Historiskt sett är Putins argument falska. Stora delar av västra Ukraina var omväxlande delar av Polen och Österrike-Ungern och hade starka kulturella och religiösa band med dessa riken. Nordöstra Ukraina var ett slags vildmark, dit adelsmän och bönder flydde för att kunna leva som fria kosacker, bortom de omgivande rikenas statliga kontroll och feodala restriktioner. Det var först på 1700-talet som östra Ukraina införlivades med den expanderande ryska stormakten. I likhet med det som skedde i många andra nationer i Europa uppstod en folkligt förankrad nationell identitet och starka nationalistiska rörelser i Ukraina på 1800-talet. Den uppflammande nationalistiska väckelsen var således ingen skapelse av bolsjevikerna, utan ett faktum som dåtidens politiska rörelser hade att förhålla sig till. Som Lenin och bolsjevikerna insåg uppfyller Ukraina alla kriterier för att kunna utgöra en självständig nation: separat historia, kultur, språk, osv. Till skillnad från Hong Kong och Taiwan som alltid har varit delar av Kina. Det vill säga, tills övermäktiga imperialistmakter såg till att dessa områden skiljdes från Kina och lades under främmande kontroll. (Jag nämner det, därför att Storbritanniens imperienostalgiske premiärminister, Boris Johnson, var snabbt ute och försökte dra paralleller mellan Ukraina och Taiwan. Det kan vara bra att hålla det i minnet inför alla de röster som nu försöker utmåla NATO som en defensiv försvarsallians.)

Röster som söker rättfärdiga Rysslands invasion gör vad de kan för att vända våra blickar bort från det som händer här och nu. Störtandet av Viktor Janukovitj 2014 påstås ha varit en USA – ledd statskupp som genomfördes med hjälp av inhemska fascister. Andra hävdar att det var en resning mot en korrupt och odemokratisk ledare och att resningen hade stöd av en stor majoritet av Ukrainas befolkning. Källäget är oklart och historikerna har ännu inte kunnat enas om vad det var som hände. Sanningen kan mycket väl ligga någonstans mitt emellan dessa båda versioner. Men den historiska diskussionens betydelse krymper till intet om vi i stället betraktar det som nu händer i Ukraina. 

Den ryska regimen påstår att de bara vill ”befria” det ukrainska folket från en klick fascistiska nationalister, som tagit makten med odemokratiska medel och som tänker sälja ut landet till Väst över huvud på folket. Den bilden motsägs av otaliga rapporter som når oss inifrån Ukraina. De vittnar i stället om en stark nationell identitet och en okuvlig vilja att kämpa för sitt lands frihet.  –”Vi trodde att de skulle välkomnas oss”, påstås en rysk soldat uppgivet säga i ett av klippen som cirkulerar. Den ukrainska demokratin har förvisso brister. Men fascisterna har pendlat mellan två och tre procent och Zelensky valdes med 70 procent av rösterna i val som oberoende observatörer beskrev som fria. Det är mer än vad man kan säga om valen i ”befriarnas” hemland, Ryssland. För att nu inte tala om det två ryskstyrda ”folkrepublikerna” i östra Ukraina, som snarare måste beskrivas som militärdiktaturer. Det är möjligt att Putinregimen lyckas ockupera Ukraina, även om priset verkar bli betydligt högre än vad man räknat med. Men att hålla det kommer att bli svårare. Den återuppväckta ryska imperiebjörnen lär stöta på det hinder som har vält otaliga imperialistiska härskarprojekt över ända – de förtryckta folkens moral och vilja att kämpa för sitt lands frihet.  Putin hade bara behövt fråga sin stukade imperialistiske kollega och motpart på andra sidan Atlanten för att få reda på det.

* De svarta hundradena var en storrysk fascistisk organisation som stödde tsarväldet i början av det förra århundradet. De var extremt våldsbenägna och ägnade sig huvudsakligen åt pogromer och etnisk repression.

Artikel publicerad 05 mars, 2022.