Detta är den första delen i Mats Alexanderssons serie om krig, fred och säkerhet. De kommande tre delarna publiceras under september och oktober här på Clartébloggen.
USA har under lång tid förenat ekonomisk, finansiell, militär och politisk makt för att säkra en USA-centrerad kapitalistisk världsordning. Detta har ofta legitimerats med vad som kallats liberal hegemoni: en retorik där demokrati, individuella rättigheter, marknadsekonomi och internationella regler framställs som universella normer. Men i praktiken har dessa principer gång på gång underordnats kravet på att bevara amerikansk överlägsenhet och hindra rivaliserande stormakter från att dominera strategiska regioner.
Det som kommit att kallas den regelbaserade världsordningen har därmed också fungerat som självbild och maktspråk. USA har tillskrivit sig en särskild historisk uppgift: att garantera stabilitet, öppna marknader och säkerhet i världsekonomin. Denna tro på en amerikansk överlägsenhet med en speciell historisk uppgift har blivit en sorts meta-ideologi. Bakom denna universalism har dock ett mer handfast klass- och maktintresse verkat, där den amerikanska statens geopolitiska roll ytterst tjänat kapitalets expansion och trygghet.
Två gestalter visar denna linje tydligt. Henry Kissinger gjorde den amerikanska realpolitiken synlig i sin mest brutala form. I Chile bidrog USA till att underminera Salvador Allendes folkvalda regering och stödde därefter Pinochets diktatur. Samma logik återkom i Kambodja, Östtimor och stödet till Pakistans militärregim: demokrati och mänskligt liv fick vika för geopolitisk kontroll.
När Zbigniew Brzezinski i The Grand Chessboard 1997 mer sofistikerat formulerade att ingen rival fick dominera Eurasien blev denna praktik till uttalad doktrin.1 Linjen från Kissinger till Brzezinski är därför tydlig: från hemlig intervention till öppen strategi för global överhöghet. Det är i denna utveckling dagens blockbildning, krigsekonomi och växande risk för storkrig måste förstås.
Varför Eurasien får ytterligare betydelse
I dag utgör utrikesminister Marco Rubio en central nod i USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska apparat, där Vita huset, Pentagon, underrättelsetjänster, Nato och finanspolitiska organ samverkar. Samtidigt formas den strategiska miljön allt mer av teknik- och försvarsindustri: AI-, moln-, satellit-, halvledar- och vapenföretag påverkar krigets teknik, informationsflöden och investeringar. Den amerikanska hegemonin framträder därför inte bara som statlig maktutövning, utan som ett sammanflätat militärt, digitalt och finansiellt system.
På Brzezinskis karta var Europa aldrig perifert. I The Grand Chessboard beskrivs Eurasien som den avgörande geopolitiska spelplanen, och Europa som USA:s viktigaste brohuvud på kontinenten. Ett integrerat Europa, bundet till USA genom den transatlantiska länken och Nato, skulle stärka amerikanskt inflytande i västra Eurasien. Därmed framstår Europa mindre som en självständig maktpol än som en strategisk plattform i en USA-ledd ordning.
Denna logik blir tydligast i Brzezinskis syn på Ryssland och Ukraina. Han menade att Rysslands viktigaste geostrategiska alternativ låg i en västlig orientering, men på villkor som inte gjorde landet till en jämbördig maktpol. Ukraina gavs en nyckelroll som ”geopolitisk pivot”: utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett eurasiskt imperium, medan kontroll över Ukraina åter skulle ge landet avgörande strategisk tyngd. Här syns också begränsningen i stormaktsperspektivet: Ukraina har reducerats till bricka i ett större maktspel, trots sin egen politiska handlingskraft och rätt till självbestämmande.
Brzezinski förespråkade en geopolitisk pluralism i Eurasien, alltså en ordning där ingen enskild makt får dominera hela kontinenten. I praktiken innebar detta att USA skulle stödja regionala motvikter, allianser och självständiga stater för att begränsa både ett revanschistiskt Ryssland och ett stigande Kina. Den modellen kan tolkas som en strategi för maktbalans, men också som en manual för att spela ut regionala aktörer mot varandra i syfte att bevara amerikansk överhöghet.
Samma synsätt präglade Brzezinskis analys av Centralasien och Kaukasus, som han beskrev som det ”eurasiska Balkan”: ett område där energi, transportleder, svaga stater och etniska konflikter gör regionen till föremål för stormaktsrivalitet. Regionens blir därmed främst av strategiskt värde för externa makter, inte genom de lokala samhällenas egna mål. Supermaktstänkandet gör mindre länder till objekt för geopolitik snarare än jämbördiga politiska subjekt.
