekonomiska rådgivare. Det är ingen slump. I en upplysande analys visar ekonomhistorikern Adam Tooze hur pristagarnas teser passar som handen i handsken i Bidenregimens och många amerikanska ekonomers allt starkare kritik av nyliberalism och globalisering. Vilket i sin tur är […]
Benny AnderssonFörst vill jag påpeka att rubriken till mitt senaste inlägg - ”Nato är inte ett hot mot Ryssland” - är missvisande. Jag har aldrig hävdat att Nato inte utgör ett potentiellt hot mot Ryssland. Det handlar ju om världens mäktigaste imperialistiska allians. Det jag påstår är något annat. Nämligen att detta hot var mycket litet vid tidpunkten för Rysslands invasion av Ukraina och under åren som närmast föregick invasionen. Och att Putins försök att göra ”hotet från Nato” till skälet för invasionen därför bör ses som en avledningsmanöver, avsedd att dölja Kremls verkliga motiv. När allt kommer omkring bevittnade Ryssland Natos stegvisa expansion över hela Östeuropa, utan nämnvärda protester. Om Natofrågan hade varit avgörande, borde man ha protesterat kraftigt redan då.
Benny AnderssonI ett inlägg här på bloggen hävdade jag att Nato inte utgjorde ett militärt hot mot Ryssland vid tidpunkten för det sistnämnda landets invasion av Ukraina. Och – implicit – att hänvisningen till ett sådant hot istället tjänade som täckmantel för att dölja Rysslands imperialistiska ambition att lägga Ukraina under sig. Genom att hänvisa till beräkningar av Natos militärutgifter och samlade militära styrkor försöker Dan Jerrestam (DJ) vederlägga mitt argument.
Benny AnderssonDetta är en del av en debatt om det är så att Nato har verkat som ett hot mot Ryssland och detta varit en viktig drivkraft i Rysslands orättfärdiga ockupation av delar av Ukraina. Först ut var Benny Andersson inlägg där Nato med USA framstod som svaga och nedmonterade militärt följt av ett försök av Dan Jerrestam att visa hur styrkeförhållande ser ut mellan Nato vs Ryssland. I ett inlägg här på bloggen hävdade jag att Nato inte utgjorde ett militärt hot mot Ryssland vid tidpunkten för det sistnämnda landets invasion av Ukraina. Och – implicit – att hänvisningen till ett sådant hot istället tjänade som täckmantel för att dölja Rysslands imperialistiska ambition att lägga Ukraina under sig. Genom att hänvisa till beräkningar av Natos militärutgifter och samlade militära styrkor försöker Dan Jerrestam (DJ) vederlägga mitt argument. Hans siffror är intressanta i sig och jag välkomnar debattörer som på ett grundligt sätt försöker belägga sina argument.
Benny AnderssonDet viktigaste skälet att säga nej till ett svenskt medlemskap i Nato är inte att det auktoritära Turkiet har kunnat påverka svensk inrikespolitik och lagstiftning (Flamman). Det är heller inte kärnvapnen (Vänsterpartiets Håkan Svenneling), eller att processen som ledde fram till det svenska riksdagsbeslutet att ansöka var allt annat än demokratisk (Miljöpartiet). Dessa saker är förvisso dåliga. Men det finns något mer grundläggande och värre: Natos i särklass mäktigaste medlem, USA, är en imperialistisk supermakt med många övergrepp mot mindre länder på sin meritlista. Medlemmarna av den föregivna försvarsalliansen Nato riskerar därför att reduceras till hjälpredor i en imperialistisk politik som syftar till att befästa USA:s maktställning i världen.
Benny AnderssonErkännandet av stormakternas rätt till intressesfärer ”har gett oss ett slags fred i åttio år”, skriver Sven Andersson i en kommentar till ett inlägg här på bloggen. Därav följer, om jag har förstått tanken, att vi i fredens namn ska acceptera Rysslands rätt till överhöghet över Ukraina och andra länder i dess närhet. USA ”skulle aldrig acceptera en fientlig atombeväpnad allians vid sin gräns (vilket de visade 1962)” , skriver Sven Andersson vidare. En sanning med modifikationer. USA tvingades i decennier acceptera ett kommunistiskt Kuba, de facto allierat med atomvapenmakten Sovjetunionen, vid sin gräns. Däremot hotade USA med storkrig för att förhindra utplaceringen av kärnvapen på Kuba. Men såvitt jag vet har ingen föreslagit utplacering av atomvapen i Ukraina. NATO har heller inte placerat ut kärnvapen i Baltikum och andra medlemsländer i Östeuropa. NATOs kärnvapen finns i Västeuropa och Turkiet.
Benny AnderssonAldrig trodde jag att en gammal vänsteraktivist som Henrik Skrak skulle omfamna krigsförbrytaren Henry Kissinger. Men i sina försök att underbygga John Mearsheimers analys av kriget i Ukraina och förgylla den politiska realismen är det i armkrok med Kissinger Skrak har hamnat. Låt oss se hur det kunde gå så illa! I en artikel i Clarté 2/2022 hävdar jag att en aggressiv och revanschistisk agenda var huvudmotivet för Rysslands överfall på Ukraina. Henrik Skrak (HS) invänder: skulden bör läggas på USA, Ryssland agerade defensivt och försökte bara förhindra ett ukrainskt medlemskap i NATO. I sitt angrepp på min artikel bortser Skrak från allt som tyder på att Putinregimens krigsmål inte begränsades till att förhindra uppkomsten av en NATO-ansluten grannstat. De uttalanden jag anförde (från Putin, RIA Novosti, Dimitrij Medvedev och Sergej Karaganov) avfärdas med det enda argumentet att de antyds vara ”ryckta ur sitt sammanhang”.
