Den israeliska vänstern har efter attacken den sjunde oktober varit mer splittrad och marginaliserad än någonsin tidigare, och gemensamma palestinsk-judiska kamper står inför en brytpunkt. Men de har blicken fäst på långsiktig politisk förändring.
I juni 2024 meddelades det, utan större fanfarer, att två av de äldsta politiska partierna på den israeliska vänsterkanten, Israeliska arbetarpartiet och partiet Meretz, hade slagits samman. Med tanke på att det en gång i tiden så mäktiga arbetarpartiet bara innehade fyra av Knessets 120 platser, och Meretz hade utraderats helt och hållet i och med valet 2022, så var sammanslagningen ingen större överraskning. I brist på tilltalande alternativ till det oupphörliga förtrycket av palestinier under den israeliska arméns kängor har den israeliska parlamentariska vänstern – som nu leds av Yair Golan, ytterligare en före detta general som under sommaren 2024 propsade på en invasion av Libanon – blivit fullständigt irrelevant.
“Det finns ingen vänsterpolitik i Israel; det är den verklighet många blundar för”, twittrade den palestinske aktivisten Hamze Awawde i juli 2024. Hans kommentar följde omröstningen i Knesset om en resolution som motsatte sig en palestinsk stat. Resolutionen bifölls med 68 röster för, och nio mot – de senare uteslutande från partier ledda av palestinier. “Även om det finns vissa gräsrotsrörelser som är vänster, så finns vänsterpolitik som en verklig politisk kraft inte i Israel”, konstaterar Awawde.
Frågan om hur vänstern på bästa sätt ska kunna förändra den israeliska politiken inifrån, i frånvaro av politiskt ledarskap, ger upphov till ändlösa diskussioner bland aktivister på marken. Sedan Osloprocessen har den allmänna hållningen, både inom och utanför vänstern, varit att avfärda den israeliska vänsterns politiska potential – på grund av gruppens litenhet, dess svaga valreslutat, de interna bråken och för att den har övergivit solidariteten med (och ledarskapet från) palestinier.
Vänsterns fullkomliga marginalisering, genomdriven av Israels politiserade polis, har bara accelererat efter sjunde oktober. Till och med familjemedlemmar till den israeliska gisslan som kräver eldupphör för att deras släktingar ska kunna friges trakasseras och stämplas som vänsterförrädare. Det allt värre förtrycket av det palestinska samhället har också under det senaste året kraftigt begränsat möjligheten att motsätta sig, och genomföra kollektiva politiska handlingar. Bara dagar efter Hamas attack stod palestinska medborgare inför en av regeringen understödd kampanj präglad av hot, förföljelse, övervakning och trakasserier.
Trots allt detta har vi under det senaste året sett hur israeler på vänsterkanten har fortsatt sitt arbete i strävan efter en mer fredlig, rättvis och jämlik framtid för israeler och palestinier. Den mer moderata “fredsfalangen” – vilken står närmare den sionistiska vänstern, och som i det stora representeras av icke-statliga organisationer finansierade av internationellt bistånd – håller på att omorganisera sig, i svallvågorna av den chock som Hamas-attacken den sjunde oktober och Israels påföljande våldsamma anfall på Gazaremsan innebar. Längre ut på vänsterkanten finns ett mindre nätverk av aktivister som inte får lika mycket internationell uppmärksamhet, och som ofta ignoreras till och med av fredsrörelsen. De består av allt från anti-sionister och icke-sionister till dem som vägrar att befatta sig med sådana etiketter över huvud taget, och betraktas som yttersta, “radikala” vänstern i Israel.
Längre ut på vänsterkanten finns ett mindre nätverk av aktivister som inte får lika mycket internationell uppmärksamhet, och som ofta ignoreras till och med av fredsrörelsen.
Till skillnad från mittfårans fredsfalang har den här gruppen från början otvetydigt motsatt sig det pågående kriget – och de kräver att den israeliska regimens ockupation, apartheid och av judisk överhöghet präglade ordning upphör. De betonar vikten av gräsrotsorganisering, av att stärka den gemensamma judisk-palestinska kampen, och understryker kopplingarna mellan Israels koloniala övermakt över palestinier och den etniskt präglade klassojämlikheten i det israeliska samhället.
