I stället för att ta fasta på människors gemensamma villkor har vänstern valt att fokusera på olikheterna. Detta menar idéhistorikern Mikael Hendar.
I kölvattnet av den splittring som Vänsterpartiets högergir har lett till, har också flera nya och entusiastiska vänsterinitiativ sett dagens ljus; initiativ som inte bara säger nej till Natomedlemskap och krigshets utan som också strävar efter att förena den breda vänstern under en och samma paraplyorganisation. Exakt hur ska man arbeta för att förena de i grunden oförenliga element som denna bredare vänster trots allt utgörs av är emellertid oklart. Är det ens möjligt för en redan krackelerande rörelse att finna en minsta gemensamma nämnare utifrån vilken den kan ta avstamp och handla politiskt? Var finns väl den fasta punkt från vilken den kan rubba världen?
Statsvetaren Francis Fukuyama påtalade i sin bok Identity: Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition (2018) att all politik, oavsett politisk färg, i grunden är en form av identitetspolitik. Vare sig det är den individuella, nationella, etniska, klassmässiga eller könsbaserade identiteten som sätts i centrum, så förutsätter all politisk kamp helt enkelt att den tar avstamp i människors personliga självförståelse och deras strävan efter politiskt erkännande.[1]
Visst; kön, klasskillnader, nationer och etniska grupper existerar och kommer alltid spela en viktig roll i människors liv, men poängen är att det inte är nödvändigt att dessa utgör den primära grunden till hur människor faktiskt förstår sin livssituation i politiska termer. Sålunda kan de lika gärna samlas bakom en etnisk tillhörighet eller en hårdnackad individualism som bakom köns- eller klassmässiga indelningsgrunder; allt beroende på vem som för dagen innehar det ideologiska övertaget i debatten. Vilken identitet som får överhanden är helt enkelt en konsekvens av diskursiva strider, där den som tilltalar den bredaste och mest allmänt förekommande identiteten vinner.
Samtidens mest framgångsrika politiska partier har insett detta och de lyckas just genom sin förmåga att bygga ett gemensamt identitärt fundament, ett kollektiv baserat på nationell och etnisk grund, utifrån vilken en effektiv och målinriktad politik faktiskt kan bedrivas. De slår helt enkelt an en ton i betydligt fler människor, i ett större kollektiv, än övriga partier.
Förmågan att bygga en sådan gemenskap är något vänstern i Sverige tyvärr har förlorat. Den interna splittringen mellan grupperingar som betonar olika partikulära identiteter har snarare lett till att man motarbetar än lyfter varandra. Om vänsternsåledes ska kunna breddas och bli en rörelse med ambition att nå parlamentarisk makt, krävs både en vilja och en förmåga att ena medlemmarna under en någorlunda enhetlig självuppfattning; ett kollektiv med samma fiende att bekämpa och med en liknande politisk målbild för ögonen. En övergripande partibeteckning i all ära, i slutändan är det i den enskilda människan, i hennes strävan att se sig själv i andra, som den riktiga föreningen måste ta sin början.
Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort och splittringstendenserna har trots allt varit vänsterns ok att bära sedan 1800-talet. Men en förändring tycks ändå ha inträffat i samband med 68-rörelsen och mötet mellan marxismen och poststrukturalismen. När Chantal Mouffe och Ernesto Laclau i viss mån kodifierade dess anda i sin Ideologin och den socialistiska strategin (1985) så var det genom att bejaka en ny form av decentrering, en degradering av ekonomin till förmån för andra kamper, som på sätt och vis har varit fatal för vänsterns förmåga att bedriva en konstruktiv politik.[2]
Motståndet mot patriarkatet, rasismen, heteronormen och funkofobin har sedan dess jämställts med striden mellan kapital och arbete, något som – hur välmenande dessa än är – har skapat en rörelse som ilsket och urskillningslöst fäktar åt alla håll och kanter – inte minst internt mot varandra – snarare än att fokusera på att förändra den rådande politiska ekonomin och de sociala klyftor den skapar.
