Hängt och ohängt ur nummer 1/25.
Komprador-intelligentians nederlag?
Småstaternas dilemma
Efter Majdanrevolten 2014 avvecklade Ukraina sin alliansfrihet för att ty sig till USA, EU och Nato. Hur hade det annars gått? Det kan vi inte säkert veta. Men en sak är klar efter tre år av krig och det tv-sända grälet i Ovala rummet: att söka skydd hos en gangster mot en annan är förenat med risker.
Anslutningen till Nato var ingen folklig strävan, visar amerikanska opinionsmätningar i Ukraina. 2008 svarade 43 procent att de såg Nato som ett hot. Endast 15 procent uppfattade alliansen som en beskyddare.
Så sent som i mars 2014, just som Ryssland annekterade Krim, förklarade 43 procent att de skulle rösta nej vid en eventuell folkomröstning om anslutning till Nato. 34 procent var för. Senare samma år svängde opinionen, men i november 2021 var fortfarande en betydande minoritet på 28 procent emot. Då var invånare i Krim och Donbas inte längre tillfrågade.
In i det sista kretsade ukrainarnas bekymmer kring inhemska klassfrågor. Vid en rankning av de tre viktigaste samhällsproblemen angav 45 procent korruptionen. Sedan följde inflationen, de stigande kostnaderna för värme, gas och elektricitet och arbetslösheten. På femte plats listades den militära konflikten i Donbas, men först på elfte plats med 8 procent kom relationerna med Ryssland och på sextonde plats med 3 procent Rysslands annektering av Krim.
Närmandet till Nato var ett projekt för en fraktion inom den korrupta ukrainska oligarkin, understödd av USA och dess allierade. Först när de ryska pansarkolonnerna rullade in över gränsen skiftade stämningarna radikalt. Men många såg fortfarande en utväg i alliansfriheten. 37 procent var i utbyte mot fred redo att säga nej till Nato.
”Små stater måste ha rätt att fatta sina egna beslut över sin egen framtid”, förklarade försvarsminister Peter Hultqvist strax före den ryska invasionen. Ja, självbestämmanderätten är viktig att försvara. Men det gör inte varje beslut försvarligt. Ett val kan vara klokt, ett annat kan få vådliga följder. Dessutom delar sig det kloka och det vådliga oftast efter klasslinjer.
Oligarkernas strävan in i Nato var en olycka för folket i Ukraina. Det är ingen ursäkt för det ryska överfallet men ett skäl att tänka efter. Är det klokt att rusta den småstat vi råkar leva i för deltagande i de globala våldsverkarnas kraftmätningar?
Mikael Nyberg
Gnistan som tändes
Den 5 juli 1888 gick 1 400 kvinnor anställda vid tändsticksfabriken Bryant & May i London ut i strejk. Skälet var utöver usla lönevillkor att arbetsmiljön var hälsovådlig: halten av fosfor i luften var så hög att en del kvinnor drabbades av nekros i käken.
Redan i slutet på juli ledde strejken till grundandet av fackföreningen The Union of Women Match Makers. Bland dem som stödde strejken fanns politiska och intellektuella personer som suffragetten Emmeline Pankhurst, författaren Virginia Woolf och kvinnorättsaktivisten Annie Besant. Tack vare fackföreningen förbättrades kvinnornas villkor. Deras kamp fick också betydelse för arbetarrörelsen i resten av England.
Fabriken Bryant & May ligger alldeles nära stadion där London år 2012 arrangerade Olympiska spelen. I samband med det fick den brittiske poeten Lemn Sissay i uppdrag att skriva en dikt, och valde då att skriva en hyllning till de strejkande kvinnorna. Titeln till dikten – Spark Catchers – kan översättas till ungefär ”gnistfångare”. Eftersom fosforhalten i fabriken medförde en stor brandrisk behövde arbetarna ständigt se till att inga gnistor fattade eld. I dikten samlas kvinnorna i en ring där de kastar en gnista mellan sig och med gemensamma krafter avvärjer en eldsvåda. Gnistan blir på det sättet också det som tänder deras kamp.
Dikten inspirerade den brittiska tonsättaren Hannah Kendall att komponera musikstycket The Spark Catchers som hade premiär i London 2017. Själv beskriver Kendall hur hon tog inspiration av diktens starka framåtrörelse, som till exempel märks i hur Lemn Sissay använder allitteration – upprepningar av konsonanter – för att skapa rytm och driv. Det tog Kendall fasta på i musiken, som i sin medryckande framfart ger form åt det kvinnliga kollektivets kamp.
