I en alltmer prekär arbetsmarknad där en ökad andel av de anställda har osäkra, informella eller inga anställningar behöver både fackföreningar och vänstern bredda förståelsen av vad en strejk är, hur den ska genomföras och av vem.

Om man ska tro medlingsinstitutet förekom det under 2024 endast en arbetskonflikt på nationell nivå – en strejk driven av Vårdförbundet i samband med förnyelsen av kollektivavtalet. På lokal nivå begränsades konflikterna till IF Metalls långvariga strejk mot Tesla och blockader organiserade av SAC. 55 år efter att sociologen Walter Korpi ställe sig frågan Varför strejkare arbetare (1970), tycks frågan snarare vara: Varför strejkar inte arbetarna?

Men bilden av ett land där folk inte strejkar är bara giltig om vi förstår strejker som begränsade till något som de etablerade fackföreningarna har beslutat om och som endast sker på en arbetsplats. Om vi rör oss bortom denna snäva bild så finns det i dag flera konflikter som deltagarna benämner som strejker. De är strejker som sker i marginalen av eller utanför arbetsmarknaden. De är skolstrejker, hyresstrejker, strejker bland migrantarbetare, de är vilda strejker med mera. I en tid av ökad arbetslöshet, tillfälliga och informella anställningar, där möjligheterna för människor att ens ha råd att betala sina hyror eller köpa mat är begränsade och män­niskors arbetsvillkor är villkorade av en rasistisk och exploaterande migrationspolitisk, behöver vi också bredda förståelsen av vad en strejk är. Behovet av att utvidga begreppet är också beroende av att villkoren på arbetsmarknaden radikalt har förändrats sedan Korpi skrev sin bok.

År 2011 publicerade den brittiske arbetsmarknadsekonomen Guy Standing boken Prekariatet. I denna inflytelserika bok beskrev Standing det han definierade som ”den nya farliga klassen”, en växande grupp människor som arbetar under arbetsförhållanden som inte ger dem trygghet i fråga om inkomst eller levnadsvillkor. Hans bok bidrog till att konceptualisera och systematisera arbetets utveckling mot en ny social kategori – något som sociala rörelser utanför de traditionella fackföreningarna hade insett redan i början av 2000-talet och börjat mobilisera mot. I Italien uppstod en social rörelse bestående av studenter, arbetslösa och unga som kommit in på den nya flexibla arbetsmarknaden, för att protestera mot den osäkra framtid som otrygga anställningar innebar. År 2004 tog studentrörelsen ofta till gatorna i Rom under banderoller med San Precario, skyddshelgonet för osäkra anställningar – en ironisk referens till att deras framtid endast kunde säkras genom skydd och ingripande av ett helgon med mystiska krafter. I dessa protester var de ”prekära” både offer för exploatering och osäkerhet om framtiden som behövde räddas, men också ett revolutionärt subjekt som kunde utmana ett system och ett samhälle grundat på kravet att arbeta för att leva. Tjugo år senare har osäkra anställningar blivit normen på arbetsmarknaden även i Sverige. Parallellt med konsolideringen av arbetsformer som inte garanter­ar en trygg inkomst, såsom timanställning och behovsanställning samt bemanningsföretag, har en rad reformer i Sverige och på andra håll i Europa underminerat den fasta anställningens centrala ställning genom att göra det lättare att avskeda. Dessutom kännetecknas arbetsmarknaderna i Europa av en omfattande närvaro av migranter som befinner sig i en särskilt utsatt position eftersom rätten att vistas i landet är knutna till arbetstillstånd och anställning. Utan dessa riskerar migranter att utvisas.

