Recensioner från nummer 1/25
Arbetarlitteratur bortom kanon. Nordiska perspektiv
Ludmila: Svenskare kan ingen vara
En osynlig hand som stjäl våra liv
Arbetarlitteratur bortom kanon. Nordiska perspektiv
Arbetarlitteratur bortom kanon. Nordiska perspektiv
Beata Agrell, Anna
Forssberg, Magnus Nilsson
Malmö universitet. 2024
Vilka texter kan egentligen kallas arbetarlitteratur, och vad kan arbetarlitteraturforskningen bidra med i studiet av andra textgenrer? Det är frågor som löper genom antologin Arbetarlitteratur bortom kanon som i 21 kapitel behandlar allt från melodramatisk sekelskifteslitteratur till influencerböcker genom arbetarlitteraturforskningens lins.
Tidigt i antologin återger Christer Ekholm ett antal definitioner av arbetarlitteratur, med start i Lars Furulands klassiska definition av litteratur av, om, och för arbetare. Furuland menade också att idéinnehållet är avgörande för kategoriseringen. Magnus Nilsson har vidare framhållit att arbetarlitteraturen producerar klassmedvetende, medan Beata Agrell velat formulera arbetarlitteraritet som litterärt synliggörande av samhällets klasskaraktär. Definitionerna visar, skriver Ekholm, att arbetarlitteratur ofta värderas utifrån litteraturens riktning och verkan och på så vis skiljer sig från den kanoniserade litteraturen där fokus läggs på estetik och författarindivid. I sitt kapitel resonerar Ekholm kring hur arbetarlitteraturen ändå fått en framstående plats i det svenska litterära landskapet.
Författarna i Arbetarlitteratur bortom kanon åberopar de olika definitionerna av arbetarlitteratur som mer eller mindre övertygande skäl att knyta nya texter till begreppet. Spretigheten kan emellanåt blir tröttsam, men bidrar samtidigt till att antologin framstår som en aktuell bild av ett levande forskningsfält. Antologibidragen är inbjudande och genomarbetade, och jag vill särskilt framhålla som positivt att de begrepp och teorier som behövs för att följa resonemangen presenteras så tydligt i respektive kapitel.
En som uppehåller sig nära den kanoniserade arbetarlitteraturen är Per-Olof Mattsson som uppmärksammar novellerna som Rudolf Värnlund och Eyvind Johnson publicerade i dagstidningar och tidskrifter. Genom att ta fasta på arvoden och publiceringsfrekvens synliggör han hur novellskrivandet kunde fungera som försörjning.
Christine Hamm intresserar sig för det melodramatiska, som varit starkt närvarande i arbetarlitteraturen men som inte brukar framhållas. Hamm tar den norska författaren Karen Sundts litteratur från sekelskiftet 1900 som exempel på den melodramatisk litteratur som arbetarklassen läst. Det melodramatiska i Sundts texter uppstår enligt Hamm i en situation där talaren tvivlar på förhållandet mellan sig själv och världen. Det blir en filosofisk nödvändighet, som pekar mot en grundläggande diskussion om möjligheten för en människa att göra sig förstådd.
I några av bidragen framstår kopplingen till arbetarlitteraturbegreppet som sökt. Ett iögonfallande exempel är Gustav Borsgårds kapitel ”Influencerböcker som arbetarlitteratur?”. Borsgård är inte övertygande i etiketteringen av bland andra Therése Lindgrens Ibland mår jag inte så bra (2016) som arbetarlitteratur, men visar ändå att texterna är intressanta att läsa ur arbetarlitteraturforskarens perspektiv. Han menar att influencerböckerna trots sin individualistiskt ideologiska inriktning innehåller skildringar av arbete, arbetsvillkor, olika yrkesgruppers status och arbetets konsekvenser på liv och hälsa. Skildringarna undergräver i viss mån ideologin. De visar influencertillvaron som osäker, men framställer den ändå som positiv i kontrast med säljar- och restaurangarbeten som författarna beskriver som en tidigare del av sina arbetsliv. Även Per Anders Wiktorssons och Magnus Öhrns ansats att behandla proggtexter om alkohol som arbetarlitteratur känns ointuitiv, men visar sig intressant. De synliggör hur proggen från svenskt 1970-tal uppvisar ett politiskt motiverat avståndstagande från alkohol, förstådd som en del av förtrycket av arbetare, men att genren samtidigt präglas av rockens alkoholliberala inställning.
