Clartébloggens initiativ att översätta och publicera intervjun med Vivek Chibber om relationen mellan kapitalism och kolonialism och Vijay Prashads svar är värda en applåd. Men tyvärr riskerar diskussionen att fördunklas av begreppslig oklarhet.

Rubrikerna till de båda inläggen lyder ”Den koloniala plundringen skapade inte kapitalismen ” (Chibber) och ”Kunde kapitalismen ha frodats utan kolonialismen?” (Prashad) Det är som synes två olika frågor. Den ena handlar om kolonialismens bidrag – avgörande eller inte – till kapitalismens historiska uppkomst. Den andra handlar om kolonialismens bidrag till kapitalismens snabba och kraftfulla utveckling (dess”frodande”) när den väl hade etablerat sig som dominerande produktionssätt i ett avgränsat geografiskt område.

Prashad blandar ihop dessa frågor genom att behandla dem som identiska, men av hans argument framgår att han avser att besvara båda. Intervjun med Chibber handlar å andra sidan bara om den första frågan. Men genom att inte säga något om den andra – förutom att avfärda den extrema ståndpunkten att kapitalismens fortsatta utveckling helt och hållet vilade på kolonial plundring – öppnar han för Prashads argument att han undervärderar kolonialismens betydelse för kapitalismens fortsatta utveckling när den väl hade skapats.

Båda tycks emellertid vara överens med Marx och den rådande forskningen om att England spelade en central roll som föregångare och motor i den process som gjorde kapitalismen till det dominerande globala produktionssättet. Det synsättet delas också av ledande förespråkare för de vidare definitioner av kapitalism som ser den exemplifierad i handel och handelsdominerad marginell produktion (kapitalistiska ”öar”) långt innan kapitalismen fick sitt genombrott i England ( tex Sven Beckert och Jairus Banaji). Man bör alltså kunna undersöka svaren på de båda inledningsvis ställda frågorna genom att studera handelns och kolonialismens betydelse för de olika faserna i den engelska kapitalismens utveckling.

Enligt ekonomhistorikern Robert Brenner , vars forskning Chibber bygger sina argument på, ledde klasskampens utveckling och en blandning av säregna strukturella orsaker till att Europa efter digerdödens härjningar och den följande ekonomiska krisen slog in på tre åtskilda utvecklingsvägar. I Östeuropa där byarna och böndernas organisationer var svaga återinfördes livegenskapen. I Frankrike och stora delar av Västeuropa lyckades bönderna stärka sin rätt till jorden. Adeln kompenserades genom lukrativa ämbeten i svällande absoluta statsmakter som finansierades genom beskattning av bondejorden.

Bara i England slog adeln in på en annan väg för att slå vakt om sina inkomster. Man hyrde ut sina egendomar till högstbjudande, vilket ledde till att jorden förvandlades till vara och till att den inbördes konkurrensen och behovet att betala allt högre arrenden tvingade arrendatorerna att ständigt söka nya metoder för att höja jordbrukets produktivitet. En annan följd var att frälsebönderna med våld vräktes från sina gårdar och tvingades ta jobb som lantarbetare eller i de hantverksmässiga småindustrier som utvecklades för att möta den snabbt växande efterfrågan på konsumtionsvaror. Den oavsiktliga konsekvensen var att jordbruket – den i särklass viktigaste delen av den tidens ekonomi – förvandlades i kapitalistisk riktning så att England redan i slutet av 1500-talet hade blivit ett kapitalistiskt land. Det är orsaken till att detta lilla örike, som i början av 1400-talet hade hälften av Frankrikes folkmängd, underloppet av två århundraden gång på gång kunde besegra sina europeiska och utomeuropeiska rivaler och lägga under sig 40 procent av jordens yta.

