Att bygga för borgarklassen hade varit arkitekternas uppgift ända sedan början av 1800-talet. Men när modernismen slog igenom förändrades själva utgångspunkten för arkitekturen. De unga arkitekterna ville inte längre rita för de välbärgade utan för arbetarklassen.

När den borgerliga stilarkitekturen nådde sin kulmen byggdes Sundsvalls stenstad. Den ödesdigra branden 1888 hade utplånat i stort sett hela den dåvarande trästaden. Sundsvall var ett av världens största sågverksdistrikt. Här tjänades pengar – mycket pengar. När staden skulle byggas upp igen var förebilderna de europeiska metropolerna. Sågverkspatronerna och grosshandlarna byggde hus i nyrenässans, nybarock, nygotik och morisk stil. Arkitekter, byggmästare och hantverkare kom upp från Stockholm. Arbetskraften var billig men materialet dyrt. Det hindrade dock inte grosshandlare Bern att bygga ett hus i granit, sandsten, kalksten och tegel.

Stilarkitekturen var borgarklassens byggnadskultur. Den hade utvecklats sedan början av 1800-talet. Inför varje projekt ställdes frågan: I vilken stil ska vi bygga? Arkitekterna hade blivit experter på arkitekturhistoriens stora stilar. De gjorde resor till de europeiska kulturländerna för att inspireras och teckna av. Till sin hjälp hemma vid ritbordet hade de så kallade mönsterböcker med detaljerade ornament från alla stilar. Stenhuggare, stuckatörer, målare och plåtslagare hade också blivit experter inom sina områden.

Men det var inte många byggnadshantverkare som hade råd att själva bo i de hus de byggde. I Sundsvalls utkanter hade enkla trästadsdelar vuxit fram, ibland helt utan stadsplan. Det var där ar­betarklassen bodde. I dessa trästadsdelar saknades vatten och avlopp och gatorna var inte gator utan stigar som på vårarna förvandlades till lervälling. Man tvingades kasta sopor och avfall på ännu inte bebyggda tomter och det skapade en förfärlig stank. Stadens styrande, de välbärgade i Stenstaden, vägrade länge att befatta sig med trästadsdelarna trots att de enligt nystiftade lagar hade skyldighet att göra det. De som bodde i trästadsdelarna organiserade sig för att utöva påtryckningar på stadens myndigheter och de lyckades så småningom driva igenom förbättringar.

De här enorma klasskillnaderna i boendet bör man ha klart för sig när man tittar på arkitektur­utvecklingen under 1800-talet och 1900-talets början. Stilarkitekturen var en klassmarkör. När borgarklassen byggde åt sig själva hämtade de den arkitektoniska grammatiken från tidigare överklassers byggnadskonst och de byggde i sten. De arbetare som hade råd att bygga egna hus fick använda det billigare materialet trä. Utsmyckningen var sparsam eller obefintlig. Det viktigaste var att husen fungerade praktiskt. Många hus i trästadsdelarna blev ändå ganska vackra, ur vår sentida synpunkt sett, och det berodde på att de uppfördes av hantverkare som kunde sin sak.

Stilarkitekturen började kritiseras redan under slutet av 1800-talet. Det kulturradikala klimatet med författare som Strindberg, Konstnärsförbundets opposition och den framväxande arbetarrörelsen påverkade arkitekterna. Borgarklassen tillhörde inte längre de progressiva klasserna utan hade blivit de nya makthavarna och beskyddarna av överheten. En våg av ifrågasättande sköljde nu över borgerligheten. De unga, nyutbildade arkitekterna tittade på den gängse stilarkitekturen och tyckte att den var falsk, överdekorerad och ful. De ville ha någonting annat. Jugendstilen och Art Deco från Tyskland och Frankrike var någonting nytt och fräscht, men de arkitekturinfluenserna fick bara en kort blomstringsperiod i Sverige. Större tyngd och varaktighet fick den strömning som vi i dag kallar för national­romantik. Den var en märklig kombination av nytänkande och konservatism och med sin ibland närmast asketiska framtoning stod den i skarp kontrast mot 1800-talets stilarkitektur. Men även nationalromantiken var en arkitektur för borgarklassen.

