Clartés John Hörnquist svarar Mikael Hendar angående vänsterns utmaningar med att skapa en sammanhållning och solidaritet inom mångfalden.
Mikael Hendar beskriver några grunder de till splittringar, motsättningar och spänningar som präglat den svenska och västerländska vänstern länge nu. Och skisserar vägar framåt för de nya vänstergrupper som formerats, i förhoppning om att de ska kunna förena både ”motstånd mot Nato-medlemskap och krigshets” och samla så brett stöd som möjligt, samtidigt. I ett läge där socialisten och den erkände Palestinaakitivsten Zohran Mamdani kan väljas till borgmästare i New York, känns ambitionen högst realistisk.
Men den svenska vänsterns spänningar och splittringar de senaste åren har till stor del handlat om att den inte lyckats vara lika samlande. Där Hendar vill se en vänster som driver motstånd mot ”Nato-medlemskap och krigshets” samtidigt som den tonar ned ”splittrande identiteter och istället fokusera(r) det ideologiska arbetet på att lyfta fram klassidentiteten” så har de senare ambitionerna varit överordnade för stora delar av den traditionella arbetarrörelsevänstern – från Socialdemokraterna och de fackliga organens och tankesmedjorna, till organisationer från Vänsterpartiet och Allt åt alla – i många år nu. Det är svårt att förstå den ”högergir” i frågor från Palestina till Nato, som Hendar tycker sig se, utan att beakta de övervägandena.
2000-talet var en genombrottstid för något av en ”progressivt identitetspolitisk era” i Sverige. Då började alla partier – förr eller senare, pådrivna från vänster och från den tredje vågens feminism – definiera sig själva som feministiska, försökte framtå som HBTQ-vänliga och antirasistiska, och så vidare. Men denna våg vände med tiden, särskilt från finanskrisen 2008, även om 2014 skulle kunna beskrivas som kulmen för de identitetspolitiska perspektiven, och som genombrottsåret för en identitetspolitik från höger. Då fick Feministiskt initiativ 3% av rösterna, och fick, liksom såväl Centerpartiet som Miljöpartiet, stort genomslag genom att fokusera på invandring och antirasism i valdebatterna, medan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna försökte styra debatten till bredare klass- och välfärdsfrågor. De som stärktes mest av valrörelsen 2014, var dock Sverigedemokraterna, som hade samma fokus på invandring – men istället kombinerade det med en rasistisk berättelse och rasistiska lösningar. Kontentan blev att den strukturella högermajoriteten i riksdagen som etablerats som 2006 bestod, och har bestått sedan dess, fast de borgerliga partierna fortsatt att samla svagt stöd sedan dess.
Erfarenheten cementerade de traditionella arbetarrörelsepartiernas och organisationernas skifte i politiskt fokus, i ungefär den riktning Hendar efterlyser. De har, under paroller som ”Vändningen mot verkligheten”, ”välfärdsvänstern” ,”Socialdemokratin inför verkligheten” och ”folkhemmet 2.0” försökt knyta an till just arbetarrörelsens traditionella breda och folkliga fokus på sociala och ekonomiska frågor, och tona ned eller formulera om hur man uttrycker sig på områden som handlar om feminism, antirasism, klimat eller internationell solidaritet, så att det ska stärka ”klassprojekten”.
Hendar hade säkert gärna sett att detta kombinerats med radikalare politik också, men framför allt V, men delvis också S och Mp, har faktiskt blivit något mer vänster i sin ekonomiska politik under den här perioden, med krav på stora lånefinansierade samhälleliga investeringar, avprivatiseringar, och så vidare.
Socialdemokratin har kombinerat detta med en rejäl högergir kring migrations-, repressions- och Natopolitiken, där man ofta lagt sig så nära högerpartierna man kunnat. Och man öppnar regelbundet för att göra upp åt höger även om den ekonomiska politiken för att kunna splittra upp borgerligheten. Vänsterpartiet ändrade hur man pratade om migrations-, repressions- och Nato-frågor, men behöll oftast sin traditionella politik (även om man tog ställning för snabb upprustning, motiverat som ett sätt att stärka Sveriges försvarsförmåga oberoende från Nato), och Miljöpartiet har balanserat mellan dessa olika varianter.