Stycket har de senaste åren spelats i flera svenska konserthus och kommer under 2025 att spelas i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen i Stockholm. Roligt!
Hedvig Ljungar
Nyliberala dogmer
Arbetslöshetssiffran för januari blev 10,4 procent. Det är nästan två procentenheter högre än för ett år sedan. Visserligen har vi, i den nyliberala era som följde 90-talskrisen, fått vänja oss vid väsentligt högre arbetslöshet än under de drygt tre årtionden som följde andra världskriget och som var präglade av full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken. Men de här arbetslöshetsnivåerna är dramatiska även med den utgångspunkten.
Man kunde tänka sig att så stor arbetslöshet skulle bli ett centralt tema i den politiska debatten. Så är det nu inte. Institutionaliseringen av nyliberalismen har också fört med sig att den dominerande förståelsen av ekonomin bär drag av mystik. De ekonomiska krafter som driver sådant som inflation, ”löneutrymme” och arbetslöshet framstår som nyckfulla naturfenomen.
Det ligger då nära till hands att betrakta arbetslöshet som en individuell defekt eller attityd. Arbetsmarknadsminister Mats Persson från det eufemistiskt betitlade partiet Liberalerna har receptet klart: Kontrollera och bestraffa de arbetslösa ännu hårdare. Det ska bli ”kännbara sanktioner” i ett system som redan är inriktat på att ”skapa incitament” hos den enskilde, genom att göra livet svårare.
Arbetslösheten kan bekämpas: med omfattande investeringar i utbyggnad och underhåll av väsentlig infrastruktur, en förstärkning av välfärdstjänsterna där behoven är skriande, samt en aktiv arbetsmarknadspolitik som stärker människors kunskaper och kompetens.
Alltså motsatsen till dagens inriktning på politiken: underinvestering framtvingad av det finanspolitiska ramverket, systematiskt utarmad offentlig välfärd och en sönderprivatiserad arbetsmarknadspolitik som lockar till sig skumraskverksamheter och genererar frustration hos de arbetslösa.
Massarbetslöshet och otrygghet på arbetet försvagar arbetarkollektivet, ställer utsatta grupper mot varandra och sliter ned social sammanhållning. Varje verksam progressiv strategi behöver i någon form ta sikte på full sysselsättning.
Ali Esbati
Komprador-intelligentians nederlag?
Den hastighet med vilken diskursen om ”civilsamhället” i Östeuropa nu förändras är fantastisk. Från galenskaperna om att »lyssna på rösterna« till att ifrågasätta de icke-statliga aktörernas representativitet, intressen och beroende. I Ukraina till exempel spenderade USAID över sex miljarder dollar enbart under 2024. Listan med namnen på mottagande organisationer är över 50 000 tecken lång.
Enligt en undersökning tror 59 procent av ukrainarna som arbetar inom media att nedstängningen av USAID kommer att ha en ”katastrofal effekt” på ukrainska medier. Mer än hälften av all media har fram tills nu varit beroende av amerikanska bidrag för över hälften av sin finansiering.
Hur ska vi förstå detta fenomen teoretiskt? Ekonomen Branko Milanovićs koncept ”komprador-intelligentia” är intressant. ”Projekten, eller mer exakt, finansieringen som kommer med dem, skapar en liten lokal elit: en komprador-intelligentia. Denna elit blir väldigt skicklig på att förpacka och presentera forskningsresultat som tilltalar de västerländska finansiärerna. Problemet är dock att komprador-intelligentian – som fokuserar på att behaga givarna – ofta är avskuren från det inhemska intellektuella livet.”
Detta är dock ett vidare problem inom medelklassprofessionerna i periferin. Det härrör från asymmetrin mellan det transnationella kapitalet och lokala kapitalister när det kommer till att erbjuda hegemonisk integration via privilegierade karriärer, status och politiska möjligheter. Jag tror att den här ”regionala” klyftan i ukrainsk politik är den nationellt specifika manifestationen av denna centrala postsovjetiska klasskonflikt.
Om USAID inte återställs till en jämförbar storlek och funktion, kommer vi se att balansen förändras avsevärt inom lokala eliter. Vi kan se färre kompradorer och en tillväxt av en nationellt suverän medelklass.
Det är också tänkbart att vissa fraktioner kommer att försöka förankra sin politik och sina offentliga karriärer hos de lokala subalterna klassernas intressen och utveckla organiska civila samhällen. Detta kan i sin tur innebära en möjlighet för den oberoende vänstern i dessa regioner.