Större delen av tiden hittar man de här aktivisterna i färd med att planera eller genomföra antikrigsprotester; eller så tar de del i “protective presence” – att fysiskt stödja palestinier på den ockuperade Västbanken som riskerar att med våld fördrivas från sina hem av bosättare och israelisk militär. Många av de här aktivisterna har avtjänat fängelsestraff på grund av de har vägrat den obligatoriska militärtjänsten, och de deltar regelbundet vid demonstrationer ledda av palestinier på Västbanken och i Israel.
Ingen av dem tror att ett inrikes tryck från vänstern kommer att vara den avgörande faktorn som tvingar Israel att stoppa blodbadet i Gaza. I stället kräver samtliga grupperingar att utländska regeringar ska sluta skicka vapen till Israel. De präglas av uppgivenhet och förtvivlan. Men de betraktar sin aktivism som det minsta de kan göra utifrån sin relativt privilegierade position, även om de är medvetna om att deras handlingar har begränsad materiell påverkan.
Alla de knappt två dussin aktivister som har talat med +972 inser också att ett eldupphör i sig inte skulle förändra de politiska strukturerna i Israel och USA – de strukturer som har gjort det möjligt för människor i båda länder att medverka i den medvetna massutsvältningen och mördandet av palestinier. Även om en överenskommelse nås så har processen bara börjat att göra upp med det faktum att man är del av ett samhälle som utrotar ett annat folk – ett samhälle som har överskridit alltfler gränser i sin avhumanisering av palestinier.
“Det är så många här som är i en sorts fascistisk frenesi”, säger aktivisten och poddaren Yahav Erez till +972. “Jag frågar mig själv: ’Du bor i en stat som begår folkmord, nästan alla runt omkring dig har noll empati gentemot alla som inte är “deras” folk, och du har fortfarande kontakt med dem – hur kan du legitimera dem på det sättet?’ Men å andra sidan så var jag tidigare ju just som de är”, säger Erez.
I ljuset av de här till synes oöverstigliga utmaningar har den israeliska radikala vänstern blicken mot långsiktig politisk förändring. Premiärministern Benjamin Netanyahu är inte odödlig. Den militaristiska mitten och den messianska ytterhögern förefaller i dagsläget vara hans troligaste efterföljare. Vänsterns mål är att lägga grunden för att kunna vara en verklig politisk kraft när kriget väl slutar. Och för att göra det har de funnits sig nödgade att skärskåda sin egen styrka, sin bas och sin förmåga till förändring.
Under de senaste två årtiondena har den israeliska högern och mitten propsat på att “hantera” och “minska” konflikten – idén är att Israel kan kontrollera palestinierna med våld och fortsätta ockupationen och blockaden med hjälp av sin högteknologiska militär, samtidigt som man strävar efter normalisering med arabländerna.
Ett tag såg det ut att fungera. Aktivister i såväl den radikala vänstern som i den bredare fredsrörelsen kämpade för att åstadkomma en allmän känsla av att palestinska rättigheter var brådskande och akuta, men de flesta judiska israeler kunde fortsätta leva sitt vanliga “normala” liv utan att ägna palestinierna särskilt mycket eftertanke. “Jag ska vara ärlig: Vi satt fast”, säger Sally Abed, en ledande palestinsk aktivist i den judisk-arabiska rörelsen Standing Together. “Ingen pratade om samarbete, ingen pratade om fred. Attityden var: Vem bryr sig?”, säger hon.
Vi bombar lite mer. Jaha, det funkar inte? Låt oss bomba ännu mer.
Trots den israeliska regeringens och militärens astronomiska misslyckanden den sjunde oktober och därefter har ledarna inte ändrat metod. För Abed är det tydligt att politiker över hela det politiska spektrumet har fortsatt att ge allmänheten varianter av samma politik: “Även om du går längst ut till vänster i Knesset så erbjuder ingen den israeliska offentligheten någonting annat än formeln: ’Vi bombar lite mer. Jaha, det funkar inte? Låt oss bomba ännu mer.”
Utanför maktens korridorer har det växande motståndet mot kriget ibland lett till plötsliga utbrott av energi i fredsrörelsen, symboliserade i möten som “It’s Time – The Big Peace Conference” den första juli 2024. Det har inneburit en möjlig öppning för personer från vänstern att driva på demonstrationerna för eldupphör till att ansluta sig till ett uttryckligt motstånd mot ockupationen. Abed förklarar att Standing Together, som står någonstans mellan den traditionella fredsfalangen och den radikala vänstern, syftar till att vara “den kraft som drar dem som står precis till höger om oss vänsterut – personer som oftast håller med oss, men som inte har mod nog att säga det vi säger”.