Prekariseringens topp nåddes när gig-ekonomin uppstod för cirka tio år sedan, där arbetstagare – ofta migranter – arbetar för plattformsföretag som har mycket begränsat ansvar som arbetsgivare vilket innebär få rättigheter för arbetstagarna, särskilt när det gäller garanterade arbetstider och därmed inkomst. Gig-ekonomin har därmed formaliserat prekariteten som norm och förändrat både arbetstagarens och arbetsgivarens roll. Medan den förstnämnda har blivit ”sin egen företagare”, har den sistnämnda blivit en användare av arbetskraft, som endast kan köpa arbetskraft under den mycket begränsade tid då arbetet faktiskt är lönsamt och som inte behöver betala för den tid då arbetstagarna inte producerar eller skapar värde. En av effekterna av osäkra anställningsförhållanden är att strejken som kampmedel försvåras. Ofta kan det vara så att det i grunden inte finns en tydlig arbetsgivare att strejka mot. Gig-arbetare runt om i världen har trots det, ibland framgångsrikt, organiserat sig för att kräva bättre arbetsvillkor och tryggare anställningsformer.

Det innebär dock inte att strejken som vapen försvagats, utan snarare att formerna för hur strejker görs och var de görs ändras. Strejkformen hittar nya uttryckssätt, utanför de traditionella arbetsmarknadssystemen: bojkotter, feministiska strejker, hyresstrejker eller skolstrejker. De är alla strejker som belyser vikten av kamper inom den reproduktiva sfären, i en tid där det är allt svårare för människor att få ihop sina liv, i och utanför arbetet och en tid där kapitalismen inte bara omöjliggör människors vardag utan också vår gemensamma framtid. Strejken som kampmetod finns därför i många sfärer.

Arbetarrörelsen kan också vända blicken bakåt och reflektera över sin egen historia för att återupptäcka konfliktstrategier som lades åt sidan under välfärdsstatens glansdagar. Ett exempel är den strategi som förs av Solidariska Byggare, en sektion inom SAC som är verksam bland migrantarbetare som jobbar med osäkra anställningar inom byggsektorn. Facket har återintroducerat indrivningsblockaden – en metod där byggarbetsplatser blockeras i syfte att tvinga arbetsgivare att betala uteblivna löner. Denna metod, som fortfarande är laglig enligt arbetsrätten och skyddas av Medbestämmande­lagen, var en gång i tiden en central del av den svenska arbetarrörelsens verktygslåda. Med konsolideringen av den svenska modellen, baserad på socialt partnerskap och samförstånd, föll den dock i glömska. I dag, när denna harmoni inte längre råder – åtminstone i arbetsmarknadens periferi – visar sig äldre konfliktmetoder återigen vara effektiva.

”En fredag i juli 2021 fick de 422 anställda på fabriken ett sms med uppmaningen att inte komma tillbaka på måndagen – de hade alla blivit uppsagda.”

Om vi återvänder till Italien, hittar vi ett ytterligare exempel. Arbetare vid bilfabriken GKN utanför Florens visade att det, även under de mest osäkra livs- och arbetsvillkoren, är möjligt att hitta styrkan att formulera en alternativ framtid genom att återuppväcka tidigare radikala konfliktstrategier. En fredag i juli 2021 fick de 422 anställda på fabriken ett sms med uppmaningen att inte komma tillbaka på måndagen – de hade alla blivit uppsagda. Då produktionen i Italien inte längre ansågs lönsam, beslutade arbetsgivaren att lägga ner fabriken. Arbetarna fattade dock kollektivt beslut om att inte lämna fabriken utan i stället ockupera den – en ockupation som ännu pågår. Tillsammans med aktivister från lokalsamhället gick GKN-arbetarna ut på gatorna och organiserade en rad demonstrationer under parollen ”Insorgiamo” – ”Låt oss resa oss”. Samtidigt började de arbeta på ett förslag om en industriplan för att ställa om produktionen från bildelar till delar för kollektivtrafikbussar under arbetarnas självstyrning. Arbetarna allierade sig med den italienska grenen av Fridays for Future och föreslog att arbetarkampen skulle kopplas till klimat- och miljörättvisa. Under tiden gjorde de fabriken till ett levande centrum och organiserade flera kulturella aktiviteter, bland annat en festival om arbetarlitteratur. Ockupationen skapade en helt ny arbetsplats, gemenskap och en ny vision om hur samhället både lokalt och globalt kan organiseras, bortom kapitalismens profit.