Utifrån Arbetarlitteratur bortom kanon är det uppenbart att arbetarlitteraturforskningen mycket väl kan ta sig an andra texter än dem som vardagligt förstås som arbetarlitteratur. Men om studierna förenas snarare av att de uppmärksammar klass och arbete i skilda texter än att de studerar en viss grupp texter, så blir till slut kanske frågan vad forskningsfältet borde kallas?
Recensent: Sara Pärsson.
Sveasagorna
Linus de Faire
Albert Bonniers förlag. 2025
”Det som förloras i Europa kan man vinna åter i Latinamerika”, förkunnade SKF-direktören Göran Bergkvist när militärjuntorna var färdiga med sina utrensningar och redo att öppna upp sig för investeringar.
Från andra änden av klasskriget hyste ett inte obetydligt antal svenska arbetare samma förhoppningar i efterdyningarna av storstrejken 1909. Skillnaden var att de verkligen hade förlorat allt: jobb, hem och blygsamma rättigheter.
I Linus de Faires bok får vi följa en svenskkoloni av svartlistade som emigrerade, eller snarare lurades, till Sydamerika i förhoppning om att undkomma de inhemska patronernas stövlar. Det är en berättelse om naturens brutalitet som skulle få Werner Herzog att skruva på sig. Men också om de politiska nederlagens brutalitet och förutsättningarna att överleva som människa, som familj och rörelse under extremt reaktionära tider.
Samtidigt som Bergkvist gjorde sitt uttalande skrev förresten arbetarna på Ericsson-fabriken i Colombia en sång. Den gick så här:
”Vi mår så dåligt
vi mår så dåligt
på Ericsson de Colombia.”
Recensent: Erik Haking
Ludmila: Svenskare kan ingen vara
Ludmila Engquist, Johar
Bendjelloul, Henrik Johnsson
Forum. 2024
Redan när den idoga, cancersjuka och kroniskt nedstämda, häcklöpande exilryskan Ludmila Leonov-Narozjilenko-Engquist 1999 av Sveriges Television utnämndes till ”Årets svensk” borde man ha tagit varning av erfarenheterna från valet av hennes föregångare. I synnerhet då utmärkelsen tidigare tilldelats bland andra Refaat el Sayed, Hans Holmér och Ebbe Carlsson.
När den utpekande Palmemördaren Christer Pettersson 1990 bäst befanns fylla alla kriterierna för en utnämning lade SVT temporärt ner Årets svensk. Men när utmärkelsen senare återupptogs gick den alltså 1999 till den tvåfaldiga Jerringpristagaren, och bäraren av SvD:s bragdmedalj, cancerbesegraren och VM- samt OS-segraren, Ludmila. Det sket sig det också.
Efter friidrottskarriären påbörjade hon nämligen en satsning som baksittare i bobsleigh. Hon avbröt den i november 2001 då det avslöjats att hon återigen testats positivt för anabola steroider – enligt henne själv ett sätt att medvetet straffa ut sig från sin och makens hatade bobåkningsfirma.
2025 lever Ludmila ett med hennes mått mätt frugalt liv i Spanien, efter att i stort sett hållit sig (eller av före detta maken hållits) undan publicitet i 23 år. Hennes recidiverande cancer gör att hon vid 60 år lever på övertid. När hon nu ”känner sig fri att berätta sanningen om sitt liv” för två duktiga svenska journalister är skälet, enligt Ludmila (förutom ett skriande behov av pengar) inte för att få ”förlåtelse, utan förståelse” för sitt fusk och sina fysiska eller sociala magplask.