Men för att undvika det öde som drabbat den israeliska fredsrörelsen sedan Oslo säger aktivisterna till +972 att man måste lära sig från vänsterns historiska misstag. Det senaste i raden handlar om svagheterna med de massdemonstrationer som var riktade mot extremhögerregeringens “rättsliga översyn”.
Demonstrationerna, som ägde rum varje vecka från januari 2023 fram till den sjunde oktober, visade att hundratusentals israeler var villiga att samlas för att försvara demokratin. Men ledarna för de pro-demokratiska demonstrationerna ansträngde sig för att “begränsa omfånget av debatten till att enbart gälla den rättsliga översynen och korruptionsanklagelserna mot Netanyahu”, konstaterar Noa Levy. Han är sekreterare för Tel Aviv-Jaffa-grenen av det kommunistiskt ledda Hadash-partiet, och juridisk rådgivare för och medgrundare av nätverket Mesarvot som arbetar för personer som vägrar militärtjänst.
Som en motvikt till försöken att begränsa debatten formade Levy och andra aktivister ett “antiockupationsblock” inuti den större proteströrelsen, och betonade att frågan om apartheid och fråntagandet av palestiniers rösträtt var centrala för en diskussion om Israels demokrati. Generellt betraktades det här blocket – som ibland samlade tusentals demonstranter – som en irriterande paria, med palestinska flaggor, arabiska ramsor och slagord som “Ingen demokrati med ockupation”. Men också inom blocket fanns det starka motsättningar.
“Radikala blocket”, ett kollektiv bestående av några hundra israeler på yttervänsterkanten, bildades vid sidan om antiockupationsblocket. De kom snart att utgöra en självständig kraft och ett stående inslag i demonstrationerna för eldupphör. Till skillnad från det bredare antiockupationsblocket menar kollektivet att sionismen är ett bosättarkolonialt projekt. Dess mål är ett jämlikt samhälle för alla mellan Jordanfloden och Medelhavet – och de palestinska flyktingarnas rätt att återvända till sitt hemland.
“Det här är inte en konflikt, det är ett folkmord”, “Pilot, sluta mörda barn” och “Mormor, vad gjorde du under folkmordet i Gaza?” är exempel på slagord och ramsor som är mer än bara ett irritationsmoment för demonstrationens mittfåra – det är ett fullkomlig förkastande av mittfårans position.
De olika fraktionernas motsättningar kan inte avfärdas som interna bråk eller splittringar inom vänstern. De speglar olika svar på samma grundläggande fråga: Kan det israeliska samhället förändras eller sitter det fast i ett permanent tillstånd av våldsamt anti-palestinskt raseri?
Den israeliska vänsterns åsikter går isär. “Jag tror inte att vi kan förändra folks åsikter inifrån”, säger M, en aktivist i Radikala blocket som vill vara anonym av rädsla för att bli doxxad. “Vi övertygar ingen som inte redan är på vår sida”, säger hon. Målet, enligt M, är inte att förändra israelernas åsikter, utan snarare att vara en röst som säger sanningen i ett samhälle som är i en nästintill tvångsmässig förnekelse av det våld det utför.
Vi har alltid framställt oss som David, och då måste det alltid finnas en Goliat som attackerar oss. Även om vi dödar fler än 40 000 människor – är det alltid vi som är offret.
“Det finns ett ’David och Goliat-syndrom’ här, fortsätter M. “Vi [israeliska judar] har alltid framställt oss som David, och då måste det alltid finnas en Goliat som attackerar oss. Även om vi dödar fler än 40 000 människor – är det alltid vi som är offret.”
Yahav Erez har en annan syn på saken. Sionism är inte någon medfödd israelisk identitet, menar hon, utan en politisk ideologi som kan kritiseras likaväl som någon annan – och att motsätta sig den förblir en väsentlig uppgift för den israeliska vänstern. “Jag pratar med folk vars berättelser är levande bevis på att man faktiskt kan förändras”, berättar hon för +972. “Sionism är inte något man bara föds med och sedan är fast i för resten av sitt liv.”
Yeheli Cialic, en aktivist i det israeliska kommunistpartiet och en före detta koordinator för nätverket Mesarvot, håller med. “Jag vill inte att [israeler] utmålas som om de [skiljer sig från] andra idioter världen över”, säger han. “Om vi tror att personer är statiska och att saker inte kan ändras, då sysslar vi inte med en politik som vill förändra. Och det är oansvarigt, eftersom vi har med människoliv att göra.”
