Årets delade pris till Alfred Nobels minne i ekonomi har mötts av applåder från president Bidens ekonomiska rådgivare. Det är ingen slump. I en upplysande analys visar ekonomhistorikern Adam Tooze hur pristagarnas teser passar som handen i handsken i Bidenregimens och många amerikanska ekonomers allt starkare kritik av nyliberalism och globalisering.
Vilket i sin tur är ett uttryck för ett minskat förtroende för ekonomi som ”ren” vetenskap. Komprimerat till ett påstående är pristagarnas grundläggande tes att det krävs ett fungerade samhälle (”goda institutioner”) för att ekonomin ska fungera. Det vill säga, ekonomin påverkas av politiska förhållanden och i vissa situationer är politiken är viktigare än ekonomin. Det är en radikal omvändning av nyliberalismens tro på marknadens ”järnhårda lagar” och följdsatsen att samhället och politiken bara har att anpassa sig efter dessa. (Den som vill följa utvecklingen inifrån rekommenderar jag att läsa en artikel från London Review of Books om nobelpristagaren Paul Krugmans utveckling mot allt radikalare ståndpunkter författad av samme Tooze som ligger bakom den länkade analysen ovan)
Nyliberalismen föddes strax efter det första världskriget, en tid som präglades av problemet att komma till rätta med de enorma skulder kriget hade lämnat efter sig. Jämför Sverige strax efter valutakrisen i början av 1990-talet, när Göran Persson myntade sin version av ekonomins primat över politiken: ”Den som är satt i skuld är inte fri”!
Det kanske var sant då. Men vår tid har andra problem: ekonomier som stagnerar som en följd av uteblivna investeringar och samhällen som håller på att brytas sönder av skillnaderna mellan rika och fattiga. Plus ett akut behov av gröna investeringar för att möta den alltmer hotande miljökrisen.
I USA var det länge demokraterna som upprätthöll de nyliberala teserna om ekonomins överhöghet och vikten av budgetbalans. Ortodoxins väktare med nykeynesianen Larry Summers i spetsen snöpte Obamas återhämtningsprogram efter krisen 2008-9. Först efter Trumps valseger och det stimulansprogram som bland annat innehöll enorma skattesänkningar för de rika, kunde den amerikanska ekonomin börja återhämta sig.
För demokraterna blev Trumps seger en läxa. Paul Krugman sammanfattade lärdomen med att demokratin är viktigare än budgetbalansen (underskottet). Biden och hans rådgivare insåg att det inte räcker med anklagelser att högerpopulismen är odemokratisk för att besegra hydran. Man måste också angripa de ekonomiska orsakerna till dess framväxt. Larry Summers och andra företrädare för ortodoxin ersattes av ekonomiska rådgivare som insåg att ekonomin behövde stimuleras, även om det innebar att budgetunderskottet skulle fortsätta att öka.
Efter pandemin sjösatte Bidenregimen breda stödprogram för utsatta grupper, samtidigt som man försökte styra återhämtningen mot spetsteknologi och gröna framtidsbranscher genom statlig industripolitik. Den ökade statliga styrningen av ekonomin motiverades med ett påstått hot från det snabbväxande Kina. Även i detta avseende sjunger de tre ekonomipristagarna med i kören. Bara demokratiska institutioner av amerikanskt och västeuropeiskt snitt påstås vara förenliga med statlig styrning och långvarig ekonomisk tillväxt. Men hittills har deras och andras otaliga förutsägelser om Kinas stagnation gång på gång fått skjutas på framtiden.
Många av de program som sjösattes under Biden blev halvhjärtade eller krymptes av en ogin kongress. Men det går inte att blunda för att USA:s ekonomi har växt betydligt snabbare än vad som har varit fallet i Europa, där ortodoxins och budgetbalansens förespråkare fortfarande dominerar. Tesen om USA:s oundvikliga nedgång är en deterministisk vänstermyt, som gravt underskattar kapitalismens förmåga att förnya sig. Draghirapporten, som kom tidigare i höst, vittnar utförligt om Europas eftersläpning. BNP–gapet mellan USA och Europa har närapå fördubblats sedan början av 2000-talet (från 17 till 30 procent). Den köpkraftskorrigerade ökningen under samma tidsrymd är från 4 till 12 procent. Skillnaden började öka efter 2012, i kölvattnet på de olika åtgärder som sattes in för att möta den ekonomiska krisen 2008-9.