Volodymyr Ishchenko
Förstamajtankar 2025
Första maj 2025 och världen skakar. Hur ska man tänka? Kanske så här:
Omläggningen av USA:s Europapolitik borde inte överraska. USA-imperialismen är överansträngd. Den måste retirera, inte bara i Afghanistan och Syrien. Trump vill säkra den amerikanska kontinenten, inklusive Grönland, och hålla mot Kina i Ostasien. En annan amerikansk president hade mycket möjligt agerat i samma riktning, fast mindre brutalt och lynnigt, och med lite mera hyckleri om folkrätt.
USA är försvagat, och Ryssland med undergrävd ekonomi bara en regional stormakt. Men Kina växer, liksom Indien, oljestaterna i Västasien och kanske andra block i Syd. Det behöver inte vara dåligt. Men revanschistiska imperier på nedgång kan vara livsfarliga.
Ukrainas rätt till oberoende och självständighet från dom ryska ockupanterna är odiskutabel, lika självklar som palestiniernas rätt till sitt land och befrielse från israeliska ockupanter. En antiimperialistisk vänster är lika principfast i dag som när den fördömde USA:s invasion av Irak 2003. Det är Ukrainas sak att avgöra tänkbara eftergifter för ett eventuellt fredsavtal, inte dealande stormakters. Det är rätt att bistå Ukraina, också med vapen.
Det var dumt av Sverige att gå med i Nato. Ett utträde är kanske politiskt orealistiskt i dag, men Sverige bör söka europeiskt försvarssamarbete på andra vägar än bara Nato – sådana finns. Och går det att dra sig ur DCA-avtalet?
En svensk upprustning kan vara befogad, men då i riktning mot ett invasionsförsvar, inte ett insatsförsvar. Som många sagt kräver stärkt försvarsförmåga också stora satsningar på infrastruktur, digital säkerhet, livsmedelsförsörjning, välfungerande sjukvård – ja, välfärd över huvud taget. Jämlika välfärdssamhällen har visat sig ha större motståndskraft.
Hur utvecklades det svenska samhället under andra världskriget? Hög militär och civil beredskap, fördelningspolitik så långt man hade råd, regleringar och starka inslag av planekonomi. En av förutsättningarna var starka folkrörelser, framför allt arbetarrörelsen. Krigshotet i dag är inte som 1939 – även om en hetsande militärhöger vill få oss att tro det – men den tidens beredskapspolitik är ändå en lärdom. Ska den upprepas krävs alltså intensifierad svensk klasskamp.
Antiimperialism med solidaritet med såväl ukrainare och palestinier som andra folk, försvar av folkrätten, europeiskt försvarssamarbete vid sidan av Nato, militär och civil beredskap, välfärds- och jämlikhetspolitik och starkare folkliga rörelser. Kanske kan man tänka ungefär så?
Olle Josephson
Tina is back!
När regeringens planer på att bygga ut kärnkraften skickades ut på remiss blev kritiken total och enstämmig. Kostnaden beräknades bli minst 400 miljarder och skulle bland annat bekostas av en prisgaranti till kärnkraftsbolagen under 40 års tid!
Energimarknadsinspektionen sade nej till förslaget i sin helhet. De varnade för ett bristfälligt underlag samt att det är ytterst oklart om förslaget är samhällsekonomiskt rimligt.
Naturvårdsverket varnade för att miljökonsekvenser inte tagits med i förslaget.
Eon pekade på att förslaget riskerade att lamslå stora delar av den övriga energimarknaden.
Inte minst var kritiken förödande från organisationer som normalt står regeringen nära. Institutet för Näringslivsforskning, Ratio och Timbro kallade förslaget för en enda stor glädjekalkyl och skrev: ”Den som vill spendera hundratals miljarder av skattebetalarnas pengar på att subventionera kärnkraft har en tung bevisbörda att visa att det finns enorma marknadsmisslyckanden av samma storleksordning. Det har regeringen hittills misslyckats med.”
Men när Elisabeth Svantesson intervjuades om kritiken svarade hon: ”Det berör mig inte.” En finansminister som inte bryr sig om huruvida regeringens politik är ekonomiskt katastrofal hör inte till vardagligheterna. Att hon är mer trosviss än kunnig har vi vetat ända sedan hennes tid i Livets Ord. Och vi behöver inte tvivla på var källan till hennes grumliga tänkande finns. Som hon själv säger i Dagens Nyheter: ”Problemet här är ju att det inte finns något alternativ.”
Vi har hört det förut: There Is No Alternative.
TINA is back. Alltså inte hon med efternamnet Turner, utan en annan vars efternamn också började på T. Med en lika förödande politik som Svantessons.
Dan Israel
Artikel publicerad 27 april, 2025.