De olika förhållningssätten gentemot den israeliska offentligheten brukar dyka upp i frågor om ordval och språk – oavsett om det gäller demonstrationsskyltar, gruppchattar eller inlägg på sociala medier. I november 2023 upphörde det tillfälliga samarbetet mellan Radikala blocket och dett bredare antiockupationsblocket på grund av det senares ovilja att använda begreppet “folkmord” för att beskriva Israels agerande i Gaza. “Deras strategi var att tala till mittfåran”, förklarar M. “Vår strategi var att vara kompromisslösa i våra uttalanden; om mittfåran inte kan [kalla folkmordet för vad det är] så kan åtminstone vi säga sanningen.”
Cialic beskriver tvärtom användandet av kompromisslöst språk inom den israeliska vänstern och bland aktivister världen över som bevis för en “förlorarmentalitet”. “Det är en politik som handlar om att ge uttryck för vem man är och inte om att faktiskt få makt att förändra och att spela för att vinna”, argumenterar han. “Om du står på gatan och håller upp en skylt på hebreiska så är du i en konversation. Du försöker kommunicera något till den israeliska offentligheten. Om ditt budskap rakt upp och ner får folk att värja sig, eller om de inte ens förstår det och i stället blir arga, då har du misslyckats i ditt försök att kommunicera och du har misslyckats med din politiska handling.”
Aktivister som försöker vädja till den israeliska offentligheten brottas med den nuvarande israeliska regeringens fullkomliga likgiltighet inför folkliga påtryckningar. Även om demonstrationerna för eldupphör skulle växa är det inte troligt att det skulle påverka Israels militära agerande. Och det gäller inte bara Israel, utan världen över. Från USA och Tyskland till Egypten och Turkiet har vi sett hur omfattande protester tar över gator och torg med krav på rättvisa för Palestina, men utan att det har påverkat regeringarnas politik. Det leder till en känsla av planlöshet bland aktivisterna, och att det är omöjligt att avgöra om ens ansträngningar gör någon som helst skillnad.
“Det finns inte en enda del av den här regeringen som det är värt att försöka påverka”, säger Amjad Shbita, generalsekreterare för Hadash-partiet och palestinsk israel. “Till och med under Netanyahus tidigare perioder vid makten kunde vi gå ut på gatan och säga ’okej, Bibi kommer inte att lyssna på oss, men det finns andra mer moderata grupper som vi faktiskt kan påverka’. Så är det inte nu.”
“Tyvärr stödjer majoriteten av israeler att kriget och massakrerna fortsätter”, konstaterades i uppropet, “och förändring inifrån är inte att tala om”.
I ljuset av gräsrotsprotesternas påvra resultat måste den israeliska vänstern förlita sig på yttre krafter: diplomatiska påtryckningar och erkännanden av en palestinsk stat, internationella domstolar, bojkottrörelser och sanktioner. I slutet av oktober 2024 skrev fler än 3 500 israeler under ettupprop som krävde att alla till buds stående globala medel skulle användas för att få Israel att avsluta folkmordet i Gaza. “Tyvärr stödjer majoriteten av israeler att kriget och massakrerna fortsätter”, konstaterades i uppropet, “och förändring inifrån är inte att tala om”.
När de inte har kunnat ta till påtryckningar mot sin regering eller övertalning av sina landsmän har många i den israeliska vänstern försökt att understödja en gemensam palestinsk-judisk kamp. Men attackerna den sjunde oktober och det efterföljande massiva våldet i Gaza har lett palestinsk-judiska organisationer till en brytpunkt.
“I början av oktober kunde ingen föreställa sig hur man ens skulle kunna sitta i samma rum och kännas vid den ömsesidiga smärtan. Det var otänkbart”, säger Abed från Standing Together. “Många judisk-israeliska vänsterpersoner ändrade sin definition av vem som räknas som någon av ’oss’”, förklarar Hadash-partiets Levy. “Nu tänker de på judar som ’oss’, och araber som ’de’, som måste bevisa att de är ’våra’ partners. Helt plötsligt blev partnerskapet ifrågasatt.”
