Slavoj Žižek, i Sohn-Rethels efterföljd,¹ behandlar bytesabstraktionen som en verklig abstraktion, ett omedvetet som opererar i själva handlandet snarare än i huvudet.

Den specifikt marxska vändning han lägger till kallar han undantagets logik: varje universell princip bär inom sig ett särfall som underminerar den utan att bryta mot den, en negation som är inre snarare än yttre.

Som den ekvivalenta bytesrätten, det vill säga att varje vara blir betald till sitt fulla värde – det universella – och särfallet är arbetskraften. Arbetskraften säljs ju, som allt annat till sitt fulla värde, men just i och med detta fullt ut ekvivalenta byte producerar arbetskraften mervärdet. Bytet upphör inte att vara ekvivalent för att exploateringen sker; exploateringen är den ekvivalenta bytesrätten fullbordande. Så till vida beskriver apparaten fetischismens egen paradox: negationen sitter inte utanför formen, en poäng värdeformsteorin skulle sätta en kråka på. Om den reella abstraktionen råder till synes enighet: abstraktionen fullbordas i handlandet.

Skillnaden är att det för värdeformsteorin är en historiskt bestämd bytespraktik, medan Žižeks undantagslogik gör anspråk på att gälla varje ideologiskt universalie och inte bara kapitalismens. Vi kan inte vara ontologilösa, vilket kanske är en av Žižeks mest berikande insikter för marxismen – att återväcka frågorna om metafysik efter nästan hundra år av DiaMat-skolans idéer om ett avstånd mellan metafysik och materialism.² Kapitalets självvalorisering blir dessutom hos Žižek någonting mer än en avskild ekonomisk mekanism: den spekulativa rörelse som, likgiltig för människor och natur, utgör den hårda kärna i vår epok som allt tänkande stöter emot och aldrig kan lösa upp.

Var går då skiljelinjen mellan värdeformsteorin och Žižek? Den går vid vad ontologiseringen kostar. Och denna blir dyr för Žižek, den kostar historia. Invändningen är att man måste stå utanför historien för att kunna säga vad som är historiskt. Det är sant, och jag får helt enkelt avyttra mig vad den begär av mig: bestämningar som gäller oberoende av samhällsformen finns och de är inte få. Vad jag bestrider är att värdeformen är en av dem. Även Marx har transhistoriska bestämningar och behöver dem: Ämnesomsättningen mellan människa och natur är en evig naturbetingelse för mänskligt liv, oberoende av varje samhällsform.

Här krävs dock en precisering, eftersom den marxistiska teoribildning som kallas kommuniseringsströmningen med rätta invänt mot att kalla ämnesomsättningen för arbete. Att människor tillverkar det de behöver är evigt. Att tillverkandet utgör ett eget avskilt område i samhället, styrt av sitt eget mått, är det inte. Kommunismen avskaffar avskiljandet. Vad som inte är evigt är den bestämda form i vilken detta arbete blir samhälleligt. Det som saknar varaktighet är värdeformen. För att visa det krävs ingen position utanför historien. Det räcker att visa att formen sätter sina egna förutsättningar. Att ontologisera det som är mellan substans och subjekt är därför inte fel på grund av att allt skulle vara historiskt, utan för att en sådan ontologisering upphöjer en bestämd samhällelig förmedling till en egenskap hos tillvaron som sådan.

Därmed förskjuts också antagonismens status. Hos Žižek är subjektet sprickan i substansen och försoning består inte i att läka sprickan, utan i att erkänna den som konstitutiv. Detta är ingen uppmaning till stoiskt uthärdande för Žižek – den hållningen är föremål för hans och Hegels skarpaste polemik. Det här är i stället villkoret för hans begrepp om akten: en handling som förmår ändra situationens koordinater just därför att den inte utlovar sprickans läkning. Skillnaden går alltså inte mellan tålamod och handling utan vid vad handlingen kan nå. Akten omskriver antagonismens inskription; upphävandet siktar på den förmedlingsform som ger antagonismen dess bestämda gestalt.

Viktigast är subjektet såsom tomhet. När Žižek bestämmer det egentliga subjektet som ett tomrum och proletariatet som ren, substanslös subjektivitet, är detta ingen flykt från kroppen. Tomrummet sitter i kroppen: den mänskliga kroppen är för Žižek just den kropp som aldrig helt lyckas vara kropp, som inte förmår välja självbevarelsen framför sitt eget fördärv.