Enligt den feministiska aktivisten och genusforskaren Veronica Gago har strejker en utopisk dimension i nuet, eftersom de härstammar ur samtida utmaningar och konflikter, samtidigt som de bryter med exkluderingens och marginaliseringens logik och föreställer sig möjliga framtider. Strejker som befinner sig utanför eller i arbetsmarknadens marginaler, och som placerar sig i skärningspunkten mellan den produktiva och den reproduktiva sfären, förkroppsligar enligt Gago visioner om liv bortom lönearbetet. Strejker är inte endast ett brott i nuet, eller en handling som förändrar människors liv och gemenskaper utan ska ses som handlingar som bär på utopiska inslag. De är kollektiva kamper som öppnar upp andra möjliga horisonter än de rådande.

Sången ”La Huelga” (”Strejken”) skrevs ursprungligen av den chilenske sångaren och låtskrivaren Rolando Alarcón. Över femtio år senare kunde man höra en omskriven version, sjungas av hundratusentals demonstranter över hela Spanien vid den globala feministiska strejk som ägde rum den 8 mars 2017. Medan den ursprungliga sången uppmanar industriarbetare att lämna sina herramientas (”Låt era verktyg vara, det är dags att kämpa”), tar den nya versionen avstamp både i arbetarklassens heterogenitet och i dess skiftande arbetsvillkor. Från migrerad arbetskraft som riskerar att deporteras till arbetare med prekära anställningsförhållanden. Från oavlönat reproduktivt arbete till lönearbete. Den nya sången vidgar också horisonten för strejkens syfte. Kampen gäller inte bara arbetsvillkor, utan är också en kamp mot åtstramningspolitik och en rasistisk och nationalistisk migrationspolitik. Slutligen ändrar den nya versionen av sången pronomenet från ”honom” till ”henne” (ellos por mí till ellas por mí) och uppmanar mamman att ansluta sig till strejken i stället för att bara upplysa henne om att sångarna ska strejka. Trots skillnaderna är refrängen densamma: ”Till strejken tio! Till strejken hundra! . . . Till strejken tusen! Jag för dem, mor, och de för mig”.

Den nya versionen av sången fokuserar, liksom originalet, på strejken som en solidaritetshandling, en praktik som går ut på ömsesidig omsorg.

De har tagit min granne, i ännu en av räderna och de vill deportera henne för hon saknar papper.

Gå i strejk tio! Gå i strejk hundra! Gå i strejk! Mor kom du med. Gå i strejk hundra! Gå i strejk tusen! Jag för dem, mor, och de för mig.

Vi jobbar i prekaritet utan kontrakt och rätt till sjukvård, hushållsarbetet delas aldrig jämlikt.

Gå i strejk tio! Gå i strejk hundra! Gå i strejk! Mor kom du med. Gå i strejk hundra! Gå i strejk tusen! Jag för dem, mor, och de för mig.

De har privatiserat utbildningen, så att vi inte kan betala den. Våra liv finns aldrig med i det som studeras.

Gå i strejk tio! Gå i strejk hundra! Gå i strejk! Mor kom du med. Gå i strejk hundra! Gå i strejk tusen! Jag för dem, mor, och de för mig.

Och på spanska:

Se han llevado a mi vecina en una redada más, y por no tener papeles ay, la quieren deportar.

¡A la huelga diez! ¡A la huelga cien! ¡A la huelga madre ven tú también! ¡A la huelga cien! ¡A la huelga mil! Yo por ellas, madre, y ellas por mí.

Trabajamos en precario sin contrato y sanidad, el trabajo de la casa no se reparte jamás.

¡A la huelga diez! ¡A la huelga cien! ¡A la huelga madre ven tú también! ¡A la huelga cien! ¡A la huelga mil! Yo por ellas, madre, y ellas por mí.

Privatizan la enseñanza, no la podemos pagar, pero nunca aparecimos en los temas a estudiar.

¡A la huelga diez! ¡A la huelga cien! ¡A la huelga madre ven tú también!

Artikel publicerad 27 april, 2025.