Nisreen Morqus som är generalsekreterare för den kommunistiskt anknutna Movement of Democratic Women in Israel (som går under den hebreiska förkortningen Tandi) ser de här spänningarna som en naturlig del i den gemensamma kampen. De dyker upp varje gång våldet eskalerar. “Nationalistiska känslor kan överskugga de principer och ideologiska ståndpunkter som vi delar”, säger hon. “När det händer måste vi lyssna på var och en, men vi måste också fortsätta arbeta för att påverka regeringens politik och offentlighetens åsikter. Och för att göra det behöver vi en gemensam kamp, inte en splittrad.”
Gemensam kamp innebär inte att man måste gå ihop om varje enskilt initiativ, förklarar Hadash-partiets Shbita. I stället måste aktivisterna avgöra när gemensamma aktioner är strategiskt påbjudna. Enligt Shbita finns det “ett markant större värde i att se araber och judar demonstrera tillsammans; folk ser oss och känner hopp”. Men när det gäller kommunala och nationella val, där judisk-arabiska partier brukar göra sämre ifrån sig, och står inför en mängd politiska och byråkratiska hinder, argumenterar han för att “alltför nära judiskt-arabiskt samarbete ibland kan vara ineffektivt”.
Oavsett vilken taktik man samarbetar om eller inte konstaterar Shbita att “det är viktigt att folk har hjärtat på rätt ställe, det vill säga att de är öppna och ser det som en enda enad kamp”. Och för att kunna bevisa för rörelsernas respektive baser att det faktiskt finns en enad kamp värdesätter aktivister förmågan att kunna visa att judiska och palestinska intressen kompletterar och är sammanflätade med varandra. Man vill visa att judiska israeler har någonting att vinna på att palestinier får sin frihet och sina rättigheter.
Detta är inte självklart för en majoritet av de israeler som inte är på vänsterkanten. I stället ser dessa ofta fred som något slags “generositet” gentemot palestinierna som skulle vara kostbart för det judisk-israeliska samhället.
Mot denna förhärskande hållning ställer vänstern insikten om att det faktiskt ligger i de israeliska judarnas intresse att ge upp de privilegier som vilar på judisk överhöghet, eftersom dessa grundar sig på en missvisande kalkyl. Palestiniernas underordning kräver ständigt högre nivåer av avhumanisering och våld – men de som antas gynnas skonas inte heller. Den judiska överhögheten kan bara upprätthållas genom ett militariserat samhälle som kräver enhetlighet och lydnad från alla sina medlemmar, och som också riktar sitt våld inåt, mot invandrare, kvinnor, queers, funktionsnedsatta, fattiga, dissidenter och allt som har med arabisk kultur att göra.
Att vädja till judiska israelers egna intressen är för många aktivister obekvämt. Det kan kännas grymt och likgiltigt att prata om israeliska rädslor samtidigt som Israels folkmord i Gaza varej dag skapar nya fasor, vars omfång vi inte ens vet om. Dessutom menar vissa – i den dragkamp som pågår inom den globala vänstern om vad solidaritet betyder och hur den ser ut i praktiken – att den privilegierade parten, bosättarna, inte ska motiveras av det egna intresset, utan tvärtom visa villkorslöst stöd till de förtryckta.
En sådan solidaritet börjar med att man känns vid att ödet för alla som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet är materiellt och oåterkalleligen sammanflätat.
Ytterligare ett synsätt är att solidaritet inte bara är ett diskursivt uttryck som en grupp gör om en annan. I stället bör den förstås som en process som inbegriper sociala och politiska förändringar som ersätter separationens och våldets logik med nya politiska allianser och gemensam politisk kamp. En sådan solidaritet börjar med att man känns vid att ödet för alla som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet är materiellt och oåterkalleligen sammanflätat.
Det finns en ihållande svaghet hos de traditionella antiockupationsgrupperna. Det är den sedvanliga nedsättande avspisningen av hälften av landets judiska befolkning som irrelevant för vänsterns politiska bygge. Det handlar om mizrahim, de judar som spårar sitt ursprung tillbaka till Mellanöstern och Nordafrika, och som historiskt sett har varit marginaliserade i förhållande till ashkenazim med rötter i Europa. Det finns en vitt spridd uppfattning att mizrahim tyr sig till högerpolitik, och framför allt till Netanyahus parti Likud.
