Det Kommunistiska Manifestet ändrade på allt detta. Där beskrev Marx och Engels arbetarna och kapitalisterna som klasser med motsatta intressen och pekade ut arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen. Arbetarklassen tillskrevs en historisk mission: att störta kapitalismen och införa en socialistisk samhällsordning. Kommunisternas huvuduppgift följer av dessa insikter – att förena socialismen (dvs den socialistiska teorin) med arbetarklassen och därmed göra den medveten om sin historiska uppgift. Marx och Engels identifierade också metoden för detta: att delta i arbetarnas spontana kamp för reformer och dagskrav och i den sträva efter att stärka deras organisation och klassmedvetande. Kommunisterna deltar i kampen för reformer därför att de alltid står på arbetarklassens sida. ”De (dvs kommunisterna, min anm.) har inga från proletariatets intressen skilda intressen” (Kommunistiska Manifestet, broschyr, Danelius Förlag 1969: s 24). Men också för att göra klassen medveten om sin historiska uppgift – att störta kapitalismen och införa socialismen. ”De (kommunisterna, min anm.) kämpar för uppnåendet av arbetarklassens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid.” (s 43).

Lenins politiska tänkande utgick från insikterna i det Kommunistiska Manifestet och från Kautskys kommentar till de tyska socialdemokraternas Erfurtprogram (från 1892), som ger en idealiserad bild av hur SPD inom loppet av några årtionden hade förvandlat de splittrade och omedvetna tyska arbetarna till en organiserad, klassmedveten och kampvillig klass. SPD:s framgångar gjorde det till ideal och förebild för de flesta av dåtidens socialdemokratiska partier. Och receptet var framgångsrikt. Vid sekelskiftet hade den Andra Internationalens partier, genom att följa Marx och Engels anbefallda metod och SPD:s exempel, skapat en klassmedveten och organiserad arbetarrörelse av det som tidigare bara hade varit samlingar av förtryckta individer. Det är den avgörande betydelsen av politiskt arbete för att föra ut socialistiskt medvetande till arbetarklassen som förklarar varför arbetarrörelsens styrka inte direkt avspeglar ett lands ekonomiska utvecklingsnivå. Till exempel varför den tyska arbetarrörelsen var starkare än den engelska och varför den ryska visade sig vara starkare än dem båda. Skillnaderna i styrka avspeglar skillnader i kvalitén och inriktningen på det politiska arbetet (utbildning, propaganda, agitation).

Stridsfrågan i 1890-talets Ryssland gällde om analysen i det Kommunistiska Manifestet och Erfurtprogrammet var tillämpliga på det odemokratiska och outvecklade Ryssland eller inte. Dåtidens ryska populister tog avsaknaden av demokrati och organiserad arbetarklass till intäkt för en strategi som gick ut på att ”väcka” bondemassorna till insikt genom individuella terrordåd. Lenin, som vid den här tiden var känd som Kautskys trognaste ryske lärljunge, hävdade att Manifestets och Erfurtprogrammets teser också gällde för Ryssland. I en serie skrifter visade han att arbetarna i Ryssland redan förde omfattande spontan kamp mot enskilda kapitalister. Det som saknades var organisation och klassmedvetande. Socialisternas huvudupgift var att delta i dagskampen efter förmåga och genom agitation och propaganda höja massornas medvetande – från ett spontant medvetande om den ekonomiska kampens nödvändighet till ett politiskt medvetande.

I diktaturens Ryssland, där politisk agitation och propaganda bara kunde ske i hemlighet, krävde detta landsomfattande bildningsarbete ett centraliserat underjordiskt politiskt parti och ett gemensamt partiorgan som kunde föra ut partiets syn över hela Ryssland. Som Lars Lih har påpekat, gällde striden mellan bolsjeviker och mensjeviker mycket mer än frågan om hur ett landsomfattande politiskt parti borde byggas. Bakom Lenins och bolsjevikernas linje låg en extremt optimistisk syn på utvecklingen av arbetarklassens kamp (och inte tvärtom som kritikerna brukar hävda) och en tillämpning av Manifestets och Erfurtsprogrammets betoning av det politiska bildningsarbetets avgörande roll för kampens och arbetarklassens utveckling. (Lars T Lih: Lenin Rediscovered: What is to be done in context.)

Det gällde att få de ryska arbetarna att förstå att man inte bara var i tillfälliga konflikter med enskilda ”onda” industriägare, utan att man befann sig i en långvarig strid med en hel klass, att detta krävde en landsomfattande organiserad arbetarrörelse och att en sådan rörelse bara kunde byggas upp under demokratiska förhållanden. Det vill säga, kampen för politisk demokrati var inte en avledare från den ”ekonomiska” kampen, utan en nödvändighet för att denna skulle kunna utvecklas. Men det gällde också att förankra insikten att motsättningen mellan kapital och arbete är antagonistisk, att den aldrig kan lösas inom kapitalismens ramar, att segrar i kampen för reformer bara kan vinnas genom klassens styrka och att borgarklassen förr eller senare kommer att gå till motattack för att försöka ta tillbaka det man förlorat.

Bolsjevikernas linje besannades snart av utvecklingen. Redan 1903 utbröt omfattande politiska strejker i Sydryssland och masstrejkerna 1905 skulle aldrig ha kommit till stånd utan dessa förberedande år av politiskt agitations- och organisationsarbete i samband med kampen för begränsade reformer och dagskrav. Efter att 1905 års massaktioner hade slagits ner, fortsatte bolsjevikerna att arbeta efter samma linje. Resultatet blev den välorganiserade och medvetna arbetarklass vi ser träda fram efter februarirevolutionen och ta kommandot över den revolutionära processen i Ryssland.

Det är således bara genom att delta i och utveckla kampen för reformer som revolutionärer kan bygga en stark arbetarrörelse. Ett annat villkor är att kampen för reformer får utgöra grunden för medvetandehöjande politiskt bildningsarbete inom arbetarrörelsen. ”Glömmer” man bort det sistnämnda kommer arbetarrörelsen också förr eller senare att förlora sin styrka. Och det oavsett hur stark den är till numerären. Det är precis en sådan urartningsprocess vi ser äga rum under 1900-talet. Bernsteins paroll ”rörelsen är allt, målet intet” och åtföljande idéer om ”förnuftiga” kapitalister som reformerar bort motsättningen mellan arbete och kapital ledde så småningom till att den starka europeiska arbetarrörelsen tappade sina tänder. När målet förlorades i sikte, tappade rörelsen så småningom också sin styrka. Men också inställningen till dagskampen förändrades hos reformistpartiernas ledningar. Den militanta masskampen underifrån betraktades med allt större avoghet. SPD:s nya linje i början av 1900-talet att spontana masstrejker störde det viktigare parlamentariska arbetet var stormsvalan som snart skulle få efterföljare. Under 1930-talet och det närmast följande årtiondet var den organiserade arbetarrörelsen fortfarande militant och stark nog att tvinga igenom reformer som i grunden förändrade och förbättrade arbetarklassens villkor. Men illusionerna om fredlig utveckling och förnuftiga kapitalister undergrävde steg för steg denna styrka. När borgarklassens motoffensiv kom i mitten på 1970-talet var den reformistiska arbetarrörelsen försvarslös.

Det är således inte kampen för reformer och dagskrav som utgör skiljelinjen mellan reformister och revolutionärer. Det är hur kampen för dem förs. Eller, rättare sagt, vilket slags politisk berättelse som de politiska partierna för ut i samband med kampen.

Artikel publicerad 17 mars, 2019.