Vad värre är; genom poststrukturalismens intresse för diskurser och de maktsträvanden man menar ligger bakom talet som fenomen, lyckas man heller inte undgå att konstant misstänkliggöra och bekämpa varandra även på ett internt plan. Är du vit eller man? Ja då kan varje yttrande tolkas som ett sätt att upprätthålla en kolonial ordning eller sunkiga patriarkala strukturer. Är du å andra sidan kvinna eller rasifierad kan det tolkas som att du blott talar på basis av ett nymornat ressentiment och utnyttjar en allmänt buren skuldmedvetenhet över ett historiskt förtryck.
Det säger sig självt att solidariteten mellan vänsterns olika intressegrupper rimligen inte kan vinna någon bäring på dessa grunder. I själva verket förutsätter solidariteten inte bara en grundläggande tilltro till att gruppens medlemmar vill varandra väl, utan också en insikt om den fundamentala likheten mellan dig och mig, mellan jaget och den andre. Jaget speglar sig i ett du, ser sig själv och sina egna villkor, något som bygger förståelse, omsorg och kärlek till nästan. I motsats härtill väcker förfrämligandet av den andre blott oförståelse, misstänksamhet och hat. Spegeln grumlas, förvandlar den andre till något groteskt och hotfullt, vilket steg för steg alienerar människorna från varandra.[3]
Den breda vänstern har alltför länge vandrat denna senare väg. Istället för att betona gruppmedlemmarnas likheter och gemensamma villkor har man i hög utsträckning fokuserat på olikheterna, på främlingskapet och dominanssträvandena mellan man och kvinna, mellan vit och svart, mellan den normale och den normbrytande. Konsekvensen har blivit misstro, ilska och ett stundtals mycket högt uppskruvat tonläge som blott har varit högern till gagn. Men, och frågan är viktig, hur ska människor kunna vara solidariska med så radikalt annorlunda och ibland närmast totalt förfrämligade personer? Hur ska de kunna lita på varandra?
Svaret är naturligtvis att de inte kan det, och om vi inom vänstern verkligen vill vara en rörelse som förenar, så bör vi söka andra vägar där dessa partikulära identiteter kan upplösas i en högre, mer övergripande, syntes.
Av denna anledning bör man sträva mot att tona ned alla dessa splittrande identiteter och istället fokusera det ideologiska arbetet på att lyfta fram klassidentiteten. För ett dylikt parti är också ett parti som inte alienerar någon människa, utan som verkligen är för alla och som tjänar likt en enande fana bakom vilken vi kan rubba kapitalets ordning.
För i slutändan är det så att om tilliten inte finns så strävar vi heller inte åt samma håll, och gör vi inte det, ja då tillhör en bred rörelse snart det förflutnas landskap. Låt oss arbeta för att så inte ska bli fallet. Låt oss för en gångs skull lägga olikheterna åt sidan. Bara så kan solidariteten vinna, inte bara den vi har med världens förtryckta folk utan den vi faktiskt också måste ha med varandra.
[1] Fukuyama, Francis. Identity: Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition. London: Profile Books Ltd, 2018.)
[2] Mouffe, Chantal; Laclau, Ernesto. Ideologin och den socialistiska strategin. Göteborg/Stockholm: Glänta produktion/Vertigo förlag, 2008.
[3] I sin bok Att se sig själv I andra: om solidaritet gör Sven-Eric Liedman en viktig distinktion mellan solidaritet som fakta och solidaritet som känsla. Den första pekar ut mot de sociala och ekonomiska band som gör människor beroende av varandra, emedan det senare pekar mot individens känsla av samhörighet med en grupp. Vi menar här att den politiska kampen måste ta avstamp i solidariteten som känsla. Se vidare: Liedman, Sven-Eric. Att se sig själv I andra: om solidaritet. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1999
Artikel publicerad 31 juli, 2026.