“Den finns en stereotyp om att mizrahim stödjer högern som stödjer ockupationen – och om det inte vore för mizrahim, kanske det inte skulle finnas någon ockupation”, förklarar professor Moshe Behar, medgrundare till Mizrahi Civic Collective. Trots att studier visar att skillnaden mellan hur mizrahim och ashkenazim röstar skiftar mycket över tid, och att utbildning är en viktigare indikator än etnicitet, består detta synsätt.
Enligt Behar så betraktar antiockupationsvänstern de etniskt präglade klasskillnaderna mellan olika israeliska medborgare som en “andrahandsfråga” i förhållande till kampen för palestiniernas rättigheter. Men de två frågorna kan inte skiljas åt, fortsätter Behar, eftersom “frågan om Palestina inte bara vilar på motsättningarna mellan två förmenta nationer, en hebreisktalande judisk och en palestinsk. Ockupationen göds också av ekonomiska och materiella överväganden.” Och “just det faktum att den traditionella vänstern skiljde de etniskt präglade klasskillnaderna från de ockuperade och statslösa palestiniernas politiska rättigheter, har ända sedan 1967 försvagat vänstern”, lägger han till.
Den svagheten gjorde sig med all önskvärd tydlighet synlig i 2023 års pro-demokratiska demonstrationer, vilka misslyckades med att mobilisera eller ens vända sig till mizrahim. Protesterna försummade de konsekvenser ytterhögerns “rättsliga översyn” skulle få för Israels fattiga, dess arbetarklass, och andra förfördelade grupper; en försummelse som fick mizrahi-aktivister och andra rörelser till vänster att reagera.
Det gjorde det enkelt för högern att populistiskt uppamma förbittring och revanschlystnad hos mizrahim gentemot den ashkenazi-elit som var den dominerade gruppen i protesterna.
Behar förklarar att demokratiprotesterna inte ens “nämnde välfärden, fackföreningsrörelsen, arbetarrättigheter, eller hur de rättspolitiska reformerna helt och hållet skulle avveckla det offentliga undervisnings- och hälsovårdssystemet”. Det gjorde det enkelt för högern att populistiskt uppamma förbittring och revanschlystnad hos mizrahim gentemot den ashkenazi-elit som var den dominerade gruppen i protesterna.
Sapir Sluzker Amran är människorättsjurist och medgrundare av den feministiska mizrahirörelsen Shovrot Kirot (som nyligen meddelade att man avslutar sin verksamhet). Enligt henne lyckades högern utmåla protestanterna som “privilegierade, rika, vänsterashkenazim som har styrt [landet] under alla år och nu gråter eftersom någon försöker röra deras privilegier”.
Genom att betona att fördelningspolitisk rättvisa måste gå hand i hand med avvecklingen av ockupationen utmanar Mizrahi Civic Collective och Shovrot Kirot det populistiska och konservativa övertagandet av mizrahikampen. I och med detta blåser de nytt liv i ett materialistiskt synsätt på mizrahiaktivism.
Enligt Behar har de senaste 15 åren präglats av att “mycket av det som tidigare var den mizrahiska vänstern inriktade sig på kulturella frågor, representation, musik och konst”, och att palestinska och socioekonomiska frågor åsidosattes. “ Övergivandet av den materiella grunden gör det så enkelt för högern att ta över den mizrahiska kampen.”
Netta Amar-Shiff, advokat och medgrundare av Mizrahi Civic Collective, menar att den israeliska vänstern måste sluta med att se motståndet mot ockupationen som ett tecken på klasstillhörighet, status eller utbildningsnivå. “Att stödja freden är inte något slags kulturellt kapital” som bara är tillgängligt för israeler med en viss bakgrund, betonar hon. “Vi erbjuder något som för tillfället inte finns i fredsrörelsen: en bredare förståelse, ett större spektrum av politiska förhållningssätt. Och om ni lyssnar till oss så kanske vi alla, tillsammans, kan lyckas stå upp mot ojämlikheten och kriget.”
Genom att koppla samman antiapartheidkampen med de etniskt präglade klasskillnaderna skulle den israeliska vänstern kunna kapitalisera på de sprickor som finns i stödet för regimen i Israels “periferi” – regionerna runt Negevöknen i söder och Galileen i norr. Detta gäller inte minst bland de beduiner, mizrahim och arbetarklassinvånare som bor runt Gazaremsan och som drabbades hårdast av den Hamasledda attacken den sjunde oktober. Att de så tydligt övergavs av regeringen den dagen, och även i de rehabiliteringsplaner som följde på attackerna, var en tydlig förlängning av en lång historia av institutionell diskriminering.
