Teslakonflikten måste förstås i ljuset av facklig försvagning, men indikerar också hur motstånd mot kapitalmakten skulle kunna ta form.
I debatten om Teslakonflikten förenas i övrigt olika positioner i uppfattningen att de svenska fackförbunden sedan länge har varit, och än i dag förblir, exceptionellt starka. Denna uppfattning kommer till uttryck både i högerns anklagelser om fackpampars ”maffiametoder” och i vänsterns skildringar av en fackföreningsrörelse som är av ”helt annat virke” än utländska motsvarigheter, och som bara i extrema undantagsfall – som med Tesla – behöver strejka för att värna medlemmarnas intressen. Den fackliga anslutningsgraden i Sverige har, även om den har minskat, utan tvekan förblivit hög i jämförelse med flera andra länders (se t.ex. Vachon et al, 2016). Men att enbart utgå från en internationell jämförelse av facklig anslutningsgrad kan leda till en bristfällig förståelse av tillståndet i Sverige. Det krävs också en analys av långsiktiga förändringar av maktrelationerna mellan arbete och kapital, det vill säga klasskampens historiska förändring. I en sådan analys är fenomenet strejkvågor centralt.
Strejkvågor och dalgångar
Strejkrörelser och andra politiska massrörelser uppstod i flera länder under slutet av de två världskrigen, och samma sak skedde under slutet av 1960-talet. Det som har kallats vår tids ”långa depression” (Roberts, 2016), och särskilt finanskriserna som bröt ut i USA 2008 och sedan spred sig, sammanföll också med en kraftig ökning av antalet större strejker och upplopp runtom den västerländska kapitalismen och även i delar av det globala syd, med den Arabiska Våren som tydligaste uttryck. Strejkrörelserna har mot denna bakgrund satts i samband med ”långa vågor” i den globala kapitalackumulationen, det vill säga ett ekonomiskt mönster där längre perioder av expansion avlöser perioder av depression (Kelly, 1998; Screpanti, 1987; Thörnqvist, 1994: 93).
Trots nämnda uppsving i antalet större strejker och upplopp i samband med finanskriserna som började 2008 förblir det totala antalet strejker relativt lågt i många länder (Aurich et al, 2023), liksom i Sverige. Mot bakgrund av den alltjämt låga strejkfrekvensen är det logiskt att betrakta Teslakonflikten och ifrågasättandet av kollektivavtal mer generellt som en del av den rådande dalgången för arbetskonflikter. Men det är en öppen fråga hur vi i sin tur ska tolka dalgångarna i det svenska strejkmönstret, det vill säga den relativt lugna perioden 1948–68 och perioden efter 1980-talet fram till i dag.
Perioder av relativt lugn på arbetsmarknaden kan ge uttryck för olika maktförhållanden mellan fackföreningar och arbetsköpare och för olika socioekonomiska, institutionella och politiska förutsättningar. Förekomsten eller frånvaron av strejker kan med andra ord inte i sig förstås som ett tecken på vare sig facklig styrka eller svaghet. Fler strejker – eller längre och större strejker – kan beroende på sammanhanget vara uttryck för både försvagade och förstärkta fackliga maktpositioner. Detsamma gäller för längre perioder med relativt låg konfliktnivå. Sociologen Walter Korpi (1978) beskrev den lugna perioden som började vid slutet av 1940-talet i termer av en ”historisk kompromiss” mellan arbete och kapital, som byggde på att arbetsköparnas ekonomiska makt balanserades av den höga fackliga organisationsgraden och fackets politiska maktresurser i form av socialdemokratiskt regeringsinnehav. Till detta lugn bidrog troligen också 1950- och 60-talens ”gyllene år” av tillväxt och förbättrad levnadsstandard. Först när de gyllene åren avlöstes av en period av försämrad reallöneutveckling och försämrad levnadsstandard inom delar av arbetarklassen bröt nya strejkvågor ut (Korpi, 1975; Korpi 1981, se också Thörnqvist [1994]).
Som vi konstaterat har Teslakonflikten beskrivits som en exceptionell konflikt i en kontext där den generellt låga konfliktnivån anses representera svenska fackförbunds förmåga att uppnå förbättrade villkor för sina medlemmar utan att regelbundet vidta stridsåtgärder (Bender, 2023). Utifrån ett sådant perspektiv betraktas den låga strejkfrekvensen sedan 1990 som ett tecken på underliggande facklig styrka. Men kan verkligen lugnet på dagens arbetsmarknad tolkas på samma sätt som lugnet under de gyllene åren? Vi menar att det vore att ett misstag. Den historiska kontexten är avgörande. Korpi konstaterar att det finns anledning att förvänta sig ett förändrat konfliktmönster när maktförhållandena på arbetsmarknaden förändras (1978: 51–55). Detta var precis vad som skedde i Sverige under början av 1990-talet i och med den djupa ekonomiska krisen, den ökade arbetslösheten och den borgerliga regeringen (Stokke & Thörnqvist, 2001: 257–260). Förändrade socioekonomiska och politiska förutsättningar ledde till att de lokala strejkrörelserna kollapsade och antalet lockouter ökade. Efter 1990 har det, med endast två undantag, inte varit fler än tio ”vilda” strejker per år på svensk arbetsmarknad (Medlingsinstitutet, 2022). 1990-talet markerar genombrottet för kapitalets motoffensiv och den fackliga reträtt som inleddes pågår än i dag.
”Det är därför inte rimligt att tolka vår tids låga konfliktnivå som ett tecken på facklig styrka. Lugnet på svensk arbetsmarknad reflekterar inte någon ’terrorbalans’ mellan jämbördiga parter.”
Det är därför inte rimligt att tolka vår tids låga konfliktnivå som ett tecken på facklig styrka. Lugnet på svensk arbetsmarknad reflekterar inte någon ”terrorbalans” mellan jämbördiga parter. Sannolikheten för öppna konflikter minskar nämligen inte bara i situationer när parternas maktresurser balanserar varandra, utan även i situationer med stora maktskillnader, där den svagare parten uppfattar sitt underläge och tvingas ge efter utan strid (Korpi, 1978: 54). I Sverige framgår detta underläge både i ekonomiska och politiska avseenden, till exempel i lönernas minskade andel av BNP, inskränkningarna av konflikträtten och urvattningen av LAS. Till detta bör vi lägga den minskade fackliga organisationsgraden, som framträder bland annat på IF Metalls område. Andelen fackligt anslutna industriarbetare minskade mellan 2006 och 2020 från 84 till 72 procent (Kjellberg, 2021b: 75). Dagens låga konfliktnivåer uttrycker alltså förändrade maktförhållanden till kapitalets fördel. Dessutom ifrågasätts i dag rätten att vidta den typ av sympatiåtgärder som är helt avgörande i Teslakonflikten.
På kort sikt kan fackföreningarna mycket väl vinna striden mot Tesla, liksom man vann den likartade striden mot Toys R Us för snart 30 år sedan. Men snarare än att se Teslakonflikten som ett exceptionellt undantag på en i övrigt lugn arbetsmarknad med oförändrad facklig styrka måste den pågående striden förstås i ljuset av den långa reträtt som svenska fackförbund tvingades inleda under 1990-talet, det vill säga i en kontext av facklig försvagning.
Makten över arbetsplatsen och logistikkapitalismen
Det är inte bara på en övergripande juridisk och organisatorisk nivå som denna försvagning har ägt rum. Under den institutionella ytan av lagar, förhandlingar och kollektivavtal – ute på tusentals arbetsplatser i samhällslivets materiella bas – har det under senare årtionden skett förändringar som har underblåst den allmänna utveckling som vi har beskrivit. Det handlar om arbetarkampens och fackföreningsrörelsens minskade närvaro i människors vardag; om en försvagning av lokala traditioner av arbetarkamp och av det arbetsplatsfack som står i daglig kontakt med arbetarkollektiven på dessa arbetsplatser (Svensson, 1984). Dessa traditioners betydelse kan illustreras med de ”vilda” strejkernas stora andel av det totala antalet arbetskonflikter under strejkvågen 1969–90, där de vilda aktionerna ofta var över 100 om året medan de lovliga strejkerna, med ett undantag, aldrig var fler än 25 per år och oftast betydligt färre än så. I de självorganiserade (”vilda”) strejkerna var det lokala arbetarkollektivet basen, men rörelserna inbegrep ibland också former av samverkan mellan arbetare på olika arbetsplatser och i olika branscher (Granberg, 2012).
Lokala traditioner av arbetarkamp har inte försvunnit, men mönstret av självorganiserade strejker och likartade aktioner har förändrats. Under 1970-talet var arbetare inom råvarunäringarna och industrin särskilt framträdande aktörer i självorganiserade strejker, och under 1980-talet ökade den offentliga sektorns andel av sådana aktioner (Linderoth & Olofsson, 2024). Under 1980-talet blev också så kallade massuppsägningar vanligare, det vill säga aktioner där arbetare hotar att säga upp sig om inte arbetsköparen går med på arbetarnas krav. Dessa kollektiva uppsägningar har likheter med självorganiserade strejker och är vanligast förekommande bland sjuksköterskor. Men cirka hälften av uppsägningsaktionerna under perioden 1985–2015 genomfördes av andra grupper av arbetare, mestadels offentliganställda (Granberg, 2017). Konfliktmönstret förändrades alltså så att kollektiva uppsägningar och andra aktionsformer (t.ex. massjukskrivningar) tog vid när de självorganiserade strejkerna minskade inom välfärdssektorn, samtidigt som dessa strejker också blev alltmer ovanliga på arbetsmarknaden i dess helhet, även om de fortfarande förekommer (2023 genomförde t.ex. drygt 100 pendeltågförare en uppmärksammad ”vild” strejk i Stockholm).
Försvagningen av den lokala arbetarkampen åtföljs av en försvagning av fackföreningsrörelsen på gräsrotsnivå och av det lokala arbetsplatsfacket. Det fanns vid slutet av 1980-talet mer än en halv miljon fackligt aktiva/förtroendevalda; vid slutet av 2010-talet hade antalet sjunkit till strax över 250 000 (Bruhn et al, 2013: 128; Kjellberg, 2021a: 35). Tendensen är att fackklubbarnas täckningsgrad minskar, även om det finns stora skillnader mellan olika fackförbund (Kjellberg, 2021a: 32). Detta har olika orsaker och effekter, men utvecklingen samverkar med det sena 1990-talets genombrott för en nyliberal arbetsmarknadsregim, i vilken decentraliserad och individualiserad lönebildning och flexibilisering av anställningsformer och arbetstider är centrala beståndsdelar (Baccaro & Howell, 2011; Ohlsson, 2003; Fares & Wahl, 2009). Eftersom de centrala avtalsförhandlingarna fokuserar på lönebildning och exportsektorns konkurrenskraft, och eftersom strejkrätten förblir centraliserad (Howell & Givan, 2011; Lapidus, 2015), öppnade den nya arbetsmarknadsregimen för att löneökningar utväxlas mot ökad flexibilitet gällande arbetsvillkor och arbetstider och ökad arbetsintensitet. Dessa tendenser framgår inte minst inom industrin.
Nuvarande IF Metall formulerade vid mitten av 1980-talet en ambitiös vision om ”det goda arbetet”, och i vissa fall kunde förbundet och dess lokala klubbar utmana tendenser mot tayloristisk rationalisering. Men sedan mitten av 1990-talet har förbundet i allt mindre utsträckning motsatt sig eller formulerat alternativ till den arbetsköpardrivna omorganiseringen av arbetet enligt neotayloristiska principer, däribland så kallad lean production (Rutherford & Frangi, 2021). Under 1990-talet började också arbetsvillkoren inom industrin försämras. Under början av 2000-talet rapporterade IF Metalls klubbar att man upplevde att arbetet blivit mer detaljstyrt, stressigt och intensivt, vilket man kopplade till otillräcklig bemanning, förkortade genomloppstider, och arbetsköpares användande av mer flexibla bemanningslösningar vid produktionstoppar (Bruhn et al, 2013: 155–157).
Sedan 1990-talet har IF Metall också allt svårare att etablera lokala fackklubbar vid nya industriarbetsplatser, såsom Teslas fabriker och serviceställen. Andelen medlemmar av IF Metall som har en fackklubb på sin arbetsplats hade 2020 sjunkit till 64 procent, vilket kan jämföras med Pappers, som enligt arbetsmarknadsforskaren Anders Kjellberg är ”det mest militanta industriarbetarfacket” med ”en mycket hög organisationsgrad och starka arbetsplatsorganisationer (i regel en avdelning per arbetsplats)” (2021a: 32, 38). IF Metall har också, tillsammans med vissa andra förbund, bidragit till att avveckla det juridiska ramverk (däribland LAS) som underlättade skapandet av starka klubbar. Sammantaget leder detta till förändrade lokala maktförhållanden som kommer till uttryck i den pågående konflikten, som endast cirka hälften av de anställda deltar i och som inte har inneburit något definitivt produktionsstopp.1 Strejkens slagkraft begränsas alltså av en relativt svag lokal organisering; av den relativt låga anslutningsgraden och avsaknaden av lokala fackklubbar.
Det är såklart en utmaning att skapa fackklubbar inom fackföreningsfientliga företag som Tesla, men IF Metall har numera en svagare lokalorganisation på svensk arbetsmarknad i dess helhet. Att bygga ett starkt arbetsplatsfack är inte heller en central del av förbundets avtalsrörelser, såtillvida att det inte regelbundet använder konflikträtten. IF Metall varslade bara fem gånger under 2010-talet, vilket kan jämföras med Byggnads 38 varsel, Sekos 34 varsel, Transportarbetareförbundets 28 varsel och Elektrikerförbundets 24 varsel (Svenskt Näringsliv, 2021: 10). Som sociologerna Diana Mulinari och Anders Neergaard konstaterat (2004: 234–235), har resurser som stor mobiliseringspotential eller hög grad av lokal aktivism ofta uteslutits från den svenska fackföreningsrörelsens självförståelse, där facklig styrka snarare betraktats som ett finrum som bäst bevaras genom att sällan användas. Flera strejkforskare har dock visat att deltagande i stridsåtgärder, och de erfarenheter som sådant deltagande ger, kan bidra till att stärka det lokala facket. Själva deltagandet i, och erfarenheten av, stridsåtgärder innebär tillväxten av vad den amerikanska sociologen Rick Fantasia kallade solidaritetskulturer; mothegemoniska kulturer som uppstår när byggandet av solidaritet, i de processer av ömsesidighet som kollektiv organisering innebär, utmanar vardagens individualism och uppgivenhet (Fantasia, 1988; se också Linderoth, 2020). Kollektiv mobilisering kan därför bland annat generera en positiv feedbackloop (Biggs, 2003) där arbetares sammanhållning, självförtroende och strategiska kunskaper växer, vilket underlättar genomförandet av ytterligare aktioner. Att inte använda konflikträtten innebär alltså en risk att dessa lokala maktresurser förtvinar, samtidigt som det lokala fackets betydelse är särskilt stor just vid konflikter. Om den lokala konfliktkapaciteten begränsas på många arbetsplatser, genom alltför låg organisationsgrad och frånvaro av en fackklubb, blir det, som Kjellberg påpekat, svårare för fackförbunden att bedriva framgångsrika avtalsrörelser (2021a: 38).
Deltagande i stridsåtgärder kan bidra till att stärka det lokala facket. Arbetares sammanhållning, självförtroende och strategiska kunskaper växer, vilket underlättar genomförandet av ytterligare aktioner.
Allt detta betyder dock inte att fackföreningsrörelsen måste gå förlorande ur striden mot Tesla, eller att det inte går att skapa en motmakt till kapitalet generellt. För Teslakonflikten är inte en strejk i traditionell mening. Den fackliga slagstyrkan består i detta fall av blockader och sympatistrejker. Det är inte huvudsakligen mot Teslas egen produktion som stridsåtgärderna slår, utan mot de vidsträckta produktions- och transportkedjor som Tesla är beroende av, vilket illustrerar att företag, inklusive i tillverkningsindustrin, i dag skapar noga synkroniserade och störningskänsliga distributionskedjor och egen logistisk infrastruktur (se också Granberg, 2020). Denna tendens påverkar maktförhållandena i arbetslivet till arbetares fördel och var ett inslag i uppsvinget i arbetarkampen som skedde i finanskrisernas kölvatten 2010–15. På grund av dessa arbetares säregna maktresurser är det rimligt att tala om nya former av strejker, ”logistiska strejker” (Granberg, 2020). Slagkraften i logistiska strejker består i förmågan att bryta flöden av varor som omfattar flera arbetsplatser, företag och branscher
Detta har betydelse för fackföreningars och andra sociala rörelsers möjlighet att på allvar utmana den ekonomiska och politiska makten i dagens samhälle. Det är denna styrkeposition som gör att fackföreningsrörelsen kan ta strid mot företag som Tesla, trots frånvaron av en stark lokalorganisation vid detta företags arbetsplatser. Indirekt illustrerar konflikten dock den fortsatta betydelsen av lokala klubbar och av makten över den lokala arbetsplatsen. För IF Metall är starkt beroende av den lokala styrka som används av fackförbunden som sympatistrejkar vid strategiska punkter i de värde- och varuflöden som Teslas verksamhet bygger på. Detta inkluderar Hamnarbetarförbundets och Transportarbetareförbundets hamnblockader och Elektrikerförbundets och Sekos sympatiåtgärder, som bland annat slår mot importen av bilar, distributionen av reservdelar och komponenter till Teslas verkstäder och mot Teslas laddstationer.2 Denna typ av slagstyrka är inte unik för Teslakonflikten, utan reflekterar en mer allmän förändring.
Vi ser alltså i Teslakonflikten ett exempel på det som har kallats strike by proxy, där nyckelgrupper av arbetare strejkar å en bredare rörelses vägnar (Badiou, 2012: 29–30). I detta fall handlar det om den breda fackliga rörelsens kamp för att bevara kollektivavtalens ställning på svensk arbetsmarknad. På detta sätt vittnar konflikten om framtida möjligheter till en verklig motmakt till kapitalet och en ny offensiv arbetarrörelse.
Avslutande reflektioner
Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital karaktäriseras av att arbetsköpares exklusiva tillgång till produktionsmedel och det kroniska överflödet av arbetskraft som skapas av kapitalistisk rationalisering gör att kapitalet befinner sig i överläge. Detta överläge är dock olika stort i olika historiska skeden. Arbetarkampen under 1900-talets första strejkvåg 1916–32 gav fackföreningsrörelsen institutionella och politiska maktresurser som tillsammans med efterkrigstidens låga arbetslöshet bidrog till att balansera relationen mellan arbete och kapital (Korpi, 1978). Under den lugnare perioden 1948–68 etablerades sedan vissa föreställningar om svensk arbetsmarknad som präglar politisk debatt än i dag, trots att de stämmer allt mindre bra överens med de verkliga förhållandena. Kapitalmakten har förstärkts genom avskaffandet av den fulla sysselsättningen och nedmonteringen av de institutionella och politiska maktresurser som fackföreningsrörelsen vann under 1900-talet. Arbetslöshet, minskad facklig anslutningsgrad, och begränsad strejkrätt (både genom avtal och lagstiftning) är viktiga faktorer här.
Vid sidan av sådana förändringar på makronivå har vår analys riktat fokus mot makten över den lokala arbetsplatsen. När fackföreningar försvagas på övergripande nivå (juridiskt, organisatoriskt eller politiskt) motsvarar detta ofta, som Frances Tuuloskorpi har argumenterat, förändringar som redan skett på mikronivå; på tusentals arbetsplatser där lokala arbetarkollektiv och, ibland, fackklubbar står mot arbetsköpare som har stärkt sitt grepp över personalpolitik och utformningen av arbetet. IF Metalls strejkaktion framstår ur det perspektivet som representativ för en facklig rörelse vars närvaro i arbetslivets lokala vardag har försvagats.
Lugnet på dagens arbetsmarknad bör – allt sammantaget – tolkas som ett uttryck för den förstärkta kapitalmakten, och inte som ett bevis på intakt facklig styrka och ett överspelat behov av stridsåtgärder. Men tendenserna är inte entydiga. Teslakonflikten representerar också dagens störningskänsliga och alltmer socialiserade kapitalism och de kraftfulla sympatiåtgärderna till IF Metalls stöd tydliggör den fortsatta vikten av starka lokalorganisationer. En facklig motmakt är alltså möjlig, men förutsätter ett medlemsstyrt och medlemsaktiverande fackligt arbete som växelverkar med lokala arbetarkollektiv och utmanar kapitalets makt över arbetsplatsen.
Fotnoter
- ”Trendbrott – fler strejkar på Tesla”, 2024-08-23, Aftonbladet:
https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/mPMg60/trendbrott-fler-strejkar-pa-tesla ↩︎ - ”Alla varsel i Tesla-konflikten”,12/04-23, Medlingsinstitutet 12/04-23:
https://www.mi.se/nyheter/2024/alla-varsel-i-tesla-konflikten/. ↩︎
Artikel publicerad 27 april, 2025.