Uttalandena från toppmötet i Madrid om att Nato nu också måste rikta blicken mot Asien och Kina talar ett tydligt språk! Och Sveriges statsminister är med på noterna. Efter Erdogans besked att Turkiet kommer att säga ja till ett svenskt medlemskap, försäkrade en glädjestrålande Ulf Kristersson att Sverige kommer att verka för att Europa återgäldar det amerikanska stödet till Europa och Ukraina genom ”att visa intresse för de säkerhetsfrågor som USA ser i helt andra delar av världen.”  Som exempel nämnde han stillahavsregionen och Kina och fortsatte: ”Vill vi vara transatlantiska på riktigt är det inte bara att förvänta sig amerikansk närvaro i Europa, utan också europeiskt engagemang för gemensamma frågor globalt”. (Dagens Nyheter 12 juli). Ett häpnadsväckande uttalande från en statminister som försäkrat det svenska folket att ett svenskt medlemskap i Nato innebär att vi blir medlemmar i en försvarsallians! Och likt sin föregångare från kenneln som fostrar små hundar med stora hundars ambitioner försäkrar försvarsminister Pål Jonsson att ” svenska trupper vid ett medlemskap  kommer att delta i alliansen i stor omfattning. Sverige kommer inte att tillhöra Natos periferi vare sig geografiskt eller maktmässigt.” (Dagens Nyheter 14 juli)

Men världen är komplicerad. Det finns flera imperialistmakter som konkurrerar om hegemoni. Kampen mot ett svenskt medlemskap i Nato kan bara föras på en konsekvent antiimperialistisk grund. Man får inte göra samma misstag som Nils Flyg och hans avsomnade Socialistiska parti, som av det faktum att Storbritannien på hans tid var världens dominerande imperialistmakt drog slutsatsen att man borde stödja det nazistiska Tyskland. Den föregivna vänster som gör ett påstått militärt hot från Nato till den grundläggande orsaken bakom Rysslands invasion av Ukraina traskar i farlig närhet av Nils Flygs fotspår.

Det påstådda militära hotet mot Ryssland krymper till ett intet om man betraktar de militära resurser som stod till västalliansens förfogande före Rysslands invasion av Ukraina. Natos utvidgning österut ledde inte till någon ökning av det militära hotet mot Ryssland, utan till en minskning, eftersom nedrustningen i Västeuropa fortsatte. Mellan 1990 och 2014 minskade Natos i särklass viktigaste medlem, USA, sina styrkor i Europa med 85 procent. Vändningen mot Asien innebar att Pentagon styrde över resurserna mot en upprustning av flottan. I Kreml visste man mycket väl att man inte hade något att frukta från Nato, eftersom man samtidigt genomförde en stor omstrukturering av sina styrkor. Värnpliktsarmén med dess stora divisioner ersattes av yrkessoldater och rörliga mindre brigader. Alltsammans innebar en omställning från invasionsförsvar till mer begränsade insatser utanför Rysslands gränser. Det vill säga en liknande reform som de som samtidigt genomfördes av Sverige och Natoländerna i Västeuropa.

Natos utvidgning var inte något som drevs fram av USA. De drivande var de östeuropeiska länderna själva och motivet var fruktan för den store grannen i öst. En fruktan som visat sig vara väl motiverad. Ryssarna gjorde heller inget för att motverka denna rädsla hos sina forna satellitstater. 1993, alltså under Rysslands mest liberala fas, rapporterade den tyska diplomaten Wolfgang Ischinger, från ett möte med en högt uppsatt kollega i det ryska utrikesministeriet, att den senare på en direkt fråga hade svarat: ”Vad är det för fel om våra grannar fruktar oss?” Efter Rysslands invasion av Krim 2014 påbörjade USA en begränsad upprustning av sina styrkor i Europa. Men det var först efter att Ryssland hade inlett sitt försök att invadera Ukraina 2021 som USA och dess allierade i Västeuropa påbörjade det som den västtyske kanslern Olaf Scholz kallade ”Die Wende”, vändningen. Det vill säga en storskalig militär upprustning av Natos militära styrkor.

Det här visar förstås inte att den amerikanska imperialismen hade tappat sina tänder och förvandlats till fredsapostel. Man hade bara sina huvudsakliga intressen på annat håll och hoppades på lugn och stabilitet i Europa. Den ryska invasionen av Ukraina har ändrat på detta, men bara till en del. Washingtons perspektiv på världen är fortfarande betydligt mer omfattande än att bidra till försvar av Natomedlemmarnas gränser. Det är något som även de mest blåögda Natoförespråkarna i små länder som Sverige bör hålla i minnet.

Artikel publicerad 15 juli, 2023.