Benny Andersson skriver om den borgerliga ekonomins tillkortakommanden utifrån Fronesis aktuella temanummer om slumpens roll.
När Sovjetunionen bröt samman flockades västerländska ekonomer som flugor kring ett kadaver för att lära den ryska nomenklaturan hur man skapar en blomstrande kapitalistisk ekonomi. Chockterapin skulle svida i början, men på sikt skulle belöningen komma i form av välstånd och ekonomisk tillväxt. Budskapet svaldes med hull och hår.
När samma gäng västerländska ekonomer turnerade för att upprepa lektionen i det postmaoistiska Kina blev mottagandet svalare. I sin läsvärda bok How China Escaped Shock Therapy beskriver Isabella Weber hur Milton Friedman lade ut texten om det fåfänga i att försöka påverka marknadsekonomins självreglerande mekanismer, till exempel genom att försöka dämpa inflation med hjälp av priskontroller. Kineserna lyssnade artigt, men lät sig inte övertygas. De äldre kinesiska ekonomerna mindes hur priskontroller hade varit ett viktigt medel för att kontrollera inflationen i de KKP-kontrollerade områdena under befrielsekriget mot Japan. Istället för att låta sig förföras av den neoklassiska ekonomins ekvationer och lagar slog Kina in på en mer experimentell väg. Man skulle följa det gamla talesättet och korsa floden genom att känna sig fram sten för sten. Marknadsekonomiska mekanismer skulle införas gradvis, så att varje steg kunde utvärderas och anpassas till de oförutsedda faktorer som skulle dyka upp på vägen. På så sätt skulle den politiska kontrollen över processen kunna bibehållas.
Vi vet hur det gick. Den ryska chockterapin ledde till ekonomiskt sammanbrott, bestående stagnation och mer än ett årtionde av socialt elände, som lade grunden för det auktoritära styrets återkomst i Ryssland. Sett inifrån den neoklassiska ekonomiska teorins glasögon hade slumpen, i form av oförutsedda faktorer, fått förutsägelserna om framtiden att slå fel. Den kinesiska pragmatismen däremot kom att löna sig tusenfalt.
Det ryska exemplet är inte ensamt. De senaste ettochetthalva århundradet är överfullt av exempel på ekonomernas oförmåga att förutse framtiden. En av den neoklassiska ekonomins grundare, William Jevons, såg fysiken som föredöme och drömde om en matematisk kalkyl och matematiska modeller grundat på lagar som styr mänskligt beteende (”A Calculus of Pleasure and Pain”). Med historiens facit i handen kan vi konstatera att slumpen, i form av oförutsedda händelser, gång på gång har punkterat Jevons vision.
Det finns således starka skäl att ställa frågan: vad är slump? Beror den enbart på våra kunskapers begränsningar? Eller är slumpen ontologisk, grundad i världens sätt att fungera? Och oavsett vilket – hur ska det slumpmässiga definieras och beskrivas? Med tanke på slumpens betydelse har dessa frågor och andra som gäller det slumpmässiga fått lite uppmärksamhet. Den moderna tiden har bländats av 1700- och 1800-talsfysikens framgångar och riktat nästan allt ljus på deterministiska lagar och deras antagna förmåga att förutse framtiden.
Därför kände jag det som jag hade fått en tidig julklapp när jag kunde lägga vantarna på ett exemplar av Fronesis temanummer om slump hos en tidskriftsförsäljare i Götgatsbacken. Och julklappskänslan höll i sig under läsningen. Innehållet är en exposé över slumpens förmåga att lägga krokben för våra försök att förutsäga och förstå världen inom både vetenskaper och vardagsliv. Och mer än så kan man knappast begära inom ramen för en tidskrift (som ändå sträcker sig över 200 sidor). Det är intressant nästan hela tiden, med Stephen J Goulds och Richard Lewontins berömda uppsats om förklaringar inom evolutionsbiologin som höjdpunkt. Min enda kritik gäller valet att låta filosofen Althusser representera slumpen betydelse för historiematerialismen. Althussers utveckling, från hans tidiga relativt begränsade kritik av determinismen hos hegelinfluerad marxism till att förespråka en mer omfattande indeterminism, är visserligen intressant i sig. Men hans text är alldeles för allmän. Den hänvisar dessutom till kontroversiella filosofiska teser som ligger utanför frågan om determinism i historien och som var och en skulle kräva en separat diskussion.
