Det finns många orsaker till livsmedelsproblemen på Kuba. Men den amerikanska blockaden är en viktig bidragande faktor. Stormaktens blockad av sin lilla granne är en hänsynslös utpressning som drabbar de fattigaste. På Kuba liksom numera också i Venezuela och Iran. Jag har ibland fått frågan varför det skenbart så bördiga Kuba inte är självförsörjande på livsmedel? Jag kan för lite för att ge ett bra svar. Men jag läste nyss på nätet att Bolivia satsar på småjordbruk för att bli självförsörjande. Skulle det vara ett steg mot att återinföra kapitalismen? Inte nödvändigtvis. Bucharin tänkte i andra banor redan på 1920-taIet och i sin bok om den sovjetiska industrialiseringen skisserar Robert Allen en Bucharininspirerad väg (Farm to Facrory. A Reinterpretation of the Soviet Industrial Revolution.). Faran för en återgång till kapitalismen finns nog snarare i den blomstrande turistnäringen som idag lever i ett alltmer oharmoniskt tvångsäktenskap med resten av ekonomin och de vanliga kubanernas vardag. En annan tanke som slår mig är vår egen kolonilottsrörelse. Den skapades i början av 1900-talet för att ge stadens industriarbetare motion och frisk luft och samtidigt bidra till att ge dem mat på bordet. Under det första världskrigets bristår lämnade kolonilotterna ett avsevärt bidrag till livsmedelsförsörjningen.

Samtidigt som många har det svårt pågår förberedelserna för karnevalen. Hela stan går i väntans tider. Det spikas upp scener och öltält i hela Santiago. Och på kvällarna har festandet redan börjat så smått. När jag började skriva den här texten var det barnkarneval i hamnen. Vi var nere där en kväll. Vår femåring och hennes jämnårige kusin åkte allt och sprang omkring och viftade med sina lysande jojor. Dagen därpå var det uppträdande med dans och clowner på vår gata. Det här är ett land som satsar sina magra resurser på barnen. Det är svårt att få ihop intrycken av hårda tider och festande. Men båda sakerna existerar sida vid sida.

Santiago är en fattig men välskött stad. Mycket renare än Havanna. Nere i hamnen promenerade vi på den nyreparerade och välupplysta maleconen, som skiljer sig påtagligt från sin bedagade, mer berömda släkting i huvudstaden. Det är kineserna som betalat, förklarade man för mig. Det var en del av avtalet, när de köpte, eller långtidshyrde (jag fick inte klart vilket) Santiagos hamn och moderniserade den. Den kinesiska närvaron är påtaglig här. Moderna Geelys på gatorna och kinesiska kapitalvaror i affärerna. Jag antar att kubanerna lärde sig tillräckligt av sin långvariga, problematiska relation med Sovjetunionen för att kunna navigera mellan det brutalt aggressiva USA och stormakter som uppträder i den vänlige hjälparens kostym. Vi får åtminstone hoppas det.

Några veckor senare packade jag väskan för att resa hem. Yuliet pekade på en oöppnad tub tandkräm. ”Kan du lämna kvar den? Det finns ingen tandkräm i affärerna.” Väl hemma läser jag DNs ledarskribent Martin Liby Troein som förklarar varför ”diktaturer är usla på att hantera kriser och katastrofer” (15/8). Jag antar att han skulle klassa Kuba som en diktatur. Ändå har det fattiga Kuba gång på gång visat sig vara ett av de länder som bäst kunnat motstå och städa upp efter de förödande orkaner som med jämna mellanrum drabbar regionen. I Puerto Rico, en delstat i det rika och demokratiska USA, syns ännu spåren i form av förstörda hus och vägar efter orkanen Maria som drog fram över ön i september 2017. Flera tusen människor beräknas ha dött till följd av orkanen. Stödet från myndigheterna i USA var minimalt. Kändisar som Oprah Winfrey och Jennifer Lopez försökte kompensera med privata donationer. Kontrasten mot Kuba, som drabbades lika hårt, är slående. Så snart vädret tillät fylldes gatorna i Havanna av brandmän, polis, statligt anställda och frivilliga som satte i gång röjningsarbetet. Efter några månader var det mesta reparerat. Men för den som målar världen i svart och vitt är sådana nyanser oviktiga, eller svåra att se.

Artikel publicerad 28 augusti, 2019.