Tiden från 1890 till 1930 var en lysande period för den svenska borgerligheten. Konkurrenskapitalismen övergick till imperialism och det svenska industrikapitalet smälte ihop med bankkapitalet. Under högkonjunkturerna ökade lönsamheten och under lågkonjunkturerna rensades icke livskraftiga företag ut. Med idéer hämtade från USA genomdrevs hårda rationaliseringar som ledde till arbetslöshet och låga löner.

Borgarklassen satsade en del av profiterna på arkitektur. Framträdande arkitekter som Isak Gustaf Clason, Ragnar Östberg och Lars Israel Wahlman ritade villor, stenstadshus och till och med slott för den allt förmögnare delen av den svenska ekonomiska eliten. Näringslivets män finansierade också kyrk­or och andra offentliga byggnader. Fredric Bedoire skriver i sin bok Den svenska arkitekturens historia 1800–2000 (Norstedts, 2015) att uppförandet av Stockholms stadshus aldrig hade kunnat genomföras utan ekonomiskt och politiskt stöd av Enskilda Bankens ordförande K A Wallenberg (vilket inte med ett ord berördes i det timslånga TV-programmet om Östberg och stadshuset).

Till skillnad från den skräniga stilarkitekturen var näringslivets arkitektur under nationalromantiken och den efterföljande 20-talsklassicismen till det yttre utan iögonfallande prålighet. Interiört däremot, excellerades i dyrbara material, konstnärlig utsmyckning och specialritade möbler. Det här var en storhetstid i svensk arkitekturhistoria, med mästerverk som Stockholms konserthus, Engelbrektskyrkan, Stockholms stadshus, Kiruna kyrka och Liljevalchs konsthall.

För arbetarklassen har bostadssituationen sannolikt aldrig varit så förfärlig som under 1910-talet. Man bodde i oplanerade och slummiga trähusområden i städernas utkanter och i de gamla stenstad­husen in mot centrum trängde man ihop sig i enrummare och bodde i källare och på vindar. Ibland var läget så prekärt att folk tvingades bo i gymnastiksalar. Nu startades de första hyresgästföreningarna och bostadssituationen började bli en allt viktigare politisk fråga.

Några av de framstående arkitekterna hade under den här perioden förvisso ritat byggnader även för arbetarklassen, bland annat i Västerås (Erik Hahr) och Kiruna (Gustaf Wickman). Men det var på arbetsgivarnas villkor och i patriarkal anda och dessutom väldigt sällsynt. En förändring var dock på gång. Hur skulle man kunna bygga billiga och moderna bostäder för den stora massan av människor med låga eller medelmåttiga inkomster? Den frågan blev central för en hel generation unga arkitekter under slutet av 1920-talet. Om man ser modernismen (i Sverige mest kallad för funktionalismen) enbart som en arkitekturstil som efterträdde 20-talsklassicismen så har man missförstått hela epoken. Modernismen växte fram ur ett socialt engagemang, inte ur ett estetiskt behov. För första gången sedan kapitalismens uppkomst var det arbetarklassen som stod i centrum, inte borgarklassen. Många idéer hämtades från Tyskland där socialdemokratiska borgmästare satsade stort på att bygga bra bostäder för arbetare. De allra främsta arkitekterna anlitades för både stadsplanering och husarkitektur. För att få ner byggkostnaderna i syfte att hålla låga hyror blev arkitekturen stram och avskalad.

”Modernismen växte fram ur ett socialt engagemang, inte ur ett estetiskt behov. För första gången sedan kapitalismens uppkomst var det arbetarklassen som stod i centrum, inte borgarklassen.”

I Sverige blev Stockholmsutställningen 1930 det stora genombrottet för inriktningen på bra och billiga bostäder för människor med arbetarlöner. Arkitekturen blev här än mer avskalad än i Tyskland. Byggandet behövde bli industriellt och rationellt och därför avstod man från all utsmyckning och onödiga detaljer. Modernismen var ett brott med borgarklassens arkitekturmonopol. Utan modernismen hade vi inte haft den tydliga inriktning på arbetarklassens bostadsförhållanden som präglade både 1930-talet och välfärdsbygget under efterkrigstiden.