Det rustas för krig
Den historiska tillbakablicken behövs för att förstå dagens situation. Kriget i Ukraina, Europas upprustning och den växande rädslan för en rysk konflikt med Nato kan inte förklaras enbart som följden av en isolerad konflikt. De måste också ses mot bakgrund av den USA-ledda säkerhetsordning som växte fram efter kalla kriget — en ordning vars mål varit att bevara amerikansk dominans i Eurasien. I dag har denna politik fått motsägelsefulla följder: Ryssland, Kina och Iran har närmat sig varandra, Europas handlingsutrymme har begränsats och risken för stormaktskonflikt har ökat.
Brzezinskis bok formulerade denna strategi ovanligt öppet. USA skulle förhindra att en rivaliserande makt eller koalition samlade tillräcklig styrka för att dominera Eurasien. Det innebar att begränsa ett återuppståndet Ryssland, hindra Kina från att bli en jämbördig konkurrent och hålla Europa politiskt och militärt knutet till USA. I detta perspektiv är Nato inte bara en försvarsallians, utan också ett redskap för amerikansk maktprojektion i Europa och dess grannskap.
Den eurasiska motvikten
Samarbetet mellan Kina, Ryssland och Iran är mer än en tillfällig reaktion på sanktioner och enskilda krig. Kina bidrar med industri, kapital och marknad; Ryssland med energi, råvaror, militär förmåga och geografiskt djup; Iran med regional tyngd och ett strategiskt läge. Deras intressen är inte identiska, och samarbetet rymmer tydliga motsättningar. Men relationen mellan Kina och Ryssland har fått en materiell grund som gör den mer hållbar än många västliga bedömningar tidigare antagit.
Här ligger en ironisk konsekvens. En politik som skulle hindra en eurasisk motvikt kan ha bidragit till att skapa den. Samtidigt möter USA egna ekonomiska spänningar: stora budgetunderskott, växande statsskuld och höga räntor ökar sårbarheten. Dollarns status som reservvaluta ger fortsatt handlingsutrymme, men eliminerar inte risken för en förtroendekris. Kostnaden för en sådan kris skulle sannolikt vältras över på vanliga löntagare genom inflation, nedskärningar och försämrad offentlig service.
Europas dilemma
Ekonomen Jeffrey Sachs har hävdat att Europa historiskt haft en betydande ekonomisk komplettering med Ryssland: europeisk industri och teknik har kunnat kopplas till rysk energi, råvaror och marknad. Enligt Sachs har sanktioner, konfliktpolitik och beroendet av USA brutit denna möjlighet och försvagat Europas strategiska självständighet.2
Den bedömningen är omstridd, inte minst eftersom Rysslands invasion av Ukraina kraftigt förändrat förutsättningarna för ekonomiskt samarbete. Men den väcker en nödvändig fråga: Kan Europa formulera en egen säkerhetspolitik, eller reduceras kontinenten till arena för andra makters konflikt? Sachs förespråkar direkt diplomati med Moskva, en tydligare åtskillnad mellan EU:s utrikespolitik och Nato samt ett europeiskt försvar som är mer självständigt och mindre beroende av USA.
Krigsrisken
Den akuta faran är eskalering. Det finns ingen enkel eller riskfri väg till ett militärt nederlag för Ryssland, men politiken fortsätter att skärpa konfrontationen. Om målet glider från Ukrainas försvar till en varaktig försvagning eller underkastelse av Ryssland ökar risken att ställföreträdarkriget övergår i en direkt konflikt mellan kärnvapenmakter.
Fred kan inte byggas genom oavbruten upprustning eller genom att den ena sidan tvingas till kapitulation. En hållbar fred kräver diplomati, erkända säkerhetsintressen och en internationell ordning där ingen stormakt ges rätt att dominera andra. Opinionen i Europa och USA kan bli avgörande: när kostnaderna för kapprustning, sociala nedskärningar och krigsrisk blir tydliga kan trycket växa för en annan kurs.
- Zbigniew Brzezinski, The Grand Chessboard, Basic Books 2016 ↩︎
- https://www.jeffsachs.org/newspaper-articles/epy2zxkrchh6nje42nfabcswpebc3m ↩︎
Artikel publicerad 21 september, 2026.