Nu mer än någonsin förefaller de förfördelade och utsatta gruppernas politiska sympatier stadda i omvandling – ett faktum som inte har gått högern obemärkt förbi. Omer Rahamim, ledaren för Yesha-rådet, en paraplyorganisation för bosättare, varnade för att högeranstrukna opinionsundersökningar visar att de traditionella mizrahi är “den största gruppen som alltid har röstat för Likud men som nu håller på att överge partiet”.
Samtidigt syftar nya initiativ, som Shovrot Kirots “Okef Israel”, till att bygga upp en alternativ politisk infrastruktur som kan skapa utrymme för representanter för städer och “ej erkända” byar i periferin att driva gemensamma ekonomiska och politiska projekt.
“Det finns en öppning här [bland invånarna] för nya förhållningssätt”, säger Amar-Shiff. Men det är högern som är redo att kapitalisera på de här öppningarna. “Jag kan ta mig till Ofakim [en övervägande mizrahisk stad i södra Israel, där några av de värsta striderna den sjunde oktober ägde rum] och presentera mig som en snäll dam som erbjuder mitt stöd, men där finns då också Garin Torani [en religiöst sionistiskt nätverk av missionerande grupper som har som mål att ‘judifiera’ fler grannskap och städer].” Och de har mer än bara snälla ord.
“De kan erbjuda vapen, bostäder, barnomsorg och fritidsskolor”, fortsätter Amar-Shiff. “Och de kommer också med sin egen variant av judendom – en hatets judendom.”
Mizrahi Civic Collective står i stället för det de kallar “ömsesidig räddning”, det vill säga idén om att olika materiellt utsatta grupper i regionen – invånare i Israels geografiska och sociala “periferier”, till exempel, och palestinier som bor i glesbygdsområden på Västbanken – har makten att rädda varandra från våld och fördrivning, och att den här ömsesidigheten är högst politisk.
Många på vänsterkanten, trötta på avpolitiserade initiativ för samexistens och kritiska till alla påståenden att israeliska judar och palestinier har en liknande situation, förkastar den här idén. Men som Amar-Shiff påpekar föreslår ingen att situationen för judar och palestinier står i paritet med varandra. “Ömsesidighet i sig kommer inte att innebära en avveckling av hierarkin som råder mellan israeler och palestinier, eller hierarkierna inom respektive samhälle”, säger hon. “Det finns [fortfarande] hierarkier; det finns ingen symmetri.”
“Jag säger inte att det judiska folket i dag står inför något slags existentiellt hot”, understryker Amar-Shiff. “Jag säger att jag bär med mig det här hotet, både eftersom jag är från Jemen, där vi har lidit egna hemskheter, och för att jag är judinna. Vi kan inte överlåta åt högern att vara de enda som talar om [denna rädsla], eftersom högern driver den till en punkt av ömsesidig utplåning.”
I ljuset av det hemska som utspelade sig den sjunde oktober fick de flesta judisk-israeliska aktivister som +972 har pratat med syn på styrkan i den “ömsesidiga räddningen”. De drog sig till minnes att palestinska vänner eller kamrater uttryckte sin solidaritet och oro direkt efter attackerna. Om något innebar deras politiska relationer med palestinierna att ambitionen och beslutet att motsätta sig den israeliska regimen förstärktes; trots all den förtvivlan och maktlöshet som rådde.
Amar-Shiff, som i sitt arbete som advokat kämpar mot fördrivningen av palestinier från deras byar, säger att det var hennes palestinska kollegor som “ringde mig och oroade sig för mig den sjunde oktober. Och det är dessa personer som ville rädda mig, som hade räddat mig om de kunde, i sanningens ögonblick. Jag vet det. Det var där och då jag insåg styrkan i den ömsesidiga räddningen.”
Vi sitter alla i samma båt. Så jag kommer inte att ge upp om ömsesidigheten.
Det är anledningen till varför judiska israeler “måste känna förpliktelse till de palestinier som står inför verklig förstörelse, övergrepp, utplåning och förintelse i detta nu. Detta är de personer som kommer att rädda mig. Vi sitter alla i samma båt. Så jag kommer inte att ge upp om ömsesidigheten. Världen kan gå under, men jag kommer inte att ge upp om ömsesidigheten.”
Den här texten är ursprungligen publicerad i +972 Magazine. Originalartikeln går att läsa här.
Artikel publicerad 27 april, 2025.