Även det så kallade hotet att Ukraina snart skulle bli medlem av NATO är överdrivet. Medlemskap kräver enighet mellan NATOs medlemsländer och fram till Rysslands invasion av Ukraina motsatte sig Tyskland ett sådant medlemskap. Tyskland vidhöll i det längsta linjen från NATO-toppmötet i Bukarest 2008, då man motsatte sig Georgiens och Ukrainas möjliga kandidatstatus för medlemskap i NATO.
På en presskonferens i Kiev i februari 2022, efter det ryska ultimatumet men några dagar innan den ryska invasionen, sa den tyske förbundskanslern Olaf Scholz, att det inte finns några planer på att släppa in Ukraina i NATO. ”Därför är det lite märkligt att observera att den ryska regeringen gör något som inte är aktuellt till ett avgörande politiskt problem.” Det var Rysslands överfall på Ukraina några dagar efter Scholz presskonferens som tvingade fram en fullständig omläggning av den traditionella tyska samarbetslinjen gentemot Ryssland.
Det var inte intressesfärer utan kärnvapnen och kärnvapenbalansen som gjorde att ett storkrig mellan stormakterna kunde undvikas under det kalla kriget. Freden gällde dessutom inte alla, den var strikt begränsad till Europa. Sven Andersson exemplifierar idén om intressesfärernas positiva egenskaper genom att hänvisa till Monroedoktrinen – USAs proklamation om sin rätt till överhöghet över Latinamerika.
Vad ska vi då säga om de otaliga väpnade interventioner och militärkupper som USA har genomfört eller initierat i Latinamerika och i andra länder som man betraktat som liggande inom ”sin” intressesfär. Detsamma gäller Sovjetunionen. Ungern, Tjeckoslovakien och Afghanistan är några exempel. Intressesfärer bevarar inte freden. De ger stormakterna obegränsad rätt att härska och föra krig inom alla områden de betraktar som ”sina”.
Idén om intressesfärer är inte heller en defensiv idé som förespråkar balans mellan stormakterna. Det är en idé om stormakters rätt att kämpa för hegemoni. Det finns ingen gräns för vad som ska räknas till en stormakts intressesfär, utan styrkeförhållandena avgör. USAs containmentpolitik under det kalla kriget syftade till att undvika ett storkrig i Europa, eftersom det oundvikligen skulle bli ett kärnvapenkrig. Men i resten av världen fortsatte de båda stormaktsblocken sin kamp. Containmentpolitiken åberopades för att legitimera USAs interventioner i Korea och Vietnam och stödet åt kupperna i Iran och Indonesien.
Idén om intressesfärer har sin grund i en teori om stormakternas kamp om världsherravälde. Precis som arterna i naturen påstods vara inbegripna i en ständig kamp om revir för att överleva, påstods stormakter vara tvungna att kämpa för att utbreda sig i rummet. Denna kamp om Grossraum, som det hette hos tyska geopolitiker, eller Lebensraum (livsrum), som det hette hos nazisterna, ansågs vara en lagbunden följd av stormakters ”natur”.
1938 återvände den brittiske premiärministern Neville Chamberlain från toppmötet i München, där han hade erkänt Tjeckoslovakien som en del av det nazistiska Tysklands intressesfär. Chamberlains ord vid hemkomsten till London har gått till historien: överenskommelsen påstods ha säkrat ”fred i vår tid”.
Artikel publicerad 09 januari, 2023.