Den historiker som mer än andra har gjort upp med determinismen inom historiematerialismen är Robert Brenner. I hans och hans efterföljares teori är kapitalismens uppkomst i England redan på 1500-talet en följd av en serie slumpartade händelser: Den normandiska invasionen, som gav den engelska feodalismen ett antal unika särdrag som skulle visa sig avgörande, och digerdöden som förändrade styrkeförhållandet mellan klasserna i hela Europa (men som ledde till kapitalism bara i England). Om man ska tro Mathias Wågs informativa inledning, delar visserligen Althusser synen på kapitalismens tidiga uppkomst i England som resultatet av slumpartade händelser, men utan att grunda detta i en utarbetad förklaring av förloppet. Jag hade gärna sett både Althusser och Brenner som representanter för teorier om slumpens betydelse i historien. Men måste jag välja, skulle jag utan tvekan välja Brenner. Avståndet mellan liknelser hämtade från antik, grekisk atomteori och Spinozas panteism å ena sidan och våra försök att förstå och förklara historien å den andra är långt, jämfört med Brenners empiriskt underbyggda förklaring av kapitalismens uppkomst.
Fronesisnumrets exposé över slumpens betydelse på olika områden väcker ytterligare frågor: Vad är slump? Hur ska den definieras och avgränsas? Den definition som ligger närmast de flesta av artiklarna i Fronesis är slump som motsats till determinerat av lagar. Det vill säga, antingen det ena, eller det andra. Men det är en definition som passar illa med artiklarna som beskriver hur slump och fria handlingar på individnivå ändå tycks ge upphov till ett slags ordning som kan beskrivas med statistiska lagar på kollektiv nivå. Grunden för detta måste vara strukturella faktorer som, genom att försvåra eller underlätta olika handlingar, skapar en kollektiv ordning. Till exempel det faktum att under kapitalismen är de flesta av de som inte äger kapital tvungna att sälja sin arbetskraft för att överleva. Enstaka individer kan välja att försöka dra sig fram som tiggare, brottslingar med mera. Men majoriteten kan det inte.
Då är det också rimligt att anta att vissa strukturella faktorer är mer tvingande än andra. Det vill säga, att slumpen samexisterar med olika grader av ordning. En sådan värld beskrivs bättre av matematikern Gregory Chaitins informationsteoretiska definition av slump som det som bara kan beskrivas genom att beskriva varje enskild händelse. Det slumpartade saknar ordning, det kan inte sammanfattas i en kortare beskrivning , till exempel i lagar och teorier. I en sådan definition blir slump motsatsen till ordning och det kan finnas grader av ordning. Finns det grader av ordning, där ordning och slump existerar tillsammans, finns det heller inga skäl att stanna vid statistikens empirism. Man bör också, som till exempel Marx, försöka utveckla teorier som kan ge oss systematisk kunskap om dessa ordningar och lägga grunden till förklaringar av det komplexa förhållande mellan slump och ordning som tycks råda på dessa områden.
I Fronesisnumret får kvantfysiken exemplifiera hur slumpen raserat murarana hos den fysik som länge troddes vara determinismens orubbliga fäste och förebilden för all vetenskap. Men man nämner inte att slumpens invasion bara tycks gälla den del av fysiken som handlar om verklighetens allra minsta beståndsdelar. I den fysik som handlar om världen vi kan observera med våra ögon och i det kosmos som ligger bortom det omedelbart observerbara tycks deterministiska lagar fortfarande härska tämligen oinskränkt. Det mesta av vår civilisations teknik bygger på att vi med hjälp av fysikens lagar kan göra sanna förutsägelser om världen. Frågan är varför denna determinism inte gäller för andra kunskapsområden som handlar om samma observerbara nivå av verkligheten: psykologi, ekonomi, samhällsvetenskap och sammansatta skeenden som väder, klimat, evolution och historia?