För oss hedningar, som inte laborerar så mycket med begrepp om ont eller gott, saknar hennes distinktion mening: att förstå allt är i grunden att förlåta allt, vilket nog de flesta som gråter ut på teve i till exempel ”Min Sanning” insett. Funktionen av bekännelser av Ludmillas slag är annars nog i regel att förvandla en uppfattad skurk till ett offer. Den som inte är bekant med tekniken har mycket att lära av till exempel Ebba Busch eller Donald Trump.
Det som hedrar Ludmila (och hennes hjälpförfattare) är att hon aldrig öppet skyller från sig på föräldrar, sina karlar eller ens på det Sovjetryssland som fostrat henne. Hon nöjer sig med att uppskatta den större politiska friheten i Sverige, men noterade att man ”inom de stålhårda ramarna” kunde leva minst lika fritt i Sovjet som i Sverige – åtminstone som privilegierad elitidrottare. Hon verkar måttligt road eller imponerad av »bragderna« hos folk som mot betalning springer omkring och hoppar över häckar – det är dödande tråkigt, men man måste ju leva!
Faktum kvarstår att Ludmila Enquist var en stor idrottskvinna – med vårtor och allt. Hon är inte betjänt av svenska folkets ”förlåtelse” – däremot av att vi ett ögonblick begrundar vilka hjältar vi väljer och hur vi handskas med dem efter deras fall. Men detta kommer knappats att ske.
Recensent: Hans Isaksson
En osynlig hand som stjäl våra liv
Ali Esbati
Verbal. 2024
Det är en befrielse att läsa denna boks 81 korta texter, författade 2008–2024. Äntligen någon som resonerar kunskapsrikt, insiktsfullt, och med långa perspektiv om den ekonomiska dagspolitiken. Begripligt men inte otillbörligt förenklande. Äntligen någon som konsekvent utgår från folkets och arbetarklassens intressen. Man lär sig mycket om ekonomi och blir politiskt klokare.
Några teman är ofta återkommande. Dit hör försvaret av den välfärdsstat som arbetarrörelsen byggde upp på 1900-talet. Gång på gång visar Esbati att nyliberalismen inte alls innebär en begränsning av statsmakten. Tvärtom. Det behövs en stark stat för att rasera välfärdsinstitutioner, sätta stopp för jämlikhetsreformer och utveckla lagstiftning som säkrar tillvaron för ”den osynliga handen”. Nyliberalismens kärna, skriver Esbati ”är användandet av staten som sugrör från gemensamma resurser till privat ägande”. Denna stat är lika stark som välfärdsstaten men behärskas av andra klassintressen.
Mycket pedagogiskt påvisas också dumheten i dominerande ekonomisk vetenskap, med sina modeller för utbud och efterfrågan. Förankringen är svag i sociala och kulturella förhållanden, det vill säga allt som gör människan till människa och inte till homo economicus.
Mot detta vetenskapliga elände ställer Esbati en bred samhällsförståelse. Den är marxistiskt grundad – det kan man läsa ut mellan raderna mer än på dom. För den dagspolitik Esbati förespråkar kan lika väl beskrivas som vänsterkeynesiansk med en stark välfärdsstat. Man behöver inte vara socialist för att begripa att det behövs, även om det hjälper, skriver han. (Ja, en äldre läsare kan inte låta bli att tänka att en hel del synpunkter och förslag kunde ha delats av center- och folkpartister på 1970-talet – före den nyliberala kontrarevolutionen.)
I huvudsak handlar det om ekonomi i Väst, allra mest Sverige. Globalisering och Syd dras naturligtvis in i resonemangen, men tyngdpunkten ligger inte där. Esbati skriver en del om teknikutveckling (digitalisering). Han betonar hur nödvändig det är med daglig facklig kamp på arbetsplatserna. Men också det är ämnen som står tillbaka för analys av ekonomisk politik och (utebliven) välfärdspolitik.
Artiklarna har ursprungligen publicerats som krönikor i Flamman, Klassekampen, Arena, Arbetsvärlden och på en del andra ställen. Lästa i ett svep blir det en kortkurs i 2000-talets ekonomiska historia, från finanskrisen 2008 till energikris 2024. Men kanske ska man inte läsa i ett svep – det kan någon gång bli en smula repetitivt.
