Så ser tvångsäktenskapet mellan turismen och den övriga ekonomin ut på Kuba. En nödvändighet på kort sikt, ohållbart i längden. Kuba har lagt sina knappa resurser på Latinamerikas bästa utbildningssystem och en högklassig sjukvård. Men lönerna ligger kring två – trehundra svenska kronor i månaden även för högt utbildade. Därför kan den övriga ekonomin inte konkurrera med turistsektorn och dräneras på utbildad arbetskraft. En av följderna är ökande klassklyftor. Klyftan mellan slummen i Chicharones och lugna, välordnade Vista Alegre i Santiago är bråddjup. För att inte tala om klyftorna mellan stad och landsdbygd.
Känslorna av skam och respekt som alltid slår mig, när jag besöker länder i imperialismens periferi, fyller mig. Respekt för svårigheterna man står inför och för de försök som görs att övervinna dem. Skam för de okunniga och förhastade omdömen vi alltför ofta har fällt bakom våra skrivbord i det rika Sverige. Som när den del av vänstern jag tillhörde reducerade Kuba till en slags agent för sovjetisk imperialism och deras hjälp till motståndsrörelserna i södra Afrika som en större fara än apartheidregimens invasion av sina grannländer. Men vilket val hade den nya revolutionära regeringen i Havanna i början av 1960-talet, när Förenta Staterna blockerade och hotade med invasion? Det fanns bara en lika stor kille på skolgården att söka hjälp från. En hjälp som hade sitt pris – den sovjetiska modellen antogs som förebild och monokulturen i ekonomin, med sockerexporten i centrum, blev kvar.
Våra dåvarande omdömen om den kubanska hjälpen till motståndet i södra Afrika framstår idag som absurda. Hade det varit fel om demokratierna i Europa hjälpt den spanska republiken, när den tyska och italienska fascismen slöt upp på Francosidan? Mina känslor av skam fördjupas när jag möter några av människorna som betalade priset för solidariteten och kampen mot imperialismen. Vi som idag minns segern över apartheidregimerna i södra Afrika, glömmer alltför ofta att det alltid finns människor som betalar det nödvändiga priset för segern. Taxichauffören som säger : ”Du vet jag var i Angola …”, men sedan tystnar och muttrar: ”krig är är inte kul”. Den unga kvinnan från Santiago som berättar: ”Jag hade egentligen ingen barndom. Pappa var i Angola i fyra år, mamma arbetade hundra mil bort i Havanna. När han kom hem, skiljde dom sig. Krig förändrar folk.”
Skam och respekt känns som nödvändiga steg till en fördjupad kunskap om världen vi lever i. Åtminstone för den som växt upp i skyddad tillvaro i imperialismens centrum. Men det får inte stanna där. Respekt utan kritik är ingen verklig respekt. Vänskap och solidaritet som inte också inrymmer kritik är gester i tomma luften.
Vi steg upp klockan fyra i gryningen. Kvällen innan hade jag åkt med i en väns taxi för att uppleva Santiago och karnevalen som pågick där från en annan sida. Jag kom sent i säng. Det kändes tungt när jag på vacklande ben steg ut i den fortfarande kvava och heta Santiagonatten. Vi var på väg för att uppleva firandet av den 26 juli, årsdagen av stormningen av Moncadakasernen och den händelse som inledde den kubanska revolutionen. Dottern i huset där jag bodde hade kommenderats dit tillsammans med hela sina skola för att närvara och vi skulle också hämta henne. Men i likhet med andra besvikna föräldrar och övriga som stigit upp i gryningen för att närvara fick vi vända hem igen. Den kubanska polisen stoppade oss. Bara publik med skriftlig tillåtelse fick tillträde till ceremonin. Vi andra fick vackert gå hem och slå på TVn för att se den nye presidenten, den avgångne – Raul Castro – och andra höjdare tala till en stor publik. När man visste att publiken bara bestod av noggrant selekterade människor kändes det hela inte riktigt lika imponerande som det verkade på TV.
Jag har förståelse för att den kubanska regeringen är misstänksam och vidtar försiktighetsåtgärder. Erfarenheterna från otaliga USA – styrda kupper i Central- och Latinamerika, senast i Honduras, talar ett tydligt språk. Men jag undrar om inte inskränkningar i demokratiska former och fri- och rättigheter är fel väg att möta hotet från den mäktige grannen. Av reaktionerna jag bevittnade hos de besvikna som tvingades vända hem igen att döma, är risken uppenbar att sådana åtgärder blir kontraproduktiva och snarare än att stärka regeringen, bidrar till att försvaga uppslutningen kring den. Men jag inser också att förändringar måste komma stegvis. Erfarenheterna från chockterapin som följde på sovjetsystemets sammanbrott och från den Himmelska Fridens torg i Peking förskräcker. Det fredliga maktskiftet nyligen, då den åldrade Raul Castro överlämnade presidentskapet till en person som inte har familjeband till familjen Castro, är ett gott tecken.
Sovjetunionen, Kina och Kuba är tre länder som var och ett på sitt säregna vis har utgått från och försökt förändra den modell att bygga socialismen som utformades i Sovjet efter revolutionen 1917. Det sovjetiska misslyckandet ligger i öppen dag, den kinesiska vägen kan diskuteras. Låt oss hoppas att folket och regeringen på Kuba finner en mer framgångsrik väg att utveckla landet och bygga en demokratisk socialism.
Artikel publicerad 06 augusti, 2018.