Figuren är dessutom Marx egen, klassen med radikal potential just på grund av sina kedjor, den fullständiga förlusten av människan. Min invändning kan alltså inte vara att arbetaren har en kropp och att Žižek glömt den; att åberopa kroppen som det fasta under formen vore dessutom att göra den till en ny fetisch, en natur bakom det samhälleliga. Det icke-identiska ligger inte som en substans under värdeformen. Det är vad värdeformen måste förutsätta och ändå aldrig kan ta upp i sig – hunger, trötthet, sålda timmar – och det registreras i formen själv: i arbetsdagens gränser, i utmattningen, i fabriksinspektörernas protokoll. Frågan gäller därför inte kropp mot hål, utan tomrummets status. Är utarmningen av subjektet till ren arbetskraft något kapitalet historiskt åstadkommer och som därmed kan göras ogjort, eller är den subjektivitetens sanning, som kapitalismen bara låter oss se?

Žižek svarar: både och. Nyläsningen måste svara det första. Där den negativa dialektiken håller fast vid det icke-identiska som ett historiskt sår gör Žižek sprickan till varats signatur. De två utesluter inte varandra. Frågan är vilken av dem som gör arbetet när man ska förklara varför just denna samhällsform har just denna gestalt, och där räcker inte sprickan. Skillnaden går inte mellan ontologi och ingen ontologi. Den går vid hur långt tillbaka bestämningarna går. Gäller de tillvaron som sådan, eller gäller de en samhällsform med en början och ett slut? Kritikens bestämningar är negativa och tidsbundna; de gäller ett föremål de vill se försvinna och de förfaller med det. En efterlysning är ett bra mått på vad en sådan bestämning är. Signalementet är sant så länge personen går fri och det är sant om just den personen och ingen annan. Efterlysningen gör inte anspråk på att beskriva människan i allmänhet och den vill inte gälla för alltid: den vill bli inaktuell. Dagen personen grips är signalementet varken sant eller falskt, det är förbrukat, och att det förbrukas är precis vad det var till för. Att signalementet fungerar just genom att identifiera är inte en detalj. Kritiken lånar greppet den bekämpar; skillnaden mot polisen är att den vet om det.

Vad som måste erkännas

Innan min invändning mot Žižek kan träffa måste det sanna i subjektfiguren erkännas. Kapitalet uppför sig faktiskt som ett hegelskt subjekt i en bestämd, kontrollerbar mening – det sätter sina egna förutsättningar.

I Grundrisse beskriver Marx betingelserna för kapitalets tillblivelse: pengar och varor på ena sidan, egendomslösa arbetare på den andra. De betingelserna hör till kapitalets förhistoria och försvinner som yttre villkor i samma mån som kapitalet blir verkligt. De framträder då inte längre som villkor för kapitalets uppkomst, utan som resultat av dess närvaro.³ Kapitalet såsom funktion producerar självt det som det förutsätter. Kapitalets tjugoförsta kapitel visar mekanismen i detalj. Den kapitalistiska produktionsprocessen, betraktad i sitt sammanhang som reproduktionsprocess, producerar inte bara varor och inte bara mervärde. Den producerar och reproducerar också själva kapitalförhållandet: på ena sidan kapitalisten, på den andra lönarbetaren.⁴

Arbetaren lämnar processen så som hon trädde in i den: skild från medlen, tvungen att sälja på nytt. Den historiska förutsättning som tycks ligga bakom oss, den så kallade ursprungliga ackumulationen, upphör därmed inte att gälla, utan reproduceras som förhållandets logiska premiss. Separationen är ingen engångshändelse vid tröskeln, utan kapitalrelationens ständiga förutsättning och ständiga resultat.⁵

Cirkeln sluter sig alltså verkligen och individerna binds vid den. Adorno beskriver samma bindning från subjektets sida. Erfarenheten av det abstrakta arbetet är i sig omedveten och antar därför magisk form: arbetet framträder som andens rena dåd. Det som försvinner i denna upphöjelse är det handgripliga; att någon faktiskt utför arbetet, under tvång och under en bestämd arbetsdag.