Nya vänsterpartier som formerats har velat ta tydligare konflikt – och ha en hårdare retorik – mot just de här senare förskjutningarna. De har velat se tydligare fokus på internationell solidaritet, närmare band till solidaritetsrörelserna, och ofta en mer uttalad och offensiv antirasistisk profil. Inte minst har det senare synts i konflikter kring hur vänstern ska hantera mediedrev som utmålat solidaritetsaktivister som drivna av antisemitism eller terrorromantik, där vänsterkritiker velat se en mer offensiv argumentation och agerande utifrån antikolonialt antirasistiska perspektiv.
Man kan förstås argumentera för – som så väl undertecknad som Hendar själv tycks göra – att det inte finns någon olöslig motsättning mellan att ha en radikalare profil vad gäller Palestina, Nato och antirasism, och att ha ett tydligt fokus på klassfrågor. Mindre partier som Kommunisterna har också länge försökt hålla en sådan profil.
Men när man försöker förstå såväl Vänsterpartiets som Socialdemokratins försiktighet kring politik, retorik och samarbeten med freds- och solidaritetsrörelser- och frågor, jämfört med hur de förhåller sig till exempelvis de stora fackliga rörelserna och politiska krav kopplade till dem, så blir de utmaningar och spänningar som faktiskt finns kring hur man bäst bygger samman en nationell klassidentitet med exempelvis internationell solidaritet och antirasism ändå svåra att förneka. Också det faktum att de nya vänsterpartierna just bildat eget istället för att slå sig samman – eller ansluta sig till Kommunisterna eller andra befintliga vänsterpartier, som redan har en profil som prioriterar samling kring klass och antiimperialism samtidigt, som Hendar efterlyser – illustrerar att dessa spänningar inte bara går igenom de stora och traditionella arbetarrörelseorganisationerna, utan genomsyrar hela vänstern.
Det är egentligen inte konstigt att det finns spänningar på dessa områden – det var till stor del på konflikter kring krig och fred som arbetarrörelsen en gång splittrades 1917, och den västerländska arbetarrörelsens inställning till såväl antikolonial befrielsekamp som antirasism och feminism har ofta varit motsägelsefull sedan dess. För att reda ut konstruktiva vägar framåt krävs helt enkelt politiska analyser av vad som egentligen krävs – nationellt och internationellt – för att bygga ett framgångsrikt socialistiskt projekt i dagens förändrade multipolära värld och dess mångkulturella samhällen.
Det är utmaningar och spänningar som även nya vänsterpartier behöver hantera, i alla fall om de blir stora nog att som de traditionella partierna tvingas ställa sådana överväganden mot varandra.
I ett läge där det finns många vänsterpartier uppstår närmast incitament för olika vänsterpartier att prioritera olika delar av de potentiella vänsterväljarna, genom att exempelvis mer hårddraget prioritera miljö- eller antirasistiska frågor, på bekostnad av det breda klassfokus Hendar efterlyser, och på så sätt fylla ett utrymme som de traditionella alternativa/vänsterpartierna har lämnat öppet.
Så risken/chansen är väl snarast att den nya partimångfalden kommer att stärka ”partikulära identiteter” istället för att få dem att ”upplösas i en högre, mer övergripande syntes”, och försvårar skapandet av vänsterpartier som ”inte alienerar någon människa, utan som verkligen är för alla och som tjänar likt en enande fana bakom vilken vi kan rubba kapitalets ordning”, för att använda Hendars formuleringar.
Om och i så fall hur den sista ambitionen kan uppnås, är helt enkelt den fråga som återstår att besvara. Där vänstern varit mest framgångsrik och offensiv – som i New York, Frankrike eller Spanien – har den kanske snarare skapat en ny sammanhållning och solidaritet inom mångfalden, än skapat någon monolitisk ny nationell klassformering. Det är sannolikt något den svenska vänstern också skulle behöva fundera på framöver.
Om allt börjar i vilka ambitioner de olika partiprojekten formulerar, så avgör ofta vad som ”fungerar” och ger mest stöd i form av medlemmar, engagemang och väljare, i vilken riktning de sedan fortsätter. Det samlade resultatet där är det som återstår att se. Men att vi diskuterar vad som skulle behövas, och hur man kan komma dit, är högst välkommet, och brådskande.
Artikel publicerad 31 juli, 2026.