Debatten fortsätter om hur en enad vänster kan formera sig. Mikael Hendar svarar Peter Sundborg.

I min artikel En enad vänster – några synpunkter påtalade jag att samtidens socialister i hög utsträckning tenderar att fokusera på det som skiljer dem åt, snarare än på det de faktiskt har gemensamt. Vilken som är den minsta gemensamma identitära nämnaren – individen, klassen, rasen eller könet – som för tillfället är förhärskande i allmänhetens led, kan på diskursiv väg formuleras och omformuleras. Den är alltså historiskt kontingent och därmed ständigt förhandlingsbar. Min önskan är att vänsterintellektuella i allmänhet i betydligt mindre skala ska framhäva privata identiteter – såsom sexuella läggningar, kön och ras – och istället koncentrera sig på att inpränta klassidentiteten. Jag är alltså inte emot identitetspolitik per se, jag vill bara se en annan typ av sådan än den som är rådande i debatten just nu.

Peter Sundborg missar, i sin för övrigt intressanta artikel, tyvärr denna skiftning i min text. Istället tillskriver han mig den något förenklade åsikten att alla måste ”vara ense i största allmänhet”. På förekommen anledning vill jag därför förtydliga mitt resonemang en aning.

Människor har naturligtvis flera olika identiteter. Jag själv är exempelvis man, heterosexuell, europé, pappa, lillebror, son, vän, idéhistoriker och numera även anställd målarlärling. Jag tar emellertid inte avstamp i någon av dessa när det kommer till att handla politiskt, utan då är det är ekonomi, min klassidentitet, som står i centrum. Det var denna politiska identitet jag hade i åtanke när jag skrev min artikel. Man behöver alltså inte vara ense om allt, men socialister i allmänhet behöver på ett övergripande plan kunna ta avstamp i en gemensam problemformulering, en känsla av samhörighet, för att kunna uträtta något av värde.

Vidare; varje gång man i någon mån försöker omförhandla vilken politisk identitet som ska vara den primära så pekar man också ut en huvudantagonist, en fiende mot vilken svärdsudden skall vara riktad. För feminismen är det mannen, för antirasisterna är det rasisterna, för liberalerna kollektivet och så vidare. Dessa antagonister, dessa fiender, bör företrädesvis beläggas utanför den egna gruppen, åtminstone om man vill kunna sluta samman och enas bakom gemensamma principer.

Frågan jag ställer mig är hur man alls ska kunna enas när fienderna också finns i de egna leden? När män och kvinnor, hetero-, homo-, trans-, svenskar, invandrade och whahnot ska börja marschera åt samma håll, men samtidigt misstror och är vaksamma gentemot varandra? Så länge detta är fallet är socialismen, i min mening, irrelevant och ett rakt igenom förlorat projekt.

Artikel publicerad 03 september, 2026.