Olle Josephson och Magnus Nilsson diskuterar frågan om vänstern bör ta upp kampen om innehållet i ett svenskt kulturarv i det senaste numret av Clarté. Det är en intressant diskussion, vars blotta förekomst i Clarté illustrerar Gramscis teser om hegemoni: Vem formulerar problemen i vår tid?

Ytligt sett verkar båda vara överens om att idén om ett nationellt kulturarv och den sammanhängande idén om en svensk identitet är en 1800 – talskonstruktion som kom till för att skapa nationell enhet över klassamhällets och klasskampens gränser. Om kulturarvet bara är ett påhitt som endast finns i vissa människors föreställningar är det svårt att inte hålla med Magnus Nilsson när han frågar varför vänstern ska ge sig in i en kamp på denna påhittade arena och därmed bidra till att den hålls vid liv. Varför inte ägna sig åt klasskampen och den ideologiska kampen och skita ifrågor om ett påhittat kulturarv? Särskilt som idén om ett gemensamt svenskt kulturarv har en tydlig udd mot idéer om klasser och klasskamp. Vad som ska stå i skolornas litteraturhistorier kan bättre diskuteras på basis av idéer om litterär kvalitet, kausal betydelse och relevans än i termer av ett påhittat nationellt kulturarv.

Men, som MN misstänker, döljer sig mer grundläggande frågor här. Den första gäller ontologi.  Existerar kulturarvet som objektiv företeelse, det vill säga oberoende av enskilda individers vilja och handlingar? Den andra handlar om kulturarvets normativa betydelse.Om det finns, är det – oavsett innehåll – bra och/eller nödvändigt att det finns? Jag har svårt att se att OJs tes att vänstern bör ta kampen om kulturarvet kan försvaras om han inte tar steget fullt ut och hävdar att kulturarvet finns i samma bemärkelse som vädret, de ekonomiska konjunkturerna  och coronapandemin. Att inte ta striden om kulturarvet ”är som att överlämna diskussionen om brottslighet eller invandring till högerkrafterna och bara tala om annat”, skriver han. Både invandring och brottslighet finns oavsett om vi vill det eller inte. De slutar heller inte existera därför att människors kollektiva föreställningar om verkligheten  ändras. Därför verkar det rimligt att vänstern måste utveckla en politik i dessa frågor. Men om kulturarvet är ett påhitt, eller en  mental konstruktion, som borgarklassen har hittat på för att slippa prata om klasskamp – varför ska vänstern då ägna tid och kraft åt att fylla det med eget innehåll? Och därmed understödja idén om att kulturarvet existerar i samma objektiva mening som invandringen och brottsligheten?

I motsats till Magnus Nilsson anser jag att det existerar nationella kulturarv och nationella identiteter, och att vänstern måste ta hänsyn till det i sin politik. Men nationella kulturarv finns inte i samma handfasta mening som vädret, invandringen och brottsligheten. Det är påhittade (med ett finare ord: socialt konstruerade) idéer och ideologier om etnisk gruppidentitet och etniskt grundade nationella särarter, men de spelar en viktig kausal roll när de påverkar människors tankar och handlingar. Att bortse från det innebär att man blundar för sociala realiteter. De är emellertid inte ontologiskt nödvändiga, eftersom de är påhittade, eller konstruerade. Orsaken till deras uppkomst är alltid social. Antigen skapas de uppifrån, av den härskande klassen i syfte att skyla över klassmotsättningar. Eller också skapas de nerifrån som en reaktion på olika former av gruppförtryck. Men oavsett vilket, är sådana idéer alltid falskt medvetande, de döljer och fördunklar verkligheten. Även när etniska identiteter skapas nerifrån, som ett svar på gruppförtryck, och spelar en progressiv politisk roll i kampen mot detta förtryck, kan de under vissa omständigheter slå över i sin motsats. De ursptungligen progressiva  polska och ungerska nationalismerna och andra nationella identiteter i Östeuropa utgör exempel på detta. Under mellankrigstiden utmärktes Östeuropa av auktoritärt styrda stater och nationella identiteter som präglades av chauvinistiska drömmar och revanschistiska minnen av forna verkliga eller påhittade oförrätter. Som en följd av detta kom vissa stater och grupper att sluta upp kring det nazistiska Tyskland och dess krigspolitik. Det jag ser som den riktiga kärnan i marxismens olika försöka att analysera etnisk nationalism och andra etniska identiteter är att stödja deras kamp mot förtryck när de är förtryckta, men utan att därför bejaka deras etniska idéer om gruppidentitet. Låt människor utöva sina seder och sin kultur ifred, så länge det inte  bryter mot lagen eller inkräktar på andras rättigheter.Men heja inte på deras idéer om etnisk särart. Etniska idéer hos förtryckande nationer och grupper ska däremot undantagslöst avslöjas och bekämpas. Lenin skriver bra om det där när han behandlar skillnaden mellan norsk och svensk nationalism.