I stället tänker jag på titeln på en av verklig kioskvältare i 1800-talets väckelserörelse, Rosenius Betraktelser för var dag. Esbati är inte religiös, här talar upplysningsförnuftet från en folklig klasståndpunkt. Men denna bok kunde gärna få lika stora upplagor.
Recensent: Olle Josephson
Elise and the new partisans
Dominique Grange &
Jacques Tardi
Fantagraphics. 2024
Det äkta paret Grange & Tardi tecknar i berättelsen om protestsångerskan Elsie Granges verkliga erfarenheter från den franska maoistiska rörelsen från 50-talet och framåt. Även om slutordet innehåller lite pliktskyldiga resonemang om vilka metoder som egentligen är försvarbara håller sig seriealbumet på replängds avstånd från schablonbilden av salongsradikaler på genomresa och – för att vara tydlig med varifrån Grange & Tardi fortsatt gör sina betraktelser – så är albumet dedikerat till Georges Abdallah.
Tidslinjen slutar i konfrontationer med den gryende franska fasciströrelse som – oavsett hur mycket liberaler ylar om Le Pen (och Mélenchon) – skulle få sina första ministerposter under Chirac och Sarkozy. Demokratins fernissa är och förblir tunn i väst, inte minst i Frankrike. Den påminnelsen gör man bäst i att ta med sig från läsningen om Elises strider och äventyr. Den och att de där franska kärnvapnen även vissa till vänster börjat sukta över, som ska garantera den ”europeiska säkerheten” när amerikanerna drar sig tillbaka – visst var det dem man mördade en Greenpeace-besättning över för att få provspränga i huvudet på polynesier i fred?
Recensent: Erik Haking
L’Effondrement
Édouard Louis
Éditions du Seuil 2024
Édouard Louis senaste roman, på svenska ungefär ”Sammanbrottet”, är både gripande och drabbande, kanske mest drabbande för oss som kommer från dysfunktionella familjer i arbetarklassen i vilka föräldrarna inte förmått axla sitt vuxenansvar.
Romanen är liksom Louis tidigare verk varken en roman eller en självbiografi i konventionell mening utan en skönlitterärt skriven sociologisk och psykologisk granskning av det franska klassamhället utifrån en gestalt i den egna familjen. Den nya romanen borrar djupt i en broders alltför tidiga död. Han som dog ensam i sin lilla lägenhet vid 38 års ålder. Louis tyckte inte om sin äldre bror, en halvbror som blivit övergiven tidigt av sin biologiske far och illa behandlad av styvfadern (Louis far), men vill förstå. Denne bror som yttrat, då Louis debuterade vid 21 års ålder: ”Min bror är min revansch”. Vem var han?
Brodern som precis som författaren i tidiga tonåren suttit med kompisar i byns busskur och supit skallen av sig. En ung man som hade velat utbilda sig till hantverkare men som aldrig fick någon hjälp, särskilt inte av styvfadern. Vissa människor, konstaterar Louis, föds känsligare än andra. Såret i själen som brodern hade från tidig barndom blev allt större. I arbetarklassmiljö, menar Louis, talar man inte om trauman, melankoli eller depression. Det är förbehållet andra samhällsskikt. Brodern tillbringade en stor del av sitt liv med att drömma. Han skulle bli en berömd och respekterad hantverkare som renoverade kyrkor. Men det blev krossade drömmar, korttidsjobb, arbetslöshet, depressioner, kvinnomisshandel, homofobi … De kvinnor som brodern tidvis levt med och som Louis intervjuat talar om en ömsint man som ställde upp för andra. Alkoholen blev trösten och fängelset.
Ju längre författaren borrar i broderns liv, desto osäkrare blir han. Han kände bara en liten del av brodern. Med stor uppriktighet – det gäller också den kritiska granskningen av författaren själv – ställer Louis sina frågor om liv och död i klassamhället.
Recensent: Malena Rydberg
Artikel publicerad 27 april, 2025.