Brenners betoning av den inhemska klasskampens avgörande roll har mött kritik för att bortse från handeln och kolonierna. Den indiske historikern Irfan Habib, som Prashad gillande citerar menar att Brenners ”sagoliknande berättelse” bortser från maskinernas och fabrikens roll, Irlands roll som exportör av billiga livsmedel, inkomsterna från den transatlantiska slavhandeln och från tributen från Indien. Eftersom inga av dessa företeelser existerade under de århundraden när England, enligt Brenner, förvandlades till ett kapitalistiskt land (14- och 1500-talet), kan jag bara dra slutsatsen att Habib och Prashad anklagar Brenner för att inte också ha besvarat den andra av de inledningsvis nämnda frågorna, den som gäller kapitalismen vidareutveckling och ”frodande”. Det kan man naturligtvis göra. Men är det poängfullt? Ett annat alternativ är förstås att ifrågasätta Brenners kronologi. Det vill säga hävda att den engelska kapitalismen skapades långt senare. Men då blir det svårt att förklara den överväldigande mängd empiriska fakta som visar att England redan i slutet av 1500-talet hade slagit in på en bana som radikalt skiljde sig från utvecklingen i länderna på den europeiska kontinenten. Dessutom tycks Prashad acceptera Brenners (och Marx) tidsramar för kapitalismens födelse i England.

Det som bör undersökas för att bedöma invändningarna mot Brenners analys är således handelns och kolonialismens betydelse för England under de århundraden när den engelska kapitalismen föddes. Vi vet att handeln fick ett uppsving under 1500-talet (”den elisabetanska expansionen”) och att den utvecklingen ledde till en jakt på kolonier som fick handelns utveckling att accelerera ytterligare under de följande århundradena. Frågan är vilken roll detta spelade? Utgjorde handel och kolonier den kapitalistiska omvandlingens orsaker, eller åtminstone några av dess nödvändiga villkor (var de, med Prashads vaga formulering, ”oskiljaktiga från … kapitalismen som den historiskt växte fram”)? Eller var de tvärtom följder av en kapitalistisk omvandling av ekonomin som huvudsakligen hade sina orsaker i den inhemska kampen mellan klasserna i det engelska samhället?

Vi vet också att Portugal och Spanien, trots att dessa länder själva inte genomgick någon kapitalistisk utveckling, bidrog till ökad handel över stora delar av Europa, genom att betala för sin import med silver från sina kolonier. Kan det ha varit en nödvändig förutsättning för den engelska utvecklingen? Dessutom hade båda dessa länder tidigt kolonier där viss produktion organiserades efter principer som möjligen kan kallas kapitalistiska (sockerplantagerna i Brasilien och på några karibiska öar). Hade dessa ”kapitalistiska öar”, som Prashad påstår, indirekt betydelse för den engelska kapitalismens födelse genom att tjäna som exempel och förse den med kapital?

Nästan två årtionden efter publicerandet av Robert Brenners verk om kapitalismens födelse kom han ut med en 700-sidig undersökning av den engelska handelns utveckling mellan 1550 och 1653 (”Merchants and Revolution : Commercial Change, Political Conflict, and London´s Overseas Traders, 1550 – 1653”). Mot den bakgrunden är det svårt att förstå hur Prashad och andra nutida kritiker kan anklaga Brenner för att bortse från handelns och koloniernas roll.

Enligt Brenner kan man dela in den engelska handels expansion i tre faser. Under den första fasen, som började i mitten på 1500-talet, bestod handeln huvudsakligen av export av ull och ylletyger till Europa. Men det handlade inte om växande marknader, utan om att engelska köpmän armbågade sig in på en stagnerande europeisk marknad. Den viktigaste orsaken till detta bör ha varit omvandlingen av det engelska jordbruket som tvingade de nyblivna arrendatorerna att maximera avkastningen på sina arrenden. Många slog sig på den lönsamma fåraveln . Det gällde emellertid långtifrån alla. Produktionen av livsmedel till den växande stadsbefolkningen växte också snabbt, trots en kraftig minskning av antalet sysselsatta i jordbruket. England var i stort sett självförsörjande på livsmedel under 15- och 1600-talet. I slutet av det sistnämnda seklet kunde engelsk export av säd tränga undan den dittills dominerande exporten från Östeuropa på viktiga europeiska marknader. Föreställningen att det engelska jordbrukets kapitalistiska omvandling helt vilade på övergång till ullproduktion är vitt spridd, men icke desto mindre felaktig. (Jag misstänker att den föreställningen ligger bakom Habibs och Prashads idé att den engelska utvecklingen skulle ha vilat på import av billiga livsmedel från Irland. Importen från Irland blev viktig först i slutet av 1700-talet, när industrialiseringen började ta fart .)