Benny AnderssonKontrarevolutionära generaler och tänkare influerade av fascismen hyllas idag av statsledningen i Ryssland. Ukraina har en central plats i drömmar om en slavisk civilisation under rysk ledning.
Benny AnderssonHösten 2005 ägde en märklig ceremoni rum på en klosterkyrkogård i Moskva. Två vitryska notabiliteter, vars kvarlevor grävts upp och fraktats hem till Ryssland, återbegravdes under pompa och ståt i hemlandets jord. Kvarlevorna tillhörde generalen Anton Denikin, en av bolsjevikernas farligaste motståndare under inbördeskriget, och filosofen Ivan Iljin, som brukar betraktas som den viktigaste ideologen för den vitryska rörelsen i exil. Några månader senare fördes Iljins arkiv tillbaka från USA till Moskva. Den kostsamma operationen var en del av programmet ”För försoning och förening”, vars syfte var att utplåna motsättningarna som skapats av Oktoberrevolutionen 1917. Iljin var till att börja med en stor beundrare av den tyska nazismen som han beskrev så här strax efter maktövertagandet, 1933:
Benny AnderssonI en ledare i Flamman den 17 mars – ”Behövs marxismen för att förstå Putins krig?” - påstår Leonidas Aretakis att vänstern saknar en teori om internationella relationer. Många sägs därför ha hamnat i knät på den statsvetenskapliga realismen, där världen betraktas som ett schackbräde med stormakter på var sin sida om spelbordet. Grunden för internationella konflikter anses vara stormakternas strävan att öka sin makt. Man frågar sig inte varifrån denna strävan kommer, utan den tas som ett givet metafysiskt faktum. Och följaktligen som omöjlig att förändra. I en sådan värld är det bästa som kan uppnås perioder av balans mellan stormakterna. De enskilda människorna och folkens rättigheter har ingen plats i analysen.
Benny AnderssonStrax före invasionen höll Putin ett tal där han förnekade Ukrainas rätt till självständighet och påstod att landet alltid hade varit en del av Ryssland. Därmed föll den defensiva masken (omsorg om Rysslands säkerhet, rädsla för NATO) av och en aggressiv storrysk imperialist visade sitt ansikte. Drygt hundra år efter den ryska revolutionen har de ryska tsarernas och svarthundramännens* reaktionära chauvinism hittat en efterföljare. I sitt tal la Putin skulden för skapandet av ett självständigt Ukraina på Lenin och bolsjevikerna som tidigt gjorde rätten till självständighet för Ukraina och andra förtryckta nationaliteter till en viktig del av sin politik. Enligt den ukrainska historieprofessorn och akademiledamoten Valerij Soldatenko, som jag intervjuade under en historikerkonferens i Petersburg 2017, var den ryska revolutionen en mångnationell revolution, där stödet från de förtryckta nationaliteterna var en av de viktigaste faktorer som tippade över balansen till bolsjevikernas fördel. Pogromer och etniskt färgad repression användes flitigt av den vita sidan i inbördeskriget. Inom den röda armén var pogromer belagda med dödsstraff.
Benny AnderssonDen snabba ekonomiska och politiska utvecklingen under 1700-talet födde en ny historiesyn. Historien uppfattades inte längre som en räcka slumpvisa händelser, utan som en lagbunden process med en bestämd riktning mot en bättre framtid. Liberala ekonomer, historiker och filosofer formulerade teorier där historiens utveckling beskrevs som en nödvändig följd av olika sätt att organisera samhällets ekonomi. James Steuart (1712 – 1780) och Richard Jones (1790 – 1855) sökte förklara Englands snabba utveckling genom en teori om nödvändiga ekonomiska stadier, där England sades ha hunnit längre än kontinentens övriga länder. Fransmannen Henri de Saint-Simon (1760 – 1825) formulerade en stadieteori där de producerande klasserna strider mot parasitära icke-producenter. Marx och Engels var i sin ungdom starkt påverkade av dessa idéer. I ungdomsverket ”Den tyska ideologin” beskrivs historien som en lagbunden följd av stadier, eller produktionssätt. Alla länder är tvungna att genomgå samma stadier, även om det kan ske på olika sätt och med olika hastighet.
Benny AnderssonDen norra vägen mellan Sundsvall och Östersund brukade en gång kallas för Sveriges vackraste landsväg. Numera breder kalhyggena ut sig på höjderna runt Indalsälvens dalgång. Utvecklingen har sitt pris, sa min gamle kompis skogsmaskinföraren resignerat, när vi körde den vägen i slutet på 1980-talet. Få ord är så vilseledande som ”utveckling” och ”modernisering”. I två inlägg ska jag diskutera några av de politiska idéer som döljer sig bakom den skenbara nödvändighet orden verkar peka på. Det första handlar om den nyliberala drömmen om marknadens allmakt. Det andra om arbetarrörelsens syn på nödvändigheten i historien.