Men det försvunna återvänder inuti anden själv, nu i form av en nödvändighet som ingen kan tala sig ur. Den enskilde kan lika lite undfly den som hon kan fly samhällstvånget i övrigt.⁶ Kapitalisten agerar som karaktärsmask – Marx ord för den roll ekonomin tilldelar en person oavsett vem personen är – därför att konkurrensen låter produktionens immanenta lagar göra sig gällande gentemot honom.⁷ Här måste erkännandet gå längre än det brukar. En rörelse som i efterhand skapar det den utgick från. Den här tankefiguren, som inte är Marx uppfinning utan Hegels, kommer ur väsensläran, avsnittet i Logiken om vad en sak egentligen är.

Det är precis den figuren Žižek gör till sitt centrala begrepp. Att för mig vända figuren mot Žižek kräver därför en åtskillnad. Hos Hegel och Žižek är det retroaktiva sättandet formen för allt som blir till, hos Marx är det en operation som en bestämd samhällsform utför på sin egen historia. Den ursprungliga ackumulationen blir logisk premiss därför att kapitalet gör den till det, dagligen och genom lag, inte därför att varje ordning nödvändigtvis förvandlar sitt före till sitt inuti. Skillnaden ligger inte i själva figuren utan i hur långt den sträcker sig. Gäller den varje ordning som finns, eller gäller den denna? Frågan avgörs inte filosofiskt utan i lönecykeln.

Därför räcker det inte att med hjälp av Michael Heinrich nyktert påminna om att inget medvetet jättesubjekt existerar. Samma sanning finns hos Jacques Lacan, i satsen att det inte finns någon stor Andre. Men Lacan stannar inte där; så vitt jag förstår hans verksamhet utgörs den av den följdfråga som påminnelsen väcker: Hur kan en instans som inte existerar ändå vara verksam? hur kan ett sken binda?

Detta är samma fråga som vår: Varför fungerar formen ändå som ett subjekt? Strukturen är just den vi söker, den som endast kan existera i och genom det handlande den behärskar. Vad kritiken av den politiska ekonomin tillfogar är inte figuren utan dess härledning – vilken bestämd samhällelig praktik som frambringar just denna Andre. Svaret är privatarbeten som blir samhälleliga först i bytet. (Detta är varför Robert Kurz skjuter över målet när han tar formen för väsendet.)

Vem var det som kastade?

Lånat av vem? Pröva figuren mot etymologin. Ett subjekt är det som är kastat under och det som kastar. Uppfyller kapitalet båda bestämningarna? Endast till hälften och till hälften genom ombud. Kapitalet är som Marx skriver i första bandets sista kapitel, ett samhälleligt förhållande mellan människor som är förmedlat genom ting.⁸ Ett förhållande kastar ingenting och det kastas inte heller; rörelsens båda led måste utföras. Bara en instans i förhållandet utför dem båda.

Arbetaren är underkastad i ordets strängaste mening. Hon är skild från medlen och 200 procent fri. Marx frihet räknas här i två poster som båda måste vara uppfyllda. Hon är fri att sälja sin arbetsförmåga, ingen äger henne och ingen kan tvinga henne till en bestämd herre. Hon är också fri från allt hon skulle kunna leva av utan att sälja sin arbetsförmåga. Denna andra friheten är det som gör den första verksam.⁹ Det som driver henne till marknaden är ingen befallning utan det ekonomiska tvångets opersonliga piska. Det hon säljer är ingen sak hon äger vid sidan av sig själv. Hon säljer förfogandet över sin egen levande tid, timme för timme.

Men hon är samtidigt den som kastar under: det är hennes levande arbete som producerar mervärdet, alltså kapitalet; det är hennes gårdagsarbete, hopat som maskiner och pengar, som i dag träder henne till mötes som främmande makt och köper henne. Arbetaren producerar själv oupphörligt den objektiva rikedomen som kapital – som en henne främmande, behärskande och utsugande makt. Proletären är subjekt i ordets fulla och olyckliga mening: kastad under det hon själv kastar.

I Adornos läsning av Hegel är hemligheten bakom den tänkande enheten ingen annan än det samhälleliga arbetet. Han hänvisar för detta till den unge Marx, som utpekade Fenomenologins främsta bedrift som dubbel — negativitetens dialektik som rörande princip och den verkliga människan fattad som resultatet av sitt eget arