Hundratusentals anställda förlorade jobbet under 1990-talet, och på arbetsplats efter arbetsplats gick vunna rättigheter förlorade. Men på Bagarn, Skogaholms bageri i Stockholm, står arbetarkollektivet emot. Frances Tuuloskorpi berättar hur det gick till i ett utdrag ur sin bok Bageriet i Paradiset.

Våren 1995 hamnar vi faktiskt i klasskampens framkant. Koncernledningen åker med i den allmänna åtstramnings- och försämringsvåg som pågår i svenskt arbetsliv. De lägger fram en stor besparingsplan för Bagarn. De vill säga upp en fjärdedel av arbetsstyrkan, trots bibehållen produktion, och riva vårt lokala avtal. Till en fackligt aktiv tjänsteman har koncernchefen sagt att om inte Livsklubben accepterar detta, så kan produktionen stängas ner. Tjänstemannen frågar om det verkligen vore klokt att stänga i Stockholm. Chefen svarar: ”Vi kan ju öppna igen efter ett år.” Underförstått att de skulle kunna öppna igen utan att behöva återanställa någon. 1995 gäller återanställningsrätt i ett år efter uppsägning på grund av arbetsbrist. Tjänstemannen uppfattar uttalandet som en hotelse som är avsedd att nå fram till Livsklubben.

Klubben kallar till medlemsmöte om företagets plan en lördag eftermiddag. Skriftlig information har gått ut före mötet, och det har rådgjorts i pausrummen och fackrummet.

När vi kommer till fabriken sitter en Securitasvakt i entrén. Någon frågar honom vad han gör där. Han svarar troskyldigt: ”Jag ska räkna hur många ni är.” I början av mötet berättar vi vad han sagt, och då reser sig hälften av mötesdeltagarna (som är många), går ut ur fabriken genom lastkajen och in igen förbi vakten. Två varv.

På mötet informeras om företagets besparingsplan. Flera begär ordet och förklarar att planen inte kan fungera i praktiken. Vi som varit på företagets information berättar att de inte verkade förhandlingsvilliga. De måste förhandla om planen enligt medbestämmandelagen, men det står inte i lagen att de måste komma överens med klubben. De kan köra igenom förhandlingarna formellt och sen göra som de vill. Deras attityd visade att de tänker göra så.

En medlem begär ordet och säger: ”Om de vägrar att förhandla på riktigt så tycker jag att vi strejkar”. Det är en medlem utan fackligt uppdrag som ställer förslaget. Medhållande sorl och utrop i salen.

”Klubbstyrelsen får som ni vet inte organisera en strejk utan vi måste motverka det. Men just därför är det viktigt att vi vet hur stämningen är. Vi kan göra en omröstning som visar hur många som skulle vilja strejka. Bara så att vi vet”, svarar en styrelsemedlem.

Vi genomför en sluten omröstning, det vill säga på anonyma lappar, för att undersöka om det verkligen är stämning för strejk. En öppen omröstning med rop eller handuppräckning är riskabel i en sån fråga. Vi kan få en stor majoritet tack vare grupptrycket, men när det kommer till kritan kan det visa sig vara en falsk enighet, vilket leder till splittring och att stridsåtgärden inte blir av eller blir misslyckad. Den slutna omröstningen visar stor majoritet (85 procent) för strejk.
En styrelsemedlem informerar: ”Våra styrelsemedlemmar, skyddsombud och kontaktombud får inte delta i en strejk eller tala för den, eftersom facket då kan åka på stora skadestånd. De måste motverka en strejk och uppmana eventuellt strejkande arbetskamrater att återgå. Även vanliga medlemmar som strejkar kan bli dömda till att betala skadestånd av arbetsdomstolen, fast inte alls så höga. Men man hamnar inte i något brottsregister, det är viktigt att veta.”

”Strejkerna är viktiga erfarenheter. Men lika viktiga är åratal av fackligt basarbete och småstrider som pågår löpande.”

”Jag föreslår att alla förtroendevalda ska avgå från sina uppdrag!” säger en medlem. Det blir diskussion om alla ska avgå eller om några ska ha kvar sina uppdrag. Om ingen finns kvar i klubbstyrelsen kommer det lokala förhandlingsmandatet hamna hos Stockholmsavdelningens ombudsman. Det vill mötet undvika. Beslutet blir att några i styrelsen ska sitta kvar och övriga med fackliga uppdrag ska avgå.

Det tas inget beslut om strejk på det fackliga medlemsmötet. Under det fortsatta mötet diskuteras vad som ska drivas i förhandlingarna. Vi planerar möten på alla avdelningar för att sätta ihop ett bra förhandlingsbud. Efter mötet meddelar klubben till företaget vilka förtroendevalda som avgått och vilka som sitter kvar.