Benny AnderssonBidens ekonomiska vänstersväng överraskade många. De flesta hade väntat sig en fortsättning på den nyliberala politik som alla amerikanska presidenter sedan Reagan fört och som inte heller Obama vågade avvika från. Men under 2000-talet har det blivit alltmer tydligt att den politiken utgör en återvändsgränd som försvagar ekonomin och hotar att slita isär samhället. Under Trumps regim och särskilt efter pandemin blev detta uppenbart. Bidens vänstersväng har också en annan bakgrund, nämligen de ökande svårigheterna att mobilisera det amerikanska folket bakom en offensiv, imperialistisk utrikespolitik. För en antiimperialistisk vänster är uppgiften att se med båda ögonen. Det vill säga, att kämpa för progressiva ekonomiska reformer, samtidigt som man utvecklar en opinion mot försöken att utnyttja dem för att mobilisera kring en imperialistisk offensiv. Men det har jag behandlat i ett annat inlägg här på bloggen.
Benny Andersson”Tack Bernie för allt du gjorde för Joe!” Så jublar Göran Greider i Etc den 16 maj. Där skriver han om hur glad och överraskad han är över att ”USA har fått en president som i sin reformiver leder tankarna till 60-talets progressiva reformagenda...”. Greider tror att förtjänsten ytterst är Bernie Sanders och den vänsterrörelse som bar fram honom. Jag är lika glad som Greider över reformerna. Bidens vänstersväng i den ekonomiska politiken utgör ett kraftigt brott med den hittills rådande nyliberala ortodoxin. Och vänsterns frammarsch har antagligen en del av förtjänsten. Men man gör ett misstag om man blundar för den andra sidan av den nye presidentens politik. Allt som Biden hittills har gjort tyder på att han förbereder en återupptagen imperialistisk offensiv, efter Obamas vinglande och de fyra förlorade åren under Trump. De radikala ekonomiska reformerna är inte bara en eftergift för den inhemska vänstern, de har också som syfte att än en gång mobilisera det krigströtta amerikanska folket bakom en imperialistisk och hegemonisk utrikespolitik.
Benny AnderssonDet är tvåhundra år sedan Friedrich Engels föddes. Den officiella sovjetkommunismen reducerade hans idéer till fyrkantiga scheman. Orättvist, menar Benny Andersson, och diskuterar Engels bidrag till vår förståelse av världen.
Benny AnderssonSedan jag skrivit det mesta av mina två föregående bloggtexter, blev jag uppmärksammad på att Erik Bengtsson nyligen har sagt lite mer om sina teoretiska utgångspunkter. Det gör han på sin blogg, i form av ett angrepp på den riktning som brukar kallas politisk marxism. Riktningen har sitt ursprung hos den amerikanske historikern Robert Brenner, som på 1970-talet lanserade en ny syn på övergången från feodalism till kapitalism. Enligt Brenner, fick digerdöden, som drabbade Europa i mitten av 1300-talet, olika följder i olika delar av Europa när adeln sökte bevara sina inkomster. I Östeuropa, där böndernas byorganisationer var svaga, återinfördes livegenskapen. I Frankrike lyckades bönderna stärka sin rätt till jorden och feodalismen cementerades för århundraden framåt. Bara i England, där adeln var stark och satt på unikt stora egna gårdar som en följd av den normandiska invasionen på 1000-talet, sökte adeln nya vägar. De arrenderade ut sina gårdar till höga arrenden (högstbjudande). Det tvingade arrendatorerna att söka nya sätt att maximera gårdarnas lönsamhet genom att ersätta behovsproduktionen med produktion för försäljning. Frälsebönderna vräktes med våld och allmänningarna inhägnades, vilket ruinerade de fria bönderna. Den oavsiktliga följden blev införandet av ett helt nytt produktionssätt i jordbruket, agrarkapitalism. I Brenners teori spelar klasskampen och de sociala egendomsförhållandena avgörande roller, därav beteckningen politisk marxism. (Brenner använder begreppet sociala egendomsförhållanden istället för produktionsförhållanden för att undvika snäva tolkningar som reducerar det senare begreppet till produktionsteknik. I de sociala egendomsförhållandena ingår även de horisontella förhållandena inom klasserna, till exempel graden av samanhållning respektive rivalitet). Ellen Meiksins Wood, Georges Comninel och Benno Teschke är några andra som också brukar betecknas som politiska marxister. Men också Vivek Chibber, som står nära den amerikanska tidskriften Jacobin och är en av redaktörerna för dess teoretiska tidskrift Catalyst, är influerad av Brenner.
