Arbetets historia är också barnens historia. Exploatering av barnkroppar i både hårt och farligt arbete, och barnens motstånd, är en ofta förbisedd realitet.

Den tid och plats vi främst förknippar med barnarbete är sannolikt det viktorianska England. Industrialismens framfart drog med sig fattiga barn ner i kolgruvor och in i textilfabriker. Charles Dickens blev känd för sina skildringar av barns mänsk­liga elände i den moderna industristaden.

Förespråkare av barnarbete i industrialismens begynnelse hävdade att det var nödvändigt – både för barnens moral och för att fabriksägarna inte skulle gå i konkurs. I industrialiseringens Europas menade vissa till och med att samhället skulle falla ned i kriminalitet, synd och pauperism om barnen inte tvingades arbeta.

Men det systematiska utnyttjandet av barn­arbete har aldrig varit begränsat till någon enskild kontinent. Från mitten av 1600-talet och framåt var miljontals barn tvungna att arbeta i de europeiska kolonierna: på plantager, i gruvor och i hushållen. Under slaveriet i USA var också barnen en del av den brutala exploateringen.

Historien om barnarbete är dock inte bara en berättelse om förtryck. Den visar också på ett motstånd, både spontant och organiserat. Genom tiderna har barn trotsat makten, deltagit i proteströrelser och krävt sina rättigheter, ofta med stora risker. Från skolstrejkerna i Sydafrika under kampen mot apartheid och barns roll i den amerikanska medborgarrättsrörelsen till de ungas motstånd mot ockupationen av Palestina ser vi hur barnen och ungdomarna deltagit i rörelser för förändring.

Barn har också protesterat i egenskap av arbetare. Tidigt under industrialismen fanns det många som hade uppfattningen att unga arbetare, särskilt flickor, skulle acceptera vilka förhållanden som helst, och alltså vara mindre benägna att protestera än vuxna. De hade fel.

Barn har en lång och ofta förbisedd historia av att delta i arbetsstrejker, organisera sig tillsammans med vuxna och att leda sina egna protester mot exploatering. Genom hela arbetarhistorien har barn organiserat sig för att förbättra sina villkor. Tänd­sticksflickornas strejk 1888 i London var en av de mest betydelsefulla. Unga arbetare protesterade då mot farliga arbetsförhållanden, låga löner och orättvisa uppsägningar. Deras kamp ledde bland annat till att vit fosfor förbjöds i tändstickstillverkningen. Ett årtionde senare strejkade tidningsförsäljare (newsies) i New York – barn med invandrarbakgrund som sålde tidningar – och tvingade tidningsmagnater som Joseph Pulitzer och William Randolph Hearst att ge efter för sina krav.

I boken Kids on Strike! skildrar Susan Campbell Bartoletti den roll som barn och unga vuxna spelade i amerikanska arbetarstrejker under 1800-talet och början av 1900-talet.

Bartoletti visar de hårda förhållandena i textil­fabriker, gruvor och undermåliga hyreshus genom berättelser om barnens kamp för att förändra systemet. Det är en bok om pojkars och flickors vedermödor inom arbetskraften i Amerika. Den tar sin början på 1800-talet, i den tidiga fasen av den amerikanska industriella revolutionen, i Lowell, Massachusetts, där de första storskaliga textilfabrikerna byggdes. Vi får följa barnarbetarna i textilindustrin, för att sedan gå vidare ut på gatorna och träffa de som arbetar som budbärare, skoputsare och tidningsförsäljare vidare till kolgruvearbetare och klädfabriksarbetare. Boken avslutas med textilarbetarnas berömda ”Bread and Roses”-strejk år 1912 i Lowell.

I vart och ett av de åtta kapitlen visar boken Kids on Strike! hur barn har gjort skillnad. Barn har organiserat sig. Barn har hjälpt varandra. De har förhandlat. Och när förhandlingarna har misslyckats har de gått ut i strejk.

En del av historierna om barnstrejkerna är chockerande, andra hjärtskärande. Men många är helt enkelt inspirerande – och alla är de vittnesbörd om styrkan, modet och beslutsamheten hos barnen.

Den här styrkan kommer inte till uttryck enbart genom Bartolettis ord. Kids on Strike! är en bok full av bilder och fotografier på barn i arbete eller i protest. Många av dem är tagna av Lewis Hine (1874–1940), en amerikansk fotograf och sociolog som dokumenterade barnarbete i början av 1900-­talet. Genom sin kamera avslöjade han de ofta brutala arbetsförhållanden som barn utsattes för i fabriker, gruvor och på fält. Hans fotografier bidrog till att väcka opinion och påskynda lagändringar för att skydda barn från exploatering.
Det finns en betryggande tröst i bokens alla ohyggligheter, i historierna om dem som har motsatt sig exploateringen. I ett av kapitlen figurerar Mother Jones, egentligen Mary Harris Jones (1837–1930), en irländsk-amerikansk fackföreningsaktivist i USA. Hon kämpade särskilt för gruvarbetares arbetsvillkor och mot barnarbete.

”Breaker boys”, gruvarbetande barn, hade också en framträdande roll i barnarbetarrörelsen. Nästan alla kolbrytningsanläggningar i USA var arbetsintensiva och barn arbetade där under farliga förhållanden. De plockade föroreningar ur kolet, vilket ledde till allvarliga skador och dödsfall. Många av barnen, kända för sin självständighet och motstånd mot ­vuxenvärldens auktoritet, spelade en viktig roll i flera stora strejker. Under Lattimermassakern år 1897 dödades 19 gruvarbetare när de strejkade mot farliga arbetsvillkor – barn tog aktivt del i strejken.

Det här var också en period av intensiv organisering och framväxande fackföreningar. Deras insatser ledde ofta till viktiga förändringar. Men Bartoletti frågar sig i Kids on Strike! om framgången för till exempel 1902 års stora gruvarbetarstrejk – som ledde till höjda löner, kortare arbetstider och politiska åtgärder mot barnarbete – hade varit möjlig utan den ungdomliga militansen och barnens deltagande i strejkerna.

För de amerikanska barnarbetarna insåg lika väl som de vuxna att kampen alltid måste vara gemensam. Harry Gladstone, känd som ”The Boy Organizer”, var en ung arbetare och fackföreningsaktivist i slutet av 1800-talet och början av ­1900-talet i USA. Han arbetade under svåra förhållanden i en sweatshop och organiserade strejker för bättre arbetsvillkor och löner. Bartoletti citerar Gladstones tal vid ett möte med hundratals barn där han utbrister: ”Det enda sättet att få cheferna att betala oss bra löner är att hålla ihop, så låt oss vara trogna vår fackförening.” Det är lika sant i dag, oavsett hur gammal du är.

Artikel publicerad 27 april, 2025.