Va, strejk nu igen? kanske läsaren tänker. Men det här händer faktiskt fem år efter strejken 1990. Jag berättar rätt ingående om strejkerna, jag tror de är viktiga erfarenheter. Men lika viktiga är åratal av fackligt basarbete och småstrider, som pågår löpande. Att snacka ihop sig, hålla reda på sina rättigheter, ha envisa företrädare som kan argumentera i förhandling men även framföra saker kollektivt, ta till mildare stridsåtgärder eller direkta aktioner, kan räcka långt. Det sparar krut. Samtidigt gör vanan vid att agera fackligt, det vill säga kollektivt, även i vardagen, att vi står bättre rustade om det hettar till.

Ibland kan människor blir så provocerade att de reser sig utan att ha tidigare vana av att snacka ihop sig och kämpa tillsammans. Allt stöd till dem som gör det, och ibland går det bra. Men att resa sig är tyvärr inte alltid detsamma som att vinna. Det finns alltför många nedslagna uppror här i världen, och strider som inte fullföljs. En bra basorganisering är bästa grunden, och att få höra om andras erfarenheter är bästa påbyggnaden.

Det dröjer flera veckor efter medlemsmötet tills det verkligen blir strejk.

Under de veckorna pågår förhandlingar med ständiga rapporter från klubbens förhandlare till medlemmarna. Det är mycket buller å bång och diskussioner och möten i huset. Företaget skickar brev till alla anställda och varnar för att strejk kan leda till nedläggning.

En ung vikarierande arbetare kommer till en förtroendevald och ber om råd. ”Jag vill helst inte strejka men det är klart man ska väl vara solidarisk, hur tycker du jag ska göra?”

”Frågar du mig så säger jag att du inte ska strejka. Prata med dina arbetskamrater om det”, svarar den förtroendevalde.
Vikarien återkommer ändå och ställer samma fråga flera gånger, försöker med var och en av dem som har kvar sitt uppdrag (utom mig). Han ses också smyga in till personalchefen. Vi antar att han har fått i uppgift att försöka få fram bevis för att förtroendevalda uppmanar till strejk. En tjallare alltså. Sen när det väl blev strejk så tvekade killen inte. Han gick in för att arbeta.

En vänsterpolitiskt medveten och aktiv arbetskamrat har varit ledig för universitetsstudier men är tillbaka för att sommarjobba. Han talar mot strejken i sitt pausrum. Jag tror att eftersom han sommarjobbar för att få pengar till att studera utomlands under hösten tillsammans med sambon, så står mycket på spel för honom personligen. En längre strejk skulle sabba hans sommarinkomst och därmed störa hans livsplaner och akademiska karriär. (Han har mer än sina bojor att förlora, skulle Marx ha sagt.) Jag snackar med honom och när han får klart för sig att vi endast tänker oss ett dygns strejk, blir han lättad. Därefter talar han för strejken.

Fabrikens städare, som har drivit en lång rad frågor för att förbättra sina egna villkor, har utvecklats till en stark och medveten grupp. De ser det allvarliga i situationen. De säger att vi inte kan böja oss för hoten, då hamnar vi tio år tillbaka igen, under bordet där vi var förut, vi måste ta strid. De är modiga och pådrivande.

De två äldsta och kunnigaste arbetsledarna i bageriet, de som bagarna vänder sig till om de har problem med deg eller avbakning, blir uppsagda. De tillhör inte Livs utan är med i arbetsledarnas fack, som godkänt uppsägningarna bakom ryggen på dem. Inte vårt problem kan tyckas, men det bidrar till att ilskan är stor i fabriken.

Företaget nonchalerar klubbens väl genomarbetade motförslag. De kvarvarande styrelsemedlemmarna redovisar varsin del av förslaget, och öppnar för överläggningar, men cheferna bara tiger och sitter av mötet. Därefter förklarar de ensidigt de lokala förhandlingarna avslutade.

På veckomöten i pausrummen vägrar arbetsledarna svara på upprörda frågor om hur produktionen i verkligheten ska kunna fungera med en kraft­igt nedskuren personalstyrka. De säger bara: ”Vi får inte svara på några frågor”.

Vi kallar till medlemsmöte, i en annan fråga, på kvällen ett par timmar innan trågarna ska starta nattens produktion. Mötet äger rum på caféet Lyckan i kvarteret bredvid Bagarn. Alla har klart för sig att vi även ska snacka om den pågående striden på vår arbetsplats. Eldig diskussion och ännu en sluten omröstning visar att i stort sett alla vill genomföra en strejk, omedelbart. Vi som fortfarande är förtroendevalda lämnar mötet. De övriga planerar kvällen och utser talespersoner. De samlas sen utanför arbetsplatsen och skickar in en löpare med ett krav på att cheferna ska komma ut och besvara de frågor som arbetsledarna vägrat svara på. Om cheferna inte dyker upp ska strejken vara i ett dygn, har de beslutat. Cheferna kommer inte ut.

Anders, en av de strejkande, berättar efteråt: ”Det var god stämning under natten. En tjej hade med sin snälla schäfer som mumsade på folks matlådor. Vi hörde sen att cheferna hade sagt, när någon frågade varför de inte gick ut och talade med sina anställda, att de inte vågade för det var fullt med aggressiva strejkande med hundar där ute. Det skrattade vi mycket åt.”