Benny AnderssonI boken ”Världens jämlikaste land?” smular Erik Bengtsson sönder myten om det unika svenska bondesamhället med dess påstådda jämlikhet, demokrati och djupt rotade tradition av förhandlingar och kompromisser. Trots att myten skapades i början av 1800-talet av konservativa ideologer som sökte en enande nationell överideologi till skydd mot inflytandet från den franska revolutionen, har den upprepats långt in i vår tid över hela det politiska spektrumet från höger till vänster. Eftersom det följande inlägget koncentrerar sig på att fortsätta den kritiska diskussion jag inledde med granskningen av temanumret av Arbetarhistoria, vill jag inledningsvis understryka hur läsvärd Bengtssons uppgörelse med det som kanske borde kallas för en svensk nationalmyt är. Att läsa boken är som att öppna fönstret och låta den friska luften blåsa in i ett rum som inte vädrats på århundraden. Men enligt min mening stänger Bengtsson fönstret för tidigt. Två myter förblir stående. Den ena säger att den svenska övergången från feodalism till kapitalism försiggick i små kontinuerliga steg, utan större inslag av klasskamp. Den andra påstår att det var en bred allians mellan liberaler och arbetarrörelse som skapade det som en gång var världens jämlikaste land.
Benny AnderssonDen här recensionen av Arbetarhistoria (nr 173/174: 2020: 1 - 2) är det första av tre inlägg på Clartés blogg. I det andra granskar jag Erik Bengtssons bok ”Världens jämlikaste land?”. Och i det tredje diskuterar jag hans kritik av den riktning som brukar kallas för politisk marxism. Läsaren kommer att upptäcka att det finns en röd tråd som binder samman dessa inlägg. Ekonomhistorikern Erik Bengtssons sågning av myten om det unikt jämlika och demokratiska svenska bondesamhället har fått välförtjänt uppmärksamhet. Därför var det med stora förväntningar jag började läsa tidskriften Arbetarhistorias tema där ett antal yngre svenska historiker, under Erik Bengtssons och Carolina Uppenbergs ledning, skärskådar det svenska förindustriella klassamhället. Och visst är det ett tankeväckande och läsvärt tidskriftsnummer. När historiker diskuterar de materiella och strukturella betingelserna för mänskligt handlande börjar historien bli begriplig. Det är dessutom ett framsteg att blickarna riktas mot jordbruket, som stod för större delen av sysselsättningen ända fram till början av 1900-talet. Författarnas empiriska undersökningar blottlägger motsättningar mellan välbeställda skattebönder å den ena sidan och stora grupper av torpare och egendomslösa å den andra och visar därmed på det grundfalska i bilden av det homogena och jämlika bondesamhället.
Benny AnderssonZoltan Tiroler ställer två frågor till mig på Clartés blogg: Måste demokrati inskränkas till att betyda parlamentarism och flerpartisystem? Och är inte det han kallar Kubas deltagardemokrati också en form av folkstyre, ja kanske till och med en högre och bättre form av demokrati än parlamentarism och flerpartisystem? Det sista skriver Zoltan Tiroler inte rakt ut, men det är vad förespråkare av direktdemokrati och deltagardemokrati brukar hävda.
Benny AnderssonTankesmedjan Arena och Erik Jannische från Civil Right´s Defenders har publicerat en rapport om Kuba. Rapporten beskriver hur kapsejsad handel med Venezuela, USA:s blockad och pandemin har skärpt Kubas ekonomiska kris och föreslår att EU:s bistånd ska dras in om inte landet inför ett demokratiskt system där individuella fri- och rättigheter garanteras. Förutom det etiskt diskutabla i en åtgärd som skulle slå hårt mot befolkningen i en akut kris, innehåller rapporten en hårt vinklad beskrivning av Kuba. Batistadiktaturen beskrivs i rosiga termer. Vi får veta att analfabetismen var ”bara” 22 procent och att barnadödligheten inte var så förskräckligt hög. Men vi får inte veta vad som hänt med dessa saker sedan revolutionen 1959. Däremot påstår rapporten att Kubas avancerade och avgiftsfria utbildningssystem och sjukvård är en myt som fabricerats av Kubas regering. Det hela blir lite märkligt, eftersom man också skriver att läkarexporten – som naturligtvis beskrivs som ”slavarbete” - utgör Kubas främsta källa till utländsk valuta. Varifrån kommer dessa mängder av välutbildade kubanska läkare? Och är det så konstigt att de får arbeta några år utomlands för låga löner som tack för den kostnadsfria utbildning de har fått?
Benny AnderssonBenny Andersson debatterar i detta inlägg begreppet ”kulturarv”, som tas upp i senaste numret av tidskriften Clarté. Olle Josephson skriver i papperstidningen om Sverigedemokraternas kulturpolitik och att vänstern måste ta striden om det svenska kulturarvet. I samma nummer redovisar Magnus Nilsson en motsatt ståndpunkt och menar att begreppet svenskt kulturarv är lika vilseledande som begreppet mångkultur. Läs de artiklar som startat debatten genom att köpa Clarté 2-2020 Kulturkampen.
Benny AnderssonPå S:t Knuts vårdhem i Vellinge som drivs av Vardaga (före detta Carema, vinst 154 miljoner förra kvartalet) har kommunen begärt att alla större måltider ska fotograferas, eftersom de gamla ofta fått gå hungriga. Två burkar Findus köttsoppa skulle räcka till en avdelning på nio personer. "De gamla fick inte ens varsin slev soppa", berättade en anställd för Sydsvenskan den 6 april.