Det var således förändringarna av klassrelationerna på den inhemska engelska landsbygden som var den avgörande orsaken till den engelska kapitalismens födelse. Existensen av en lönsam exportmarknad för ull och tyger underlättade, men var inte avgörande. Även i Frankrike producerade många självägande bönder för marknaden, men de var inte utsatta för samma konkurrenstryck och kunde ofta välja att arbeta mindre när priserna sjönk istället för att investera och rationalisera produktionen. Många historiker menar dessutom att kommersiell produktion av livsmedel till de växande städerna i England var viktigare än exporten av ull och tyger.

För att förstå skälen till handelsutvecklingens andra fas, som inleddes under Elisabet den första och kulminerade under den första hälften av 1600-talet, måste vi också utgå från den kapitalistiska omvandlingen av den engelska ekonomin och förändringarna av samhället som den ledde till. Det var framförallt två förändringar som hade betydelse. Statens minskade möjligheter att skaffa inkomster genom att beskatta böndernas jordinnehav (böndernas antal hade ju minskat kraftigt) och framväxten av en växande marknad för konsumtionsvaror. På grund av det feodala jordbrukets låga produktivitet drabbades länder där feodalismen dominerade av cykliska upp- och nedgångsfaser. Perioder av ökande produktivitet och befolkningsökning ledde till att jordar med allt lägre avkastning måste tas i bruk. Vilket i sin tur ledde till sjunkande avkastning inom jordbruket, ekonomisk kris och minskande befolkning, tills utvecklingen åter kunde börja vända uppåt.

Under den senare halvan av 1500-talet gick länderna på den europeiska kontinenten in i en sådan lång nedgångsfas som varade under hela det följande århundradet. I England var utvecklingen den motsatta – jordbrukets produktivitet ökade, ekonomin blomstrade och befolkningen växte. Men ull- och tygexporten drabbades av krisen med stagnerande (men fortsatt hög-) lönsamhet som följd. Det ledde till att vissa engelska handelsmän började söka andra möjligheter. Handeln med Fjärran Östern (kryddor, siden, te) och med Spanien och Levanten (vin, siden, korinter och russin) utlovade höga vinster. Den första dominerades emellertid av Holland, den andra av Spanien och begränsades dessutom av muslimska piratflottor som härjade i Medelhavet.

I jämförelse med den tidens stormakter, Spanien och Frankrike, var England fortfarande en obetydlig småstat. De engelska handelsmännen kunde emellertid räkna med ett exceptionellt starkt stöd från staten. Till skillnad från sina motsvarigheter på den europeiska kontinenten kunde den engelska staten inte längre finansiera sig genom att beskatta bönderna. Avgifter och pålagor på handeln utlovade en lösning på detta problem. Kronan utfärdade handelsmonopol och skapade därmed tillräcklig trygghet för att privata köpmän skulle våga satsa stora summor på långväga och riskfyllda expeditioner. England upprättade också diplomatiska relationer med det Ottomanska imperiet och förhandlade fram handelsprivilegier som gav engelska köpmän rättsligt skydd och tullförmåner. Flottan byggdes ut och särskilt viktiga handelsrutter försågs med örlogseskort. Staten utfärdade dessutom kaparbrev som gjorde det lagligt för privata fartyg att angripa spanska fartyg och kolonier. (Det här är inledningen till den epok Sven Beckert kallar ”krigskapitalismen”, när England sköt sig till herraväldet över världshaven).