Modernismen skapade en enorm debatt när den kom. Man diskuterade om modernismen var en stil eller inte. De som hävdade att den var en stil hänvisade bland annat till Le Corbusier. En kritisk debattör föreslog att den snarast var en religion. Den negativa kritiken var omfattande. Stockholms­utställningens byggnader ansågs helt enkelt vara fula. En anhängare ansåg dock att modernismen i samtiden visserligen inte kunde anses vara vacker, men att den skulle göra det när folk hade vant sig.

Oavsett om den var vacker eller inte så öppnade modernismen dörren för en arkitektur som inte behövde ha de obligatoriska delarna som funnits med ända sedan antiken; det synliga taket, kolonnerna, valven och de utsmyckade fasaderna. En av debattörerna uppmärksammade just detta och ansåg att modernismen innebar det definitiva brottet med en arkitekturtradition som funnits ända sedan de gamla grekernas dagar. Det var en befrielse. Helt klart är att mycket av den arkitektur som kom efter modernismen inte skulle ha varit möjlig utan denna befrielse.

Tiden gick och inpå 1940-talet började några, dock inte alla, av 1930-talets pionjärer och andra nyutbildade arkitekter inse att det fanns delar av modernismen som inte var så bra. Lamellhusplanerna till exempel, de ansågs tråkiga och enahanda. Nu ville man ha mer variation och mer rumsbildningar. Modernismens vita fasader var heller inget ideal som man ansåg sig behöva eftersträva, i stället välkomnade man mer färg i arkitekturen. Ordet trivsel saknades i modernismens vokabulär och det blev nu ett ledord när nya bostadsområden skulle byggas.

Modernismen utgjorde grunden och förutsättningen för den arkitekturepok som startade vid andra världskrigets slut och sträckte sig fram till början av 1960-talet. Det var en epok för sig som skilde sig från det som fanns före och det som kom efter. Något allmänt erkänt namn har denna epok inte fått. Bedoire kallar den för En humanistisk arkitektur. Andra har kallat den för Folkhemsbygget. Själv föredrar jag att kalla den för Välfärdsbyggets arkitektur och jag avgränsar den från 1945 och fram till 1960. Det som kännetecknade epoken, förutom att den var en arkitektonisk guldålder, var att den inledde stegen bort från det efterhängsna svenska bostadseländet och mot målet en god och sund bostad till en rimlig hyra. Bostadsbristen, trångboddheten och de eländiga sanitära förhållandena var bortbyggda i mitten av 1970-talet. Det var stort. Och det var bland annat tack vare modernismen.
Det modernismen i dag mest får klä skott för är förvisso inte 1930-talsfunktionalismen, utan miljonprogrammets områden och bostäder och den därefter följande epokens arkitektur, alltså perioden från ungefär 1965 och framåt. Detta anses vara modernism, men borde egentligen kallas något annat eftersom det har andra förutsättningar och mål än modernismen under 1930-talet.

Med miljonprogrammet (1965–1975) så byggdes bostadseländet alltså bort. Men under den här tiden hade det industriella byggandet gått så långt att estetik och trivsel hamnat utanför projektprogrammen. Allt skulle ske snabbt och rationellt. Stora hus prioriterades och bostadsmiljön ignorerades. Miljon­programmets områden blev i allmänhet inte speciellt trivsamma och de enorma huskropparna gjorde inte saken bättre. Monopoliseringen inom byggnadsindustrin ökade under slutet av 1900-talet och några få jätteföretag blev resultatet. Byggindustrins makt över arkitekturen blev mycket stor och i allmänhet fick estetiken stryka på foten när nya byggnader planerades och byggdes.

Att skylla hela utvecklingen efter 1965 på modernismen är okunnigt. I stället bör man till exempel titta på vinstmotivet inom byggbranschen. Under välfärdsbyggets första period, 1945–1960, var vinstintresset lågt eftersom de nystartade allmännyttiga bostadsbolagen inte bildades för att göra profit. Det kommunala ägandet garanterade också ett stort allmänintresse, åtminstone till en början. Men i längden är det omöjligt för ett företag, även om det är offentligägt, att leva i en kapitalistisk omgivning utan vinstintresset seglar upp som en avgörande drivkraft.