Enligt författarna till Draghirapporten förklaras omkring 70 procent av BNP-gapet av lägre produktivitet i EU. Detta beror i sin tur på att Europa investerar betydligt mindre än USA och det gäller både privata och offentliga investeringar. Eftersläpningen i privata investeringar beror på att vinstutsikterna är sämre i Europa. Kanske ännu allvarligare är Europas eftersläpning när det gäller spetsteknologi och grön teknik. Grundforskningen är lika bra som i USA. Men medan investeringarna i USA går till framtidsbranscher som utveckling av alltmer avancerade datachips, AI och annan mjukvaruutveckling, går de i Europa fortfarande mest till bilindustrin (som trots detta tappar marknadsandelar till kinesiska elbilstillverkare).
De mest innovativa investeringarna görs i dagens kapitalistiska ekonomier av det så kallade riskkapitalet. Mellan åren 2013 och 2023 investerade riskkapitalet 52 miljarder dollar i USA, medan motsvarande slags investeringar i EU begränsade sig till blygsamma 8 miljarder. En följd av detta är att den globala andelen snabbväxande nystartsföretag med mer än en miljard dollar i omsättning är 8 procent i Europa jämfört med 62 procent i USA.
Svag utveckling av löner och konsumtion är både orsak och verkan till den haltande utvecklingen i EU. Den disponibla realinkomsten har växt nästan dubbelt så mycket i USA jämfört med EU sedan 2000. Idag står USA ensamt för mer än 30 procent av världens totala konsumtion. Arbetslösheten är försumbar och särskilt de lägst avlönade (som utgör en stor grupp i USA) har fått se sina löner öka. Fackföreningsrörelsen, som länge fört en tynande tillvaro, har stärkts till följd av den låga arbetslösheten.
Visserligen har USA hittills inte lyckats återta sin förlorade ställning som industrination. En gång världsledande tillverkare som General Electric, Boening och Intel för en tynande tillvaro eller vacklar som en följd av att bevarandet och utvecklingen av den industriella kompetensen satts på undantag, medan kortsiktiga finansiella mål har prioriterats. Sedan länge lyder talesättet att spetstekniken uppfinns och designas i USA, men tillverkningen sker på annat håll. Den amerikanska ekonomin har således fortfarande problem.
Det Draghirapporten visar är att Europas ekonomiska problem idag är större. För att vända utvecklingen skulle det krävas massiva ökningar av investeringarna i Europa. Men medan politikerna i USA har vågat, eller tvingats, tänka utanför marknadsfundamentalismens allt snävare ramar, klamrar sig Europas politiker från höger till vänster fortfarande fast vid dem. Tysklands långvariga stagnation personifieras av Angela ”mutti” Merkels långvariga regeringsinnehav som präglades av slagordet ”Inga förändringar”. Hennes finansminister Wolfgang Schäuble såg till att strypa Europas återhämtning efter finanskrisen.
Deras efterföljare gör nu allt för att hindra att Draghirapporten får följder för EUs finanspolitik. Trots att högerpopulismen hotar att spränga sönder det tyska samhället, håller makthavarna i Berlin och deras kristdemokratiska utmanare fast vid den schwabiska hemmafruns trossats att sparsamhet alltid lönar sig. I Sverige upprepar politikerna budskapet. Som när Tobias Baudin myndigt försäkrade att ”Vi socialdemokrater aldrig kommer att vika från att det ska vara ordning i ekonomin”. Som om vi fortfarande levde på 1990-talet.
Många kanske invänder att det är enkelt för USA att ta lätt på ökningar av budgetunderskott och handelsbalans så länge dollarn utgör världens dominerande reservvaluta. Den ekonomiska ortodoxins vakthundar ser det inte så. De har länge förutspått att fortsatta underskott kommer att få dollarns värde att sjunka och därigenom undergräva dess ställning som världsvaluta.
Men varför skulle fortsatta amerikanska underskott få Kina att börja sälja av sina stora dollartillgångar och därigenom se värdet på sina resterande tillgångar i USA sjunka, samtidigt som man underminerar köpkraften hos sin största exportmarknad? Med sjunkande räntor är det hursomhelst inte svårt för länder som Tyskland och Sverige med statsfinanserna i ordning att låna till nödvändiga investeringar för framtiden. Alternativet är fortsatt eftersläpning.
Artikel publicerad 04 november, 2024.