Den andra avgörande faktorn var också säregen för den engelska utvecklingen vid denna tid. Till skillnad från ull- och tygexporten, bestod den nya lukrativa handeln huvudsakligen av import till den engelska hemmamarknaden, endast en mindre del exporterades vidare. Samtidigt som efterfrågan på den krisdrabbade europeiska kontinenten minskade, växte en aldrig tidigare sedd massmarknad för konsumtionsvaror fram i England. Och det handlade inte bara om mat och andra nödvändighetsartiklar. Stigande arrenden gjorde adeln allt rikare och allt mer benägen att efterfråga siden, kryddor och annan lyx . Ökande produktivitet inom jordbruket innebar lägre livsmedelspriser, vilket i sin tur ledde till att både den växande medelklassen och lönearbetarna kunde unna sig något extra. Importen av råsilke till den nya engelska silkeindustrin, som producerade artiklar av lägre kvalitet för de lägre klasserna, nästan fördubblades mellan 1621 och 1640. I en pamflett som kom ut 1680 skrev författaren: ”silke har blivit nästan lika vanligt som ull” och ”helt vanliga människor, särskilt kvinnor, klär sig i silke, om dom kan”. Samtidigt ökade efterfrågan på tobak, socker, russin och vin kraftigt. Englands växande kommersiella och koloniala makt ledde till ökad tillgänglighet och kraftigt sänkta priser på många produkter. Den snabba ökningen av tobakskonsumtionen mellan 1620 och 1630 möjliggjordes av att tobakspriset närmast kollapsade. Något liknande gällde för den ökande av importen av billigt spanskt vin under samma tid.

Omvandlingen av det engelska samhället hade skapat en växande medelklass av Londonköpmän, hantverkare, fabrikanter, krogvärdar, sjökaptener och liknande som sökte i alla vrår efter nya sätt att tjäna pengar. De betraktade de etablerade handelsmännens vinster med avund. Men både ull- och tyghandeln och handeln med Levanten och Fjärran Östern sköttes av monopol, som strikt begränsade medlemskapet till ett litet skikt rika handelsmän med rötter och förbindelser i överklassen. Kungamakten stöttade monopolen och fick i utbyte politisk lojalitet och del av vinsterna. Det nya uppåtsträvande skiktet av handelsmän att riktade därför blickarna mot Nordamerika och Karibien. I den nordatlantiska handeln var konkurrensen fri, men vinsterna var osäkra. Både adeln och de etablerade monopolhandelsmännen avstod från att investera i dessa områden, eftersom de tjänade stora pengar inom sina traditionella verksamheter och ansåg sig ha bättre möjligheter där. Dessutom skulle det krävas kostnadskrävande investeringar i kolonier och produktion – något som var främmande för de etablerade handelsmännen. Det avskräckte emellertid inte de nya grupperna av handelsmän som kom att utgöra motorn bakom den tredje fasen i den engelska merkantila och koloniala expansionen.

Kungarna av ätten Stuart som tillträdde efter Elisabets död hade en vacklande inställning til de nya initiativen, eftersom det skulle innebära krig med det katolska Spanien. Fortsatt expansion av handeln med Fjärran Östern riskerade å andra sidan att man hamnade i krig med det protestantiska Holland. Eftersom de stuartska monarkerna stödde sig på katoliker i sina försök att neutralisera parlamentet och skaffa sig enväldig makt, tenderade de att inta en vänlig inställning till Spanien. De nya köpmännen sökte och fick politiskt stöd av de radikalare delarna av parlamentet. Konflikter om utrikespolitiken var en viktig orsak till de engelska revolutionerna under 1600-talet. I båda revolutionerna segrade grupper som såg framtiden i den Nordatlantiska handeln. Medan handeln med Fjärran Östern och Levanten begränsade sig till ett mindre antal fartyg per år, svärmade snart hundratals fartyg fram och tillbaka över Atlanten. Från London transporterades verktyg och förnödenheter, från Afrika slavar och i den andra riktningen allt större kvantiteter socker, tobak pälsar och andra kolonialvaror. Triangelhandeln hade fötts.

Vilken betydelse hade spanskt och portugisiskt kolonialt kapital för Englands tidiga utveckling? Prashad påstår att de spelade en viktig (avgörande?) roll. Historikerna tycks vara ense om att framför allt det spanska silvret, som betalade för Spaniens växande import under 1500-talet, monetariserade Europas ekonomier och därmed bidrog till en allmän europeisk kommersialisering. Men pengar kan inte ha spelat någon roll för jordbrukets kapitalistiska omvandling. I så fall skulle Spanien självt och andra stora mottagare av spanskt silver ha utvecklats i kapitalistisk riktning. Dessutom hade förändringarna av det engelska jordbruket redan pågått länge innan de stora silverströmmarna från Amerika kulminerade.

