Bojkott är ett vanligt verktyg bland globala solidaritetsrörelser. Men hur fungerar den som individuell handling i en nätverksberoende kulturbransch?
Ordet bojkott väcker en ljuvligt söt och bitter smak i munnen. I mitt barndomshem fanns alltid Koo’s Orange Marmalade, från Sydafrika. “Men den fick man inte äta när vi var unga”, förklarade pappa när jag var liten. Han berättade att det hade funnits något som hette apartheid och därför fick man inte köpa saker från Sydafrika. Detta imponerade något oerhört på en femåring, tänk att man kan avstå från något man vill ha för en högre princip!
Sedan dess har begreppet blivit betydligt mer komplicerat vilket jag påmindes om under Berlins filmfestival i februari i år. Berlinale, som festivalen kallas, kom delvis till på ett amerikanskt initiativ och hölls första gången 1951. En stor festival i Västberlin skulle både gynna filmindustrin och utgöra en kulturell markering mot Östblocket. I dag är Berlin enat men Tyskland är kanske mer splittrat än någonsin. Efter oktober 2023 har en kil slagits in mellan den politiska sfärens konsensusstöd för Israel och kulturvärldens solidaritet med Palestina. Det blev bland annat tydligt under förra året när den israelisk-palestinska dokumentären No other land (som nyligen vann en Oscar) mottog pris för bästa dokumentär på filmfestivalen. I sitt tacktal uppmanade regissörerna Yuval Abraham och Basel Adra Tyskland att sluta exportera vapen till Israel och verka för en vapenvila i Gaza. Talet väckte stark kritik från politiskt håll och kallades för “chockerande ensidigt” av kulturministern Claudia Roth som menade att det karaktäriserades av ett djupt hat mot Israel. Efterspelet fick många inom filmindustrin att i sin tur kritisera festivalen för undfallenhet gentemot politikerna.
Allt detta var jag medveten om när jag anlände till Berlin den 14 februari för att delta i Berlinale Talents, festivalens talangprogram för filmkritiker och filmskapare. Vad jag inte visste var att fjolårets kritik fortsatt att växa inför årets upplaga. Medan tåget rullar in på stationen läser jag en artikel i Variety i vilken den brittiska skådespelerskan Tilda Swinton berättar om sitt beslut att inviga festivalen trots kraven på bojkott. Ursäkta, bojkott, was ist los?
Google är en turists bästa vän. Snart har jag läst mig till att organisationerna Strike Germany och palestinska BDS (Boycott, Divestment, Sanctions) har skrivit en lång kravlista där de uppmanar alla att bojkotta festivalen så länge den ger politikerna sitt tysta stöd, inte värnar yttrandefriheten och inte solidariserar sig med palestinska filmskapare.
Plötsligt står jag på Hauptbahnhof och undrar om det var rätt att ens komma hit. Är kritiken motiverad, vad är rimliga krav att ställa på en festival? Och om svaret är ja, är bojkott i så fall ett relevant redskap för att åstadkomma förändring? Nästan alla jag talar med känner till diskussionen. Medan vi klafsar fram genom snömodden på Potsdamer Platz, med våra ackrediteringsbrickor svängande runt halsen, berättar en kritikerkollega att den brittiska filmtidskriften Little White Lies inte bevakar festivalen i år, som en protest. Plötsligt känner man sig som en jagsvag frilansidiot som ville mingla med redaktörerna på tidningarna som inte ens kom hit.
Tredje kvällen bjuds vi på en flådig branschmiddag där alla ska leka någon form av hela havet stormar och byta bord mellan varje rätt för att maximera minglandet. Nu är jag en frilansare med betoning på lans som vill ha svar på mina spjutspetsfrågor. Jag hamnar under desserten mitt emot en libanesisk-tysk regissör. “Varför skulle jag inte vara här?”, svarar hon när bojkottämnet kommer på tal. “Jag vill göra film som belyser just den här typen av frågor, är det då jag som ska avlägsna mig?” Försöka förändra systemet inifrån alltså, klassiskt. Att vissa kritiker dragit sig undan, medan filmskaparna snarare velat kliva fram, gör ju att man kan undra vad skribenternas roll var från början. Vad innebär egentligen bevakning?
Jag frågar försiktigt vår koordinator hur snacket har gått på kontoret. Han berättar att en mentor i programmet avböjde att medverka och att han respekterar beslutet. Men det är svårt att vara en statligt finansierad festival när kulturen och politiken drar åt olika håll och just därför vill han stötta festivalchefen i hennes arbete. Det låter väl rimligt?
Efter visningen av Ceasefire håller den tyska regissören Jakob Krese ett anförande där han berättar om sin tveksamhet inför att delta i festivalen, men att han ändå är här för att hans kortfilm om folkmordet i Srebrenica speglar vad som pågår i Gaza. Några i publiken lämnar salongen. Andra applåderar instämmande.
Frågan diskuteras fortfarande i rökrutan på veckans avslutningsfest. Faktum kvarstår att i en bransch där allt handlar om nätverkande hade de flesta nog kommit hit oavsett inställning eftersom man känner att ens egen frånvaro inte gör tillräckligt stort avtryck, jämfört med den förlust den skulle innebära för en själv. Är det då oss eller metoden det är fel på? Om bojkotten följs eller inte är kanske mindre viktigt, nu när frågan har lyfts måste alla ändå förhålla sig till den på ett eller annat sätt. Vi står kanske med handen i syltburken men tvingas, tillsammans med Tilda Swinton, att i alla fall tala om att vi gör det.
Artikel publicerad 27 april, 2025.