På bilderna: Katedralen på den ena, det anrika hotellet Casa Granda på den andra. På dess terrass satt författaren Graham Greene och fick inspiration till boken ”Vår man i Havanna”. Senare, på 1950-talet, satt han där och väntade på klartecken för en intervju med gerillan i bergen. En intervju som av säkerhetsskäl aldrig blev av. Men Greene lyckades smuggla en väska med kläder upp till gerillan med hjälp av budbärare.
Så klart har också jag suttit i skuggan på dess terrass och tagit en öl eller kaffe i eftermiddagshettan. Där finns internetuppkoppling, så man kan arbeta om man klarar av stojet från alla turister. Väl många sådana på och kring Plaza de Cespedes. Bortser man från det historiska finns intressantare och mer levande ställen i Santiagos centrum. Plaza Marte och Plaza Dolores tex. De gula taxibilarna framför katedralen är moderna kinesiska Geelys. Vill ni åka jänkare och drömma om tider då miljökrisen inte fanns – åtminstone inte i våra medvetanden – ska ni gå till Plaza Marte. För den som är ensam och modig finns också ett billigare alternativ, motorcykeltaxi. Allmänna komunikationer finns knappt i denna socialistiska stad, den kubanska revolutionens vagga. Luften i stans historiska centrum är disig av utsläpp och avgaser. Inte kul för mig som har astma. Men det uppvägs tusenfalt av folklivet på gator och torg.
Där Havanna känns som väl turistiskt ibland, känns Santiago mest kubanskt. Jag kan gå här i timmar och bara betrakta. Eller sitta på ett kafé. Kan man dessutom lite spanska blir det ännu mer intressant. Ingen behöver sakna samtalspartner här. Bäst är kvällarna, då den värsta hettan har lagt sig. Och fattig och mindre fattig sätter sig på trottoaren utanför sina hus för att samtala och begrunda livet.
Artikel publicerad 09 augusti, 2018.