I en materialistisk världsbild är fysik den enda totala vetenskapen. Med det menar jag att allt som händer beror på händelser på den fysikaliska nivån. Men det innebär inte att allt som händer är möjligt att förklara av fysik. Förklaringar bygger på teorier och teoretiska klassificeringar av händelser. Och av vad vi hittills vet, finns det liten anledning att tro att förklaringar och klassificeringar på biologisk, psykologisk och samhällelig nivå kan reduceras till fysikaliska diton. Alltså behövs andra slags teorier för att förklara och förstå det som händer på dessa områden, eller nivåer, av verkligheten. Filosofen Donald Davidson har uttryckt det så här, med relationen mellan psykologi och fysik som exempel: Varje psykologisk, eller mental, händelse är identisk med en fysikalisk händelse. Men psykologiska klassificeringar är inte identiska med fysikaliska. Det råder ”tokenidentity”, men inte ”typeidentity” mellan psykologi och fysik. Det finns inga psykofysiska lagar, ingen övergripande psykofysisk teori.
En sak som skiljer ut försöken att hitta systematiska teorier för ovan nämnda icke fysikalisaka nivåer av verkligheten är att teorierna inte är totala i samma mening som fysik är det. Ekonomi till exempel, handlar bara om en begränsad och (abstraherad) del av verkligheten. Naturen, vetenskapens och teknikens utveckling och klasskampen ligger alla utanför de ekonomiska teoriernas domän. Pandemier som digerdöden, klimatförändringar, vetenskapliga och tekniska genombrott, och klasskampens utbrott och resultat påverkar alla ekonomins utveckling. Men de är omöjliga att förutse utifrån ekonomisk teori, De kommer som ovälkomna inkräktare från från områden av verkligheten som inte omfattas av ekonomins teorier och lagar.
Joseph Schumpeter var en av få borgerliga ekonomer som insåg detta. Medan hans nyliberala studiekamrater från Wien reducerade kapitalisten till en viljelös kugge i marknadsekonomins lagbundna maskineri, utnämnde Schumpeter entreprenören till utvecklingens hjälte. Entreprenören är företagaren som förmår ta till sig oväntade tekniska genombrott och förädla dem till nya affärsmöjligheter. Keynes delade också misstron mot ekonomernas förmåga att förutse framtiden. Det är den djupare innebörden i hans omskrivna talesätt: ”I det långa loppet är vi alla döda”. Och som den danske filosofen Sören Mau påpekar i sin omtalade bok Mute Compulsion är kritik av idén om en ren ekonomi, med slutna gränser mot den omgivande sociala verkligheten själva kärnan i Marx kritik av den borgerliga ekonomiska vetenskapen. Marx kritik syftar inte till att bara ersätta en slags ekonomisk teori med en annan teori av samma slag. Den riktar sig mot de borgerliga ekonomernas idé om vad en ekonomisk teori är. Marx åtskillnad mellan varuproducerande marknadsekonomi och profitmaximerande kapitalism å ena sidan och natur, teknik och klasskamp å den andra är analytisk, det vill säga vilar på abstraktioner, inte ontologisk. I verkligheten påverkar dessa analytiskt åtskilda områden av verkligheten ständigt varandra. Därför finns det inga deterministiska ekonomiska lagar hos Marx. Lagar och lagliknande påståenden finns bara i den idealiserade teorin. I den sammansatta verkligheten finns bara partiella ordningar och tendenser. /
Visserligen är fysikens lagar också idealiseringar. De bygger på att man bortser från andra fysikaliska faktorer som påverkar resultatet både i experimentsituationer (lite grann) och (mer) i verkligheten. Jämför fysikern och filosofen Nancy Cartwrights How the Laws of Physics Lie! Men till skillnad från vad som är fallet inom andra kunskapskapsområden är dessa ”störande” faktorer också fysikaliska. Man vet oftast rätt väl på förhand vilka de är och hur stor deras påverkan kommer att vara. Det är inte fallet när påverkan kommer ”utifrån”, från områden av verkligheten som inte förenas av någon övergripande, gemensam teori. Där är överraskningsmomentet oftast totalt.
Artikel publicerad 08 januari, 2025.