Benny AnderssonBenny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson – klima, forskning, og kampen for nasjonal sjølråderett. Benny fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet. Pål Steigan försöker använda falsifikationskriteriet i vetenskapsfilosofin som skäl för att man bör stödja alla som står i opposition till den rådande vetenskapliga teorin. Men kriteriets fader, filosofen Karl Popper, avsåg seriösa vetenskapsmän, inte skojare eller sådana som bedriver köpt ”forskning”. Och den första fråga vi bör ställa oss är om de som motsätter sig IPCCs teser om klimatkrisen idag är att betrakta som seriösa? Eller anser Steigan på fullt allvar att staten borde ha gett forskningsresurser till de så kallade forskare som i det längsta motsatte sig sambandet mellan rökning och cancer? I likhet med tobaksbolagen öser fossilindustrin pengar över de som ansluter sig till förnekelsemaskineriet. Det är knappast av brist på resurser som klimatkrisförnekarna har misslyckats med att övertyga det vetenskapliga samfundet. Om Steigans förslag skulle förverkligas skulle det dränera den seriösa klimatforskningen på välbehövliga medel. Vi har knappast råd att lägga krutet på att fortsätta diskutera om det över huvudtaget finns ett hot mot klimatet, framför att diskutera hur vi ska möta det.
Benny AnderssonBenny Andersson svarar på Pål Steigans artikel Benny Andersson, klima, kapital og klassekamp. Debatten fortsätter inom några dagar med nya artiklar av Pål och Benny, där de fördjupar diskussionen om synen på vetenskapen och hoten mot det nationella oberoendet. Pål Steigan försäkrar att han håller fast vid sin tidigare syn på klimatkrisen och citerar sig själv: ”Vi mener også at det pågår en så massiv rovdrift på hele ökosystemet at det kan före til sivilisasjonssammenbrud i vårt århundrede. Drivkraften bak dette er kapitalismens systemnödvändige evige vekst...”. Men den politik han föreslår, strider på varje punkt mot denna insikt om klimatkrisens allvar. Klimatkrisen påstås ha ändrat karaktär och tjänar numera främst som en täckmantel, eller ”chockdoktrin”, för det globala storkapitalets försök att undergräva vårt nationella oberoende, demokrati och välfärd. Steigans påståenden undergräver den insikt om klimatkrisens allvar som han inledningsvis försäkrar att han fortfarande tror på. Istället underblåser han klimatkrisförnekarnas åsikt att krisen är överdriven eller påhittad. Den enda ”miljökamp” är han numera verkar vara intresserad av riktar sig mot den vindkraft han anser kommer att förstöra Norges natur.
Benny AnderssonNär FN:s klimatpanel IPCC grundades 1988, med svensken Bert Bolin som ordförande, verkade det som om både den allmänna opinionen och en majoritet av politikerna var beredda att agera mot den alltmer akuta miljökrisen. Mer än 80 procent av oljebolaget Exxons interna rapporter och granskade forskning visade då, innan man lade ner den, att den globala upphettningen var verklig och orsakad av människan. En majoritet av de republikanska senatorerna i USA krävde att den dåvarande presidenten, Ronald Reagan, skulle sluta ett miljöavtal med Sovjetunionen.
Benny Andersson”Leta upp Sankt Franciskus kyrkan”, förklarade mannen för mig, ”där kan du fråga igen, kontoret ligger bredvid kyrkan”. Jag skulle till civilregistret för att förnya ett dokument. När jag till slut knackade på den väldiga dörren, stack en man ut huvudet genom ett fönster och förklarade att kontoret var stängt den här veckan på grund av karnevalen. Julidagarna är olidligt heta. Människorna rör sig långsamt och söker skuggan. I husen sitter man framför surrande fläktar. Om man har råd och när det finns elektricitet. För att spara energi stängs strömmen av några timmar då och då i olika delar av staden. Men på nätterna lever staden upp. Karnevalen överskuggar allt. Jag läste i en guidebok att karnevalen i Santiago är en av världens två häftigaste. Svårt att kontrollera, men det skulle inte förvåna mig.
Benny AnderssonSamma hetta, samma myller av människor och ilsket knattrande motorcyklar. Men också förändrat. Det är ännu mer ont om mat nu, än vad det var i februari när jag senast var här. Och det som finns i affärerna har stigit i pris. För de fattigaste blir det allt svårare. Häromdagen köade folk för att få köpa en liten förpackning fryst kyckling. Vårt ris tog slut förra veckan och i affärerna gapade hyllorna tomma. Några telefonsamtal och på kvällen knackade en bekant på dörren med två säckar ris. Importerat från Vietnam. Innan Brasilien anslöt sig till den amerikanska blockaden av Kuba efter Bolsonaros valseger, importerade man billigt ris och billig kyckling därifrån. Nu tvingas man köpa på andra håll. Med dyrare transporter och priser som följd. Matolja är en annan bristvara och en dag kunde vi inte få tag på salt. Gatuhandeln blomstrar i ett oöverskådligt nät av försäljare och kontakter. För den som har råd. Men inte ens där kan man få tag på allt. Turisterna brukar inte märka av matbristen. Men häromdagen satt vi på en paladar, när kocken kom ut och förklarade att man tyvärr inte kunde servera ris till räkorna vi beställt. Man hade inte lyckats köpa något.