Blir Prashads påstående rimligare om vi betraktar finansieringen av den engelska merkantila och koloniala expansionen? Det är inte heller troligt. För det första var det främst de nederländska handelsstäderna, Genua och de sydtyska handelshusen som var de stora mottagarna av spanskt silver. Det finns dessutom goda skäl att misstänka att Englands export till Spanien länge var mindre än importen därifrån. För det andra och viktigare finansierades den engelska handelsexpansionen och tidiga kolonisationen i huvudsak genom en bred mobilisering av inhemskt kapital.

De produktivitetsvinster som skapades av den agrara omvandlingen resulterade i ett överskott som kunde investeras på andra håll. Ett klassiskt exempel är Virginia Company som grundade Jamestown 1607. Kapitalet kom från hundratals investerare som köpte aktier i företaget. Samma sak gäller i stor utsträckning för de tidiga karibiska kolonierna. Under 1700-talet utvecklades en nära koppling mellan statsmakt, finansmarknader och privat kapital som gav stat och företagare finansiella muskler utan motsvarighet i andra länder (skapandet av Bank of England och utvecklingen av en marknad för statsskuld, framväxten av ett försäkringssystem som Lloyds of London och en alltmer likvid kapitalmarknad).

Det är först från mitten och slutet av 1600-talet som inkomster från kolonierna på allvar börjar påverka den engelska kapitalismens vidareutveckling. Men även i fortsättningen vilar utvecklingen på de särdrag i den inhemska engelska ekonomin som skiljer den från andra europeiska kolonialmakter. Mellan 1770 och 1780 producerade de franska kolonierna i Karibien mer socker än de engelska, men merparten exporterades vidare, bland annat till England, och gav bara ett blygsamt stimulus till den inhemska ekonomin.

   ”Trots sina framgångar och dynamik, var den franska handelns framsteg inte grundade i en allsidig utveckling av den inhemska ekonomin /……/Brittiska köpmän och producenter hade däremot en växande hemmamarknad, växande koloniala avsättningsmarknader och en förmåga att penetrera – legalt eller på annat sätt – de koloniala och inhemska marknaderna hos sina konkurrenter” (Robin Blackburn: The American Crucible, s 103).

Brenner och Chibber har alltså rätt, när det gäller den första frågan: kolonial plundring skapade inte kapitalismen. Svaret på den andra frågan däremot  – om kapitalismens kunde ha frodats utan kolonialismen – beror antagligen på vilken innebörd man ger termen ”frodats”.

Alltsedan publicerandet av Eric Williams kontroversiella bok ”Capitalism and Slavery” (1944) har ekonomhistoriker debatterat frågan om kolonialismens bidrag till kapitalismens fortsatta utveckling och spridning. Robin Blackburns summering av den debatten kan komprimeras till en mening: Kolonialismen utgör inte hela förklaringen, men den bidrog.

Hur mycket är en fråga som fortfarande diskuteras. Vinsterna från slaveriet skapade antagligen inte den brittiska industrin, som Williams antog. Men det är svårt att tro att den brittiska textilindustrin skulle ha kunnat utvecklas så snabbt som den gjorde, om inte slavproducerad bomull från Amerikas sydstater hade räddat den ur det tidiga 1800-talets råvarukris. Eller att den engelska kapitalismen inte skulle ha drabbats av ett svårt avbräck under Napoleons kontinentalblockad, om inte avsättningsmarknaderna i kolonierna hade funnits.

När det gäller fortsättningen av den koloniala exploateringen med andra metoder i vår tid, kan man visserligen notera att Jason Hickels och hans medarbetares beräkningar av den exakta storleken på överföringen av värde genom ojämnt utbyte mellan Nord och Syd har mött stark kritik. Men det är få som tvivlar på att det rör sig om stora summor.

Artikel publicerad 10 juli, 2026.