Hur ligger det egentligen till med AI:s påverkan på världens vattenförbrukning? Rekommenderad läsning inför Clartés möte i Stockholm den 20 oktober om Palantir, AI och vänsterns uppgifter. Läs tidigare inlägg av Dan Jerrestan om AI här.

Debatten om AI-datacenter har också varit en vattendebatt. I allt fler amerikanska kommuner möts planer på nya anläggningar av protester med hänvisning till vattenbrist, torka och oro för att lokala vattentäkter ska utarmas. Frågan blir avgörande för platser med vattenknapphet, som till exempel Arizona och vissa platser i Europa. Användningen skapar reaktioner hos den lokala befolkningen och leder till krav på regler och lagar som ska tillämpas. En enda anläggning kan förbruka lika mycket vatten som en mindre stad på femtio tusen innevånare.

De stora ägarna av datacenter som Google, Microsoft, Amazon och Meta försöker att få dessa placerade där det finns:

• billig el och stora mängder av elen
• tillgänglig mark för att anlägga datacenter
• nätanslutning (fiberanslutning)
• gärna subventioner av kommun eller stat och snabba tillståndsproceesser
• kylningsmöjligheter

Det minskar kostnaderna och ger högre vinster.

Men just vattenanvändningen blir framöver mindre viktigt då den tekniska utvecklingen pekar i en annan riktning: det är inte GPU:erna i sig som kräver mer vatten, utan valet av kylteknik. Behovet av vatten för kylningen av GPU:erna kommer att kraftigt minska eller bli helt obefintligt, som en följd av ett nödvändigt teknikskifte vilket kopplar loss AI-utbyggnaden från den lokala vattenförbrukningen.

Olika kyltekniker ger olika vattenförbrukning:

• evaporativ kylning – tekniken i äldre datacenters där vatten förångas ut i luften med stor förbrukning av vatten
• direkt vätskekylning – är metoden för de vanligaste GPU:erna och sker i ett slutet system som förångar en blandning av vatten och glykol
• tvåfas-kylning – för de senaste högeffekts GPU:er och sker i ett slutet system där kylmedlet genomgår fasomvandling

Poängen är att de nya AI-GPU:erna inte i första hand driver vattenförbrukning – de driver effekttäthet. En NVIDIA H100 har en termiska avledningseffekt TDP (Thermal Design Power) på 700 W/cm², B200 ligger på 1 200 watt, och nästa generation, Vera Rubin, väntas nå 2 300 watt (CPU-n på min egen laptop har en täthet på 7-15 W/cm²). Vid dessa höga nivåer är luftkylning inte längre fysiskt genomförbart. Direkt vätskekylning och två-faskylning blir ett tekniskt måste, inte ett miljöval. När direkt vätskekylning väl införs blir den lokala vattenförbrukningen nära noll.

Det händer redan i stor skala. Ett exempel är Microsofts Fairwater-anläggning i Mount Pleasant, Wisconsin. Anläggningen kostade 3.3 miljarder dollar och är nu i full drift. Den använder ett slutet kylsystem med torrkylning som gör att den förbrukar inget kylvatten under mer än 90 procent av året. Hälften av värmelasten är på GPU-nivå och använder det slutna systemet.  Evaporativ kylning används bara under årets allra varmaste perioder. Microsoft har uppgett att anläggningens årliga vattenförbrukning motsvarar en vanlig restaurang.

Nvidias Rubin-plattform som ska lanseras under 2026–2027, tar detta ett steg längre. Varje chip och nätverkskomponent kyls av ett slutet system utan fläktar, s.k. tvåfas-kylning. Kylmedlet håller 45 grader Celsius vid inloppet – vilket gör att vanlig utomhusluft räcker för att kyla systemet i de flesta klimat. Enligt Nvidia minskar detta anläggningens vattenförbrukning till nära noll .