Benny AnderssonEkonomisk utveckling i fattiga länder i Syd minskar inte utvandringen, tvärtom. Det ligger i kapitalismen som system att människor måste flytta. Inför de närmaste årtiondenas stora folkomflyttningar måste vi förstå de grundläggande mekanismerna. Den mobila reservarmén av arbetare är en av vinstproduktionens viktigaste förutsättningar. Det började redan på 1400- och 1500-talet.
Benny AnderssonKerstin Stigsson (KS) påstår fortfarande att New Deal-reformerna ”räddade kapitalismen” och att USA ”höll på att bli socialistiskt” under krisen på 1930-talet (hennes kommentar till mitt inlägg om Marx, Engels och Lenins syn på kampen för reformer). I konsekvensens namn borde hon också anse att de stora välfärdsreformerna i Sverige och andra europeiska länder före och efter kriget bidrog till att ”rädda kapitalismen”, eftersom det rörde sig om samma slags reformer. Samtidigt hävdar hon emellertid i ett annat inlägg att de stora välfärdsreformerna var segrar för arbetarklassen. Men man kan inte påstå båda dessa saker samtidigt. Om reformerna som infördes i USA, Sverige och andra länder strax före och efter det andra världskriget ”räddade kapitalismen” var de naturligtvis skadliga och revolutionärernas uppgift måste vara att bekämpa dem. Om de å andra sidan utgjorde segrar för arbetarklassen var de bra och värda att stödja och slåss för. Här måste man välja.
Benny AnderssonFör Lenin, liksom för många andra av arbetarrörelsens ledare i slutet av 1800-talet, var Marx och Engels viktigaste insats inte deras ekonomiska analyser, utan att de hade identifierat den enda kraft som är i stånd att störta kapitalismen och införa socialismen - arbetarklassen. Före Marx och Engels hade socialismen bedrivits som ett teoretiskt projekt och därmed bara varit en av flera utopiska drömmar om hur ett bra samhälle borde vara inrättat. I den mån man ens funderade över vilka krafter som kunde tänkas genomföra en så stor förändring, pekade vissa ut den ”bildade och förnuftiga” delen av borgarklassen, andra ville ”väcka” massorna genom terror. Arbetarklassen å sin sida var fortfarande liten, oorganiserad och omedveten både om sin ställning som klass och sin historiska uppgift. I den mån man förde spontan kamp, förde man den mot enskilda arbetsköpare, som inte uppfattades som medlemmar av en fientlig klass utan som individer. Många socialister betraktade den tidens obildade och oorganiseade arbetarklass som ett av hindren för socialismens införande.
Benny AnderssonI ett inlägg på denna blogg går Kerstin Stigsson (KS) till attack mot reformismen i S och V:s gestalt. Enligt KS har dessa partier lämnat alla tankar på kamp för ett alternativ till kapitalismen. Så långt är det lätt att hålla med. Men tyvärr går KS längre och verkar hävda att det inte är reformismen, utan kampen för reformer i sig, som för arbetarklassen på avvägar och ”räddar kapitalismen”. Visserligen försäkrar hon att hon inte är motståndare till reformer. Men det är nog mest en läpparnas bekännelse. Om reformer ”räddar kapitalismen” borde revolutionärer i konsekvensens namn vara emot dem. Det kan emellertid aldrig vara reaktionärt att förbättra arbetarklassens läge under kapitalismen. Historien visar att sanna revolutionärer också är de mest konsekventa förkämparna för dagskrav och reformer. Reformisterna däremot villkorar sitt stöd. De stöder bara sådan kamp de kan kontrollera och som de anser inte ”går för långt”. Det första tecknet på de tyska socialdemokraternas reformistiska urartning var när partiet början av 1900-talet började betrakta arbetarnas spontana masstrejker med misstänksamhet och avoghet. Revolutionärer som Rosa Luxemburg och Lenin gav däremot masstrejkerna i Tyskland och Ryssland ett helhjärtat stöd. (Tilläggas kan att de flesta av dessa masstrejker syftade till det slags ”statliga reformer” som KS pekar ut som särskilt skadliga).
Benny Andersson”Imorgon måste vi upp tidigt, taxin kommer sju prick”, sa Yuliet. Naturligtvis var det bara jag som steg upp halv sju. Sju prick betyder något helt annat på Kuba än i Sverige. En av Yuliets otaliga mostrar anlände tjugo över, helt vitklädd, med massor av halsband tillägnade olika andar runt halsen. Till sist kom vi i väg. Vi skulle till Yuliets morbrors hus i Chicharones, där Yuliet, Jennifer och tre andra skulle initieras i det jag fortfarande trodde var santeria. De hade renat sig dagen innan genom att en rombedövad duva och tupp ströks över hela deras kroppar medan babaloun mumlade besvärjelser på en blandning av spanska och yoruba. Djuren blev sedan raskt av med sina huvuden och blodet samlades upp i skalen efter en kokosnöt som krossats mot golvet. Yuliet var mycket allvarlig i taxin, detta var en viktig dag hennes liv.