Flera av de namnkunnigaste 1930-talsmodernisterna var också medvetna om bostadsfrågans problem under kapitalismen. Arkitekten Uno Åhrén gjorde en stor bostadsundersökning inför Stockholmsutställningen 1930. Uppgiften var att räkna ut hur det skulle kunna gå till att bygga bra och billiga bostäder för dem som mest behövde dem. Ett av minimikraven var att ingen lägenhet fick vara mindre än två rum och kök. Den sanitära standarden skulle vara god med bland annat badrum med badkar. Resultatet av undersökningen var nedslående; det var omöjligt att under dåvarande kapitalistiska förhållanden, med en helt privatägd fastighets- och byggmarknad, att bygga goda bostäder till rimliga hyror. Uno Åhrén drog samma slutsats som Friedrich Engels dragit 1872 i boken I bostadsfrågan, det vill säga att arbetarklassens bostadsproblem inte kan lösas under kapitalismen.

Detta hindrade dock inte Uno Åhrén, eller de andra modernistiska arkitekterna, att fortsätta engagemanget för arbetarklassens bostadsförhållanden, vilket också så småningom skulle leda till framgång. År 1932 blev Åhrén stadsplanechef i Göteborg. Under sin tid i Göteborg blev han allt mera radikal. Tillsammans med andra arkitekter deltog han i marxistiska studiecirklar och gick med i Clarté. Åhrén samarbetade med Nils Holmberg, den ledande kommunisten i Göteborg och bidrog med underlag till en bostadsmotion som Holmberg lade fram i kommunfullmäktige. Han var även god vän med redaktören för tidningen Hyresgästen, Martin Andersson.

Det var många radikala arkitekter som sökte sig till Clarté i början av 1930-talet.

I Stockholm bildade ett gäng arkitekter en grupp inom Clarté som de kallade för Socialistiska Tekniker. I gruppen ingick Sune Lindström, Gun Sjödin, Göran Sidenbladh, Stig Ödéen, Nils Ahrbom och Helge Zimdal. Några av medlemmarna i gruppen skrev broschyren Vägen till bättre bostäder som gavs ut av Sveriges Kommunistiska Parti 1936.

I skriften Vägen till goda bostäder tog man upp det kapitalistiska samhällets och den fria fastighets- och byggmarknadens oförmåga att lösa bostadskrisen. För att kunna lösa bostadsproblemen lade man fram ett antal radikala förslag; för det första att kommunerna bygger och förvaltar bostäder i egen regi, för det andra att bostadsproduktionen blir så omfattande att trångboddheten avskaffas, för det tredje att de nya bostäderna håller en hög kvalité, för det fjärde att staten skjuter till pengar för att ge kommunerna förmånliga lån och för det femte att de nyproducerade kommunala bostäderna håller en låg hyra genom att byggandet inte ska vara vinstdrivande. Det här var på alla punkter den bostadspolitik som skulle genomföras efter andra världskriget, alltså under välfärdsbyggets guldålder 1945-1960 och framåt. Men det var inte kommunisterna, utan socialdemokraterna som, i regeringsställning, drev igenom den nya bostadspolitiken. Förbindelsen mellan kommunisterna på 1930-talet och social­demokraterna på 1940-talet stavades Uno Åhrén. Han värvades till den viktiga Bostadssociala utredningen som utgjorde grunden till efterkrigstidens välfärdsbyggande. En viktig åtgärd var hyresstoppet. Hyrorna frystes på 1942 års nivå. Det innebar att hyrorna sjönk relativ sett, efter tio år med så mycket som 30 procent.

Modernisterna bröt med borgarklassens arkitekturmonopol. Inte nog med det, som jag har visat, var flera av de ledande modernisterna väl medvetna om den kapitalistiska ekonomins påverkan på bostadsfrågan och vilka lösningar som måste till för att föra frågan framåt. Men modernisterna kan naturligtvis inte ställas till svars för den estetik det kapitalistiska systemet i sin fulla frihet frambringar.

Peter Sundborg har arbetat som byggnads­antikvarie vid Sundsvalls museum och givit ut ­böcker om arkitektur, senast Välfärdsbyggets ­arkitektur 1945–1960 (Oktoberförlaget, 2024).

Artikel publicerad 27 april, 2025.