Men en viktig nyans nämns sällan i rubrikerna. Nvidia har flyttat gränsen inom anläggningens staket. De har inte löst själva problemet. Den totala vattenförbrukningen ändras knappt. Vatten behövs nämligen för att producera el, bygga datacentret och tillverka chippen. Det är oförändrat. Enligt TechCrunch kan det indirekta vattenavtrycket från elproduktionen vara två till tre gånger större än anläggningens nuvarande direkta vattenförbrukning – för den tidigare generationen av datacenter. Chiptillverkning kräver dessutom enorma mängder ultrarent vatten. Så även om den lokala vattenförbrukningen närmar sig noll, kvarstår ett globalt vattenavtryck som är betydligt svårare att komma åt.

Vidare kommer varje ökad AI-användning att också ge upphov till att andra tjänster ökar. För Googles del innebär det mer av databehandling, YouTube, Google Cloud, lagring och nätverk. Enligt Gartner förbrukar AI-optimerade servrar 258 TWh år 2027, mot 200 TWh för traditionella servrar – AI passerar därmed traditionella servrar för första gången.

För svensk del är bilden delvis annorlunda. Svenska datacenter förbrukar för närvarande omkring 4 TWh/år el nu  och prognoser pekar mot 14 -15 TWh till 2030. Anslutningsköerna till elnätet är historiska, särskilt i södra Sverige där AI-datacenter söker sig till befintlig fiberinfrastruktur. Det är elen, inte vattnet, som är den akuta knapphetsresursen i Sverige, liksom i resten i världen. Vattenfrågan är mer relevant i torka-utsatta regioner som amerikanska sydväst, där lokala vattensystem redan är ansträngda.

Slutsatsen är att AI-utbyggnaden inte automatiskt behöver innebära ökad lokal vattenförbrukning för att täcka behoven med AI inferens (förfrågan-svar). Däremot kan kraven på mer energi och med satsningarna på AI agenter, senast med Meta’s Muse agent ”just för dig”, att skapa problem med ett kraftigt ökade energibehov som kommer bromsa utvecklingen kraftigt. Samtidigt går utvecklingen åt ett tydligt håll. Många av de nya datacentren har GPU:er för AI. De försörjs allt oftare med fossil energi, främst gasturbiner, för att snabba upp utvecklingen. Detta belastar klimatet. Utsläppen av koldioxid är minst tio gånger större än för fossilfri energi.  Ett slående exempel är Dynamics mobila system som nu köpte 119 gas turbiner för att försörja datacenter med sammalagt 1.8 GW.

Tekniken finns för att hantera vattenförbrukningen när GPU:erna körs och då även att för kommmande AI tillväxt. Men den övriga vattenförbrukningen måste också hanteras och på många platser utsatta för torka måste rätt teknik användas. Annars kommer vattenförbrukningen öka ytterligare för att det är billigare med evaporativ kylning. Vilket inte alls är nödvändigt då tekniken finns för att få ner vattenförbrukningen till nära noll. Det är bara jakten på högre vinster som hindrar!

Om kylningsmetoder:

Traditionell evaporativ kylning är den dominerande metoden i äldre datacenter. Kyltorn sprayar vatten som avdunstar och därmed transporterar bort värme. Vattnet förbrukas – det återcirkuleras inte. En anläggning med denna teknik kan göra av med 9.8 miljoner liter per megawatt och år, enligt Nvidias egna beräkningar. Det är denna siffra som ligger bakom mycket av den lokala kritiken.

Direkt vätskekylning av chippen leder ett slutet kylmedel – ofta en blandning av vatten och propylenglykol – direkt över de hetaste komponenterna, som GPU:er och CPU:er. Kylmedlet cirkulerar i ett slutet system och avdunstar inte. Värmen förs bort via torrkylare, som fungerar som stora radiatorer. Vattenförbrukningen blir nära noll, förutsatt att klimatet tillåter tillräcklig värmeavledning med enbart uteluft.

Tvåfas-kylning är nästa steg, där kylmedlet genomgår fasomvandling och kan hantera ännu högre effekttätheter. Det är särskilt relevant när GPU:ernas termiska avledningseffekt, TDP, fortsätter att öka.

Artikel publicerad 19 oktober, 2026.