En första förutsättning för att ena vänstern i Sverige är att tänka utanför partibildningar och parlamentarism. Att bilda ytterligare partier är ingen väg framåt. Att dessutom tro att detta nya parti skulle kunna göra något vettigt parlamentariskt arbete är illusioner. Vi får utgå från den vänster som finns och de erfarenheter vi har. Jag räknar till tre starka vänsterrörelser i Sverige under 2000-talet. Den första är, den jag har kallat upprorsrörelsen. Det vill säga Förskoleupproret, Lärarmarschen, Undersköterskeupproret och andra proteströrelser mot nedskärningar inom vården. Denna rörelse var som starkast strax före pandemins utbrott 2020. Efter pandemin har den mattats av, men ligger fortfarande och pyr.
Den andra vänsterrörelsen är Kampanjen Nej till marknadshyra. Den socialdemokratiska regeringen var på väg att ta första steget mot marknadshyror men stoppades i sista stund av en kraftfull opposition bestående av Kampanjen Nej till marknadshyra, Hyresgästföreningen och Vänsterpartiet. Bakom framgången låg många år av idogt gräsrotsarbete. De olika parterna samarbetade vad jag vet inte (utom på gräsrotsnivå), men hade alla ett gemensamt krav; stopp för marknadshyror. Den drivande kraften var dock utan tvekan Kampanjen Nej till marknadshyra. En ny hyresgäströrelse hade vuxit fram. Den ligger också fortfarande och pyr.
Den tredje vänsterrörelsen är Palestinarörelsen. Den har vuxit fram spontant och är ganska brokig, men har samlat massor av människor som i demonstrationer vill uttrycka sin avsky mot Israels och USAs folkmordsverksamhet. Den har dessutom skapat en debatt om antiimperialism och frambringat en välbehövlig splittring inom Vänsterpartiet. Välbehövlig eftersom Vs ledning är mer intresserad av regeringstaburetter än att skapa och delta i folkrörelser.
Att bygga vidare på dessa tre rörelser kan skapa en enad vänster. Det är ett långsiktigt arbete. Att ena partier och organisationer på vänsterkanten ovanifrån tror jag idag inte är möjligt, men det kan bli möjligt i framtiden. Framför allt tror jag inte en ny vänsterrörelse ska försöka dra med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet i ett inledande skede. Det leder ingenstans och är bara slöseri med tid. Så småningom, om rörelsen blir stark, kan man vända sig till medlemmar i S och V.
Historiskt sett har gräsrotsrörelser kunnat uträtta mycket. Om man tittar på perioder av uppror i Europas historia så har i själva verket grunden varit just de spontant framväxande folkliga rörelserna, även om de så småningom krävt en målmedveten ledning för att kunna utvecklas vidare. Ibland har det varit rätt att bilda partier, ibland har det varit bättre att fokusera på att bygga folkrörelser. Det senare är fallet idag.
I sin artikel på Clartébloggen efterlyser Mikael Hendar en gemensam nämnare för vänstern och en fast punkt utifrån vilken vänstern kan rubba världen. Hendar menar att vänster inte förstått identitetspolitikens betydelse. Om vänster ska kunna växa måste man ”ena medlemmarna under en någorlunda enhetlig självuppfattning”. Senare i artikel är han dock skarpt kritisk mot identitetspolitiken och menar att den splittrat vänstern istället för att ena den. Länge har vänstern fokuserat på gruppmedlemmarnas ”olikheterna, på främlingskapet och dominanssträvandena mellan man och kvinna, mellan vit och svart, mellan den normale och den normbrytande.” Konsekvensen har blivit misstro och ilska som bara gynnat högern. Hendars recept är att vänstern istället ska tona ner det som splittrar och sträva mot en atmosfär av tillit.
Jag håller med Hendar om att vänstern bör tona ner det som splittrar och fokusera på det som enar. Men det gäller långt ifrån i alla frågor. Till exempel menar jag att splittringen inom Vänsterpartiet i Palestinafrågan är bra. Den ger förutsättningar att bygga upp en bred rörelse utanför V. Ibland behövs alltså splittringen. Varför behövs den? Jo, därför att politiken alltid är det viktigaste. V för en felaktig politik i Palestinafrågan och det måste kritiseras. Om vänstern ska kunna enas så måste den enas om en viss politik, inte kring en vilja att skapa tillit i största allmänhet, som Hendar menar. Sen är det också nödvändigt att det förs en bred diskussion inom vänstern. Utan en diskussion kan man inte utvecklas. I dagens vänstertidningar (utom Clarté och Parabol) är intresset för diskussion lika med noll. När Åsa Linderborg var redaktör för Aftonbladet Kultur fördes en vänsterdebatt på ABs sidor. Den var nästan alltid intressant. Men sedan Linderborg slutat är intresset även där lika med noll.
John Hörnquist skriver i sin artikel på Clartébloggen att en diskussion om hur vänstern kan enas är angelägen och brådskande. Men så mycket nytt bidrar han själv dock inte med. Hörnquist uppehåller sig mest kring parlamentariska frågor och inte rörelser utanför riksdagen. Han tror dock inte att de nya partibildningarna, till vänster om Vänsterpartiet, kommer att kunna ena vänstern. Jag ger honom rätt på den punkten.
Orsaken till att jag lyfter fram upprorsrörelsen, hyresgästkampen och Palestinarörelsen är inte bara därför att dessa har fått ett starkt stöd bland människor, utan också därför att det är viktiga klasskampsfrågor. När det gäller upprorsrörelsen handlar det om kampen för välfärden, mot de offentliga nedskärningarna och för drägliga arbetsförhållanden. Hyreskampen gäller människors ekonomi och boendeförhållanden. Palestinafrågan gäller kampen mot imperialismen och för solidaritet med kämpande folk.
Artikel publicerad 21 augusti, 2026.