Benny Andersson”Vissa dagar åt jag bara ett bröd, jag drack vatten med socker i för att försöka känna mig mätt ändå.” ”Men du hade ju jobb”, invände jag. ”Bara då och då”. ”Jag arbetade på temporära kontrakt, när det inte finns pengar till att betala löner – och det händer ofta – får de kontraktsanställda gå”. ”Och det är väldigt många som jobbar på temporära kontrakt, de flesta av alla de människor du ser sälja saker på gatorna här, saknar arbete”, förklarade hon. Arbetslöshetsförsäkring visste hon inte vad det var. ”Men libretan då”, fortsatte jag, ”den garanterar ju alla kubaner mat till subventionerade priser”. ”Libretan täcker bara en liten del av det du behöver varje månad”, svarade hon. ”Lite ris, en skvätt olja, pyttelite frijoles och fem ägg per person för en månad”. Kubanerna äter oftast ägg i någon form till frukost varje dag och kompletterar ofta risdieten med ägg som proteinkälla till något av dagens huvudmål.
Benny AnderssonSantiago de Cuba grundades av europeiska kolonisatörer och dess historia – liksom Kubas - är bara möjlig att förstå om man sätter in den i ett globalt sammanhang, där striderna mellan de feodala spanska, franska och portugisiska kolonialmakterna å ena sidan och det uppåtstigande kapitalistiska England å den andra, utgör det viktigaste inslaget. Liksom en fjäril som lyfter från en blomma på den ena sidan av jorden kan få stora effekter på den andra sidan, kom kapitalismens uppkomst på den avlägsna engelska landsbygden på 14- och 1500-talet snart att förändra livet på hela planeten.
Benny AnderssonVattnet tog slut i morse. Visserligen slog myndigheterna på det redan under dagen. Men vi har ingen turbin som pumpar upp det snabbt, så det lär dröja tills imorgon innan vår tank på taket är full igen. För att spara slås vattnet på bara under någon, eller några dagar i veckan. De som har råd med stora cisterner har inga problem. De som bara har pengar till en tank kan få klara sig utan vatten någon dag. Ju mindre tank, desto större är risken. Rafael och Yuliets lillasyster Claudia, som just fått sitt första barn, har ingen tank alls. Som alla andra som inte har råd med tank, får de lita till hjälpsamma grannar. Och sådana finns det i övermått. Solidariteten är stor på Kuba. Både den som organiserats uppifrån och den spontana. Trots sin relativa fattigdom och sina växande skillnader är Kuba fortfarande ett hyfsat jämlikt samhälle. Enligt vissa sociologiska teorier är jämlika samhällen mer solidariska än ojämlika. Det verkar i varje fall stämma för Kuba.
Benny AnderssonVi stod med vårt bagage på en trottoar i den varma Santiagonatten. Yuliet och jag grälade, utmattade efter tolv timmar i den överfulla camiónen. Rafael mötte oss i en skramlande Ladataxi. Han hade just blivit arbetslös, när spaghettifabriken han jobbat på lades ner. Under ett par dagar fanns det billig spaghetti att köpa i Santiago. Vi ställde oss i en av köerna, men hann aldrig fram innan lagret var slut. Maten verkar ha blivit dyrare sedan jag var här i somras, vissa basvaror är det ont om. Det är blockadens fel, säger alla jag talat med, även sådana som annars inte verkar ha mycket till övers för regeringen. Kuba importerar mycket livsmedel, så det är ingen orimlig förklaring, även om det kanske inte är hela sanningen.
Benny AnderssonJag var i Berlin för att tala om Rosa Luxemburg för en grupp nedresta svenskar. Idag tenderar många inom vänstern att måla upp Rosa Luxemburg som den som stod för ett helgjutet alternativ till Lenin och bolsjevismen och som dagens vänster bara har att bygga vidare på. Jag delar inte den bedömningen, även om hennes kritik av den ryska revolutionens alltmer odemokratiska inslag har stora poänger och hennes analys av imperialismens brutalitet och nödvändighet för kapitalismen är föredömlig. Min bild av Rosa Luxemburg som teoretiker är blandad. Det hon framför allt förtjänar vår aktning för är sitt motstånd mot den socialdemokratiska underkastelsepolitik som ledde den tyska arbetarklassen rakt in i första världskrigets brodermord.
Benny AnderssonHemkommen från 43 dagar i Santiago de Cuba sätter jag mig för att läsa lite av allt jag missat under min frånvaro. Och fastnar i Flammans sommarläsning – utdraget ur Didier Eribons hyllade självbiografiska essäbok ”Tillbaka till Reims”, som bland mycket annat diskuterar orsakerna till högerpopulismens framgångar bland arbetarklassväljare i Frankrike. (”Från klass till ras”, Flamman 12 juli 2018). Att högerpopulismen i Europa och USA skulle ha nämnvärt stöd bland arbetare är något som många inom vänstern helst vill blunda för. Man drar fram den ena efter den andra undersökningen som visar att LePen, Trump, Åkesson och deras gelikar också har ett betydande stöd bland företagare och småföretagare. Vilket visserligen stämmer. Men det ena utesluter inte det andra. Diskussionen liknar den som länge förts om stödet för nazismen på 1930-talet.
