Nästa dag, söndagen den 13 januari, regnade det. Vi gick i demonstrationen till minnet av Spartakistupproret som ledde till morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht för lite mer än hundra år sedan. Enligt den ortodoxa vänstermyten, som bygger på Lenins tes att hela den kapitalistiska världen stod på randen till en socialistisk revolution, hade Spartakistupproret samma förutsättningar som den ryska oktoberrevolutionen. Det var bara tillfälligheter och den socialdemokratiska ledningens svek som ledde till att det misslyckades. Den uppfattningen delades inte av Rosa Luxemburg, som lär ha sagt ”Vad har du gjort Karl?”, när hon fick höra att Karl Liebknecht och andra utlöst ett revolutionsförsök i Berlin. Enligt Rosa Luxemburg var läget inte moget, arbetarklassens majoritet trodde fortfarande på socialdemokratin. Hennes bedömning styrks av den nationella kongress för arbetar- och soldatråden som hölls i Berlin i december 1918, dvs en knapp månad innan Spartakisternas upprorsförsök. Av 489 delegater var bara tio Spartakister. Enligt Sebastian Haffner var stämningen på kongressen inte det minsta revolutionär.
Idag är det lättare att inse att situationen i Tyskland vid årsskiftet 1918/19 på avgörande punkter skilde sig från den som rådde i Ryssland hösten 1917. Revolutionen som inleddes med Kielmatrosernas uppror i november och avslutades med vapenstilleståndet och utropandet av Weimarrepubliken var en verklig folkresning, den tyska motsvarigheten till februarirevolutionen i Ryssland. Men där slutar likheterna. Trots att morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht ledde till stor upprördhet i breda folklager, fick de revolutionära vänstergrupperna inget genomslag i valet som hölls några månader senare. Socialdemokraterna segrade övertygande och kunde ställa sig i spetsen för en koalitionsregering.
Demonstrationen avslutades med att vi la ner blommor vid stenen som restes i det forna Östberlin till minnet av de döda. Den har texten: ”Die Toten Mahnen Uns”/”De Döda Manar Oss”. På vägen tillbaka pratade vi om vad Rosa Luxemburg skulle ha sagt om hon kunnat se dagens värld där bara spillror återstår av det socialistiska läger som byggdes med den ryska revolutionen och den första sovjetstaten som förebilder. Kanske skulle hon trots allt ha glatts åt de trevande försök som görs att hitta nya vägar, bortom den första vågens misslyckanden.
Från Berlin åkte jag vidare till Kuba. Vad kan väl hända här tänkte jag när jag satt på en uteservering vid det nästan folktomma torget i Santa Cruz, en håla vid havet några mil öster om Havanna? Nästa timme diskuterade jag Stieg Larssons millennietrilogi med en oljeingenjör i blåställ som utbildats i Rumänien på 1980-talet och som hade läst alla böckerna och sett alla filmer. ”Den svenska versionen av den första delen är bättre än den amerikanska”, sa han, ”mera Sverige”. Sedan avslutade han sin tredje La Bruja och gick för att äta lunch. Nästa dag träffade jag en gammal brottare som tävlat i Europa. Innan han gick lovade jag att vi skulle hälsa på honom innan vi åkte.
Men vi hann bara besöka våra vänner som bodde i ett hus i ett område utanför romfabriken och deras dotter och hennes familj i en lägenhet i ett av flerfamiljshusen nära stranden. Den söta lukten av aquardiente från romfabriken låg tung över området, när vi tog av från stora vägen och slog in på något som med viss välvilja möjligen kunde kallas en grusväg. Vid första anblicken liknade området en slum. Utanför de låga husen tränade en vuxen man unga killar i boxning. Huset var byggt av tegelstenar, cement och plåt. Allt rått, inga färger som lyste upp, ingen frys, tvättmaskin och dusch vad jag kunde se. Bara ett primitivt kök, ett par sovrum som avgränsats med glesa brädor och pinnar och ett vardagsrum där en liten ålderdomlig TV och några fåtöljer som slagits ihop av brädor stred om det knappa utrymmet.
Här fanns inte mycket utom det mest nödvändiga. Men det var inte slum. ”Jag och min fru har byggt huset med våra egna händer”, sa mannen med påtaglig stolthet. Fåtöljerna var välbyggda, liksom resten av huset om man tittade lite mer noggrant. Och det fanns toalett. Området var planerat av myndigheterna som också hade dragit vatten och avlopp. Båda hade vanliga arbeten med de låga löner som kännetecknar Kuba. Huset hade han och hustrun byggt efter långa och ofta tunga arbetsdagar.”Jag stiger upp klockan fyra”, sa mannen som arbetar med att hugga undan sly från vägrenarna utefter Via Blanca. De var medelålders med vuxna barn och de verkade vara ovanligt lyckliga tillsammans. Man kunde nästan tro att de var nykära.
Vi hann aldrig hälsa på den gamle brottaren. Det får bli en annan gång. På lördagsförmiddagen klev vi ombord på en fullpackad lastbil som försetts med busschassi. Våra vänner, som följt med oss in till Havanna, vinkade av oss. Mitt i natten, drygt tolv immar senare, var vi i Santiago.
Artikel publicerad 25 januari, 2019.