På morgonen tar dagfolket över att stå utanför fabriken. Bland dem de beslutsamma städarna.

Platschefen har entusiastiskt gjort upp en fältplan för att motverka en eventuell strejk. Det bakas extra på några av koncernens bagerier ute i landet. Arbetarna där får höra att vi har problem med ugn­arna. Brödet körs i långtradare till provisoriska omlastningsplatser runt Stockholm. Chaufförer från ett åkeri hämtar bröd på omlastningsställena och kör ut till butikerna. Trots chefens fältplan kommer det ut mycket små mängder bröd. De flesta butikerna får ingenting och det berättas om strejken i tidningar, radio och teve.

Strejken leder inte till omedelbar seger, men det avgörande är att styrkeförhållandena ändras. Vi viker oss inte för företagets ultimatum, deras skrämseltaktik funkar inte. Överläget är borta. Men det är ett par ronder kvar.

Några av våra brödbilschaufförer var med på mötet på kvällen. När deras arbetsdag börjar, är de med och strejkar. De förutsätter nog att kollegorna ska göra likadant. Men så blir det inte. De flesta chaufförerna går in sin vanliga väg genom lastkajen och är beredda att jobba. De är inte direkt berörda av uppsägningsvarslen. De har inte hängt med i händelseutvecklingen och diskussionerna. De möts inte av någon särskild information vid lastkajen, vi fattar försent att det skulle behövas. Det gör egentligen ingen skillnad att många av chaufförerna går in. Det finns inget jobb för dem. Men de strejkande blir förbannade på dem ändå och tycker att de borde gått ut igen när de insett att det var strejk. Det var det bara någon enstaka som gjorde.

Hur ska vi hantera sånt? Vi kan märka ut en hel avdelning inom kollektivet som osolidariska strejkbrytare och befästa splittringen. Det påverkar hela kollektivet och kampviljan kan rinna ut bakvägen. En annan metod är folkrörelsens: Okej, chaufförerna är i det här läget längst bak och bromsar, det drar isär kollektivet och vi har missat att de inte har hängt med. Men kommer de i rörelse framåt så sammanfogas kollektivet igen. Det behövs mer information, diskussioner och mobilisering på transportavdelningen.

Strejken har stoppat uppsägningarna av anställda. Men det lokala avtalet är fortfarande uppsagt av företaget. Om avtalet slutar gälla drabbar det alla, även chaufförerna. Deras lönesystem är inskrivet i vårt lokala avtal. Chaufförerna får klart för sig hur det ligger till, och att det hänger på dem att göra något åt saken. Det är deras tur.

Samma dag som avtalets uppsägningstid går ut sätter sig chaufförerna i sitt pausrum. De meddelar att de inte tänker köra ut brödet förrän de fått besked om att det lokala avtalet fortsätter att gälla.

En bas springer fram och tillbaka mellan pausrummet och chefsvåningen – cheferna vill inte komma ner – och snart kommer beskedet: Avtalet fortsätter att gälla. Då återupptar chaufförerna arbetet och kör ut dagens bullar. De räddar avtalet för alla, och att just de tar den striden räddar sammanhållningen i kollektivet.

Det sämsta vi kan göra är att bekräfta och förstärka oenighet och splittring genom att tjata om att vi är oeniga och splittrade.

Managementpolisen och hans medarbetare försvinner och vi får nya chefer. De avslutade lokala förhandlingarna kommer igång igen. Det är inte så lätt att orka hålla engagemanget uppe i ännu en rond, men vi får bita ihop. Till slut har alla varsel om uppsägningar dragits tillbaka och det lokala avtalet blir kvar, med någon ändring som vi accepterat. Först då, när vi är överens, återtar alla förtroendevalda sina uppdrag.

Jag skrev i en artikel efter den här striden: ”Vi tog vårt samhällsansvar. Då är det ändå bara BULLAR vi vårdar oss om! Om det hade varit FOLK så hade vår ilska, och vår övertygelse att orimliga nedskärningar måste stoppas, varit ännu mera befogad. Hade fler reagerat som vi och vägrat acceptera nedskärningar som omöjliggör ett väl utfört arbete, skulle det ha förhindrat en skrämmande utveckling.”

Jag tror fortfarande, när jag skriver detta, att om fler, kanske tio arbetsplatser till att börja med, hade tagit öppen strid mot orimliga nedskärningar och försämringar under 1990-talet, hade vi kunnat lägga krokben för den allmänna nedskärningstrenden. Motståndet skulle spritt sig och det skulle inte ha varit lika självklart för arbetsgivarna att kunna genomdriva försämringar utan att det kostade dem något alls.

Frances Tuuloskorpi började i slutet av 1970-talet på Skogaholmskoncernens bageri i Stockholm. Sedan har hon i många år varit fackligt aktiv på olika arbetsplatser. Boken Bageriet i ­Paradiset kommer ut på Verbal förlag våren 2025. Mer att läsa finns på hemsidan hopsnackat.se

Artikel publicerad 27 april, 2025.