Benny AnderssonKlockan är fem på eftermiddagen och hettan har ännu inte lättat i Santiago. Förutom mig är huset tomt och för en gång skull nästan tyst. Bara fläkten surrar entonigt och grannarna grälar i huset intill. Medan jag försöker minnas debatten om socialismens drivkrafter som förde i slutet av 1960-talet – en konsekvens av brottet mellan Sovjet och Kina några år tidigare och Den Stora Polemik som följde. Ideella eller materiella drivkrafter, det var så frågan ställdes den gången. Den första antologin som kom på svenska var visst ”Planeringsdebatten på Kuba”. Sedan följde en rad böcker och antologier med liknande innehåll. Notabiliteter som Paul Sweezy och Charles Bettelheim höll på ideella drivkrafter och etiketterades sålunda som ”maoister”. Den vördnadsvärde Maurice Dobb höll på det materiella och klassades därför som ortodoxt sovjettrogen.
Benny AnderssonDet skulle bli fest på takterassen, med inbjudningskort och annat i den stilen. Till min stora förvåning skickades korten sent på eftermiddagen dagen innan festen skulle hållas. ”Men kommer dom fram i tid”, frågade jag förvånat med den svenska posten i tankarna? Frågan verkade lika förvånande för mina kubanska vänner. Det var väl självklart att korten skulle levereras dagen därpå. Allt är med andra ord inte sämre i det fattiga Kuba.
Benny AnderssonJag skriver den här serien resebrev från Kuba av två skäl. Jag vill bidra till att öka intresset för Kubas försök att hitta en egen väg till utveckling och socialism. Och jag vill bidra till att öka intresset för att besöka Santiago – enligt min mening en av Kubas intressantaste städer. Jag tror inte att att tillrättalagda historier som bara framhåller framgångar och förminskar eller tiger om problem tjänar dessa syften. Vi borde ha lärt oss något av de idylliserande propagandabilder som entusiastiska vänsterresenärer gav av den sk realsocialismen i Öst och det maoistiska Kina. Enligt min mening, var effekterna av dessa sagoberättelser snarast kontraproduktiva. När de nyfrälsta började se sprickorna i bilderna man matats med, avföll de som löv i höstvinden.
Benny AnderssonTuristbilder, men inte utan intresse. Plaza de Cespedes, det historiska Santiagos hjärta. Döpt efter Manuel de Cespedes, som startade det första befrielsekriget mot spanjorerna 1868, genom att samtidigt frige sina slavar och förena kampen för nationell befrielse med kampen mot slaveriet. En lyckad formel. Före detta slavar och spanskättade kubaner slogs sida vid sida mot det spanska förtrycket. En av orsakerna till att det finns väldigt lite rasism på Kuba.
Benny Andersson”Det fanns inte mat, inte kläder eller elektricitet på fyra år.” Den unga kvinnan som sitter mitt emot mig på ett hustak vid Havannas strandpromenad, Malecón, ser på mig. Bakom henne sjunker solen sakta ner i havet. Hon berättar om sin barndom i Holguin under de svåra åren i början på 1990-talet, då handeln med det forna sovjetblocket upphörde och Kubas ekonomi kollapsade på några veckor. ”När jag växte upp var det fortfarande brist på det mesta. Många av mina väninnor sålde sig.” Men hon hade valt en annan väg, studerat och tagit en hög akademisk examen. ”Ändå jobbar du som yogaledare för turister”, säger jag. ”Mer pengar, större frihet”, hon rycker på axlarna.
Benny AnderssonMarxister har föreställt sig att Atens demokrati vilade på slavar, att den tidiga borgarklassen var politiskt progressiv, och att staten snabbt dör bort under socialismen. Missuppfattningar som lett fel, hävdar Benny Andersson och avslutar med ett recept för socialistisk demokrati.
Benny AnderssonUtan EU:s politik och penningstöd skulle inga flyktingar bli kvarhållna i Libyen. Det gjorde Läkare utan gränsers ordförande Joanne Liu klart i ett öppet brev till Europas regeringar redan i början av september: "Varje nation och regering som bidrar till att skicka flyktingar tillbaka till Libyen och hålla dem kvar där är medskyldig ..."
Benny AnderssonDenna artikel utgör slutreplik i en diskussionsserie som inleddes i samband med utgivningen av Clarté 3 - 2017 Hundraåringen som försvann - Nya rön om ryska revolutionen. Här hittar du seriens övriga artiklar. Trots att jag anfört ett flertal textavsnitt där Lenin skriver att en socialistisk revolution och ett socialistiskt uppbygge i det efterblivna Ryssland bara kan lyckas om de får draghjälp av socialistiska revolutioner i Europa, fortsätter Peter Sundborg att hävda att Lenin och bolsjevikerna inte kan ha ansett detta. Skälet som anges är att Lenin hade litet förtroende för vänsterflygeln i Europas socialistpartier. Därför kan han inte ha väntat sig en revolutionär utveckling i Europa under det första världskriget. Däremot verkar PS hålla med om att Lenin och bolsjevikerna förväntade sig en radikal, eller kanske tom revolutionär, utveckling i Europa under perioden efter kriget. Hur går det ihop? Lenins misstro mot den europeiska vänstern var ju om möjligt ännu större efter det första världskriget.
Benny AnderssonSom ny prenumerant på tidskriften Clarté får du fyra nummer per år för från 300 kr. Eller om du föredrar en E-prenumeration för 125 kr per år.
Vill du hjälpa till? Vill du bli medlem? Nätverken av kontakter över nätet har sina förtjänster, men för samhällsförändringar behövs också organisation.