Till skillnad från vad Olle Josephson verkar anse (han är som sagt motsägelsefull) ser jag inte förekomsten av nationella kulturarv som vare sig nödvändiga i ontologisk mening (”kulturarvet slipper man inte undan”), eller särskilt positiva i allmänhet. Bakom idén att det existerar ett kulturarv som är både nödvändigt och bra ligger romantikens och särskilt den tyske filosofen Herders etniska uppfattning om nationen. En gemensam nationell kultur, folksjälen, sägs ligga till grund för nationen. Delaktigheten i dessa nationella kulturer anses skapa individerna och bestämma deras tankar, omdömesförmåga och moraliska kvalitéer. Individer som inte är rotade i nationella kulturer ses antingen som en omöjlighet, eller som tankemässigt och moraliskt undermåliga. I detta tankegods döljer sig en av inspirationskällorna till antisemitismens vrångbild av den ”rotlöse” juden som saknar rötter i den nationella myllan och därför blir offer för ytliga, globala marknadskrafter med snikenheten som enda drivkraft. Även de som inte drar sådana slutsatser av sitt vurmande för ett nationellt kulturarv, delar den bakomliggande idén om en ontologiskt nödvändig folksjäl. Dagens svenska debatt förvränger frågor om arbetslöshet och brottslighet till att handla om kulturskillnader och bristfällig integration. Och döljer därmed de grundläggande orsakerna till dessa problem (brist på arbete, dåligt fungerande arbetsmarknad, fattigdom och diskriminering). Utan idén om en ontologiskt nödvändig folksjäl finns det ingen anledning att anta att förekomsten av nationellta kulturarv är vare sig nödvändiga eller önskvärda.

Det finns andra idéer om individen och nationen som inte leder till dessa  normativa slutsatser. Det är Kants idé om det autonoma subjektet, som alltid kan höja sig över materiella,sociala och kulturella förutsättningar, bedöma dem och fatta självständiga beslut. Individerna är inte fångade i en kultur, utan kan kritisera dem, ställa sig utanför eller välja nya kulturella identiteter. Och det är den franska revolutionens idé om nationen som en politisk gemenskap, inte en etnisk. Kittet i en sådan politisk nation är medborgarskapet, delaktigheten i en demokratisk stat, och uppslutningen kring dess institutioner och lagar. Många har inbillat sig att existensen av ett etniskt enat folk är en nödvändig förutsättning för patriotism och försvar av det natonella oberoendet. Att så inte är fallet behöver man bara betrakta den franska revolutionen och de krig som följde i dess fotspår för att begripa (”Allons enfants de la Patrie”). Det revolutionära Frankrike hade inte utvecklat någon etnisk idé om en fransk folksjäl (det unikt franska). Men man hade en politisk idé om en demokratisk nation och besegrade den förenade europeiska reaktionens invasionsarméer. Ett Sverige som består av alla möjliga slags individer, grupper och kulturer kan också samlas kring ett försvar av den svenska demokratiska nationen och det nationella självbestämmande som utgör dess förutsättning.  

Den franska revolutionens idéer om nationen som en demokratisk gemenskap i en politisk stat kom snart i motsättning till Frankrikes koloniala besittningar. När Napoleon och restaurationen tog makten avgjordes frågan och de misslyckade försöken att ta tillbaka Haiti och Louisiana inleddes. Under 1800-talet försökte den härskande klassen i allt högre utsträckning blanda upp det republikanska arvet från revolutionen med med etniska idéer om en fransk särart. Dreyfussaffären och den pronazistiska Vichyregimen var två tillfällen då dessa idéer kulminerade. En av konsekvenserna av denna urholkning av republikanismen är en kolonial syn på andra kulturella identiteter än den franska (som fortfarande är föregivet icke-kulturell) och krav på tvångsmässig assimilering (jfr slöjförbudet).

Till skillnad från den norska idén om nationell identitet, som var en folklig reaktion på danskt och svenskt förtryck, skapades den svenska idén uppifrån, av överklassen i ett försök att mota den franska revolutionens idéer i grind och ena folket kring en påhittad nationell särart. Det började på 1800-talet, men kulminerade hundra år senare i det sk bondetåget och nationalinsamlingen för nya svenska stridsfartyg. Försöket att ge en etniskt grundad svensk nationalism en folklig massbas misslyckades emellertid den gången. Strindbergsfejden var en av de ideologiska strider där överklassens falska nationalism kläddes av inpå benen. Men bakom Strindberg stod den organiserade svenska arbetarklassen, som på den här tiden förenade en politisk syn på nationen med proletär internationalism och internationell solidaritet. Arbetarrörelsens hot om politisk storstrejk satte stopp för det planerade kriget för att hindra att Norge blev självständigt. Motståndet från arbetarrörelsen förhindrade också en svensk uppslutning på Tysklands sida i det första världskriget. Magnus Nilsson avfärdar Strindbergs betydelse med konstaterandet att han knappast kan sägas tillhöra ett gemensamt nationellt kulturarv. Men Strindberg hör helt visst till arbetarrörelsens kulturarv som är något annat. Järmför också Jan Myrdals påståenden att Strindberg tog ner det högtravande svenska skriftspråket till gatan, förenklade det och därmed gjorde en hel generation av arbetarförfattare och deras erfarenheter till möjlig litteratur.

Olle Josephson lyfter fram idén om det svenska folket  (mot överheten) som en progressiv del av det, som han antar, gemensamma svenska kulturarvet. ”Begreppet folket var centralt. Det användes främst som ett klassbegrepp”. Idén om ett enat svenskt folk ingår i en berättelse om ett för Sverige unikt klassamarbete mellan starka och självständiga bönder, en välvillig kungamakt och en relativt liten och därför förnuftig och samarbetsvillig överklass. Myten skapades av borgerliga tänkare på 1800-talet. Den togs över av den segrande socialdemokratin för att framställa de radikala reformer man genomfört eller krävde som mer aptitliga för borgarklassen. Man målade över reformernas rötter i klasskampen och framställde dem som en kontinuerlig fortsättning av en unik svensk tradition av klassamarbete och  ömsesidigt förnuft. Men myten om det unika svenska klassamarbetet med ett starkt och enat folk som motor är varken sann eller progressiv. Bönderna har ofta varit splittrade av inbördes klassmotsättningar och kungamaktens agerande syftade till att slå vakt om adelsväldet. Visserligen spelade den absoluta svenska kungamakten ibland ut bönderna mot adeln. Men syftet var ursprungligen att ta ifrån adeln beskattningsrätten över bönderna för att staten istället skulle kunna beskatta dem och därmed skapa en stark, väpnad statsmakt, som kunde stärka de grundläggande feodala maktförhållandena.Det var heller inte ett unikt svenskt fenomen. Det förekom vid samma tid över hela Europa. Möjligen lyckades det särskilt bra i Sverige, men det lyckades ännu bättre i Frankrike som utgjorde föregångslandet.

Ekonomhistorikern Erik Bengtsson visar i en uppmärksammad artikel i  tidskriften Past and Present och en åtföljande intervju på den amerikanska tidskriften Jacobins blogg att Sverige under 1800-talet var ett av Europas mest utpräglade klassamhällen, som utmärktes av stor ojämlikhet. Sverige var under den sista hälften av 1800-talet dessutom mycket mindre demokratiskt än vad både Norge och Danmark var. Bondeklassen var splittrad och dess politiker representerade varken småböndernas eller de allt talrikare jordlösa lantarbetarnas intressen. Under 1800-talets senare del var böndernas parti, Lantmannaförbundet, en i huvudsak konservativ kraft som leddes av adelsmannen Arvid Posse. Den svenska bondeklassen dominerades politiskt av rika bönder som samarbetade med adeln på den senares villkor. Förändringens krafter skulle komma från annat håll, framför allt från den organiserade arbetarrörelsen.

 Det var genom en ovanligt förbittrad klasskamp, särskilt under 1920-talet, då Sverige var Europas strejktätaste land, som överklassen kunde pressas tillbaka steg för steg. Ådalen 1931 var ingen enstaka slump. Det hände gång på gång under  decenniet innan att militär kommenderades ut för att skydda strejkbrytare. Klasskampen leddes nästan alltid av radikala socialdemokratiska  förgrundsfigurer, särskilt från fackföreningsrörelsen. Men genom en ohelig allians mellan en vänster som försökte framställa alla framsteg i den svenska klasskampen som ett resultat av ”rädslan för Sovjetunionen” och dess svenska avläggare (som i verkligheten spelade en obetydlig roll) och en socialdemokrati som gjorde allt för att glömma och dölja partiets radikala roll, har de hårda klasstriderna under 1920-talet förpassats in i glömskan. Äran för reformerna bakom den svenska välfärdstaten tillskrevs istället  en för Sverige unik historisk tradition av samarbete och förnuft med folket som drivkraft. Under 2000-talet tog den borgerliga Reinfeldtregeringen över denna myt för att försöka övertyga oss om att inte ens socialdemokrater och självständiga arbetarpartier behövs för att bygga ett bra samhälle för alla. Vänsterns uppgift kan aldrig vara att stödja denna historieförfalskning, utan att lyfta fram den verkliga historien som, precis som Marx insåg, huvudsakligen handlar om klasser och klasskamp. Men därmed faller också idén om att kunna konstruera ett gemensamt nationellt kulturarv och fylla det med progressiva idéer. Åtminstone i ett imperialistiskt land som Sverige. För hur ska ett gemensamt nationellt kulturarv kunna ställa klassmotsättningar och klasskamp i centrum?

Till sist: Det här debattinlägget har diskuterat och invänt mot idén att vänstern ska bejaka (den falska) idén om ett nationellt kulturarv. Det handlar inte om den kulturpolitik vänstern bör sträva efter och stödja. Idén om kulturarvet vilar på en idé om nationen som etnisk gemenskap. Vänsterns kulturpolitik bör enligt min mening vara demokratisk och handla om hur den politiskt uppfattade nationen bäst ska understödja det offentliga samtal som utgör den levande demokratins grund. Låt hundra blommor blomma!

— 2020-08-04 kl 12:45 —

Streck är satt i debatten. Vi lär få anledning att återkomma till frågor inom samma ämne. Tack för all medverkan!

Webbredaktionen

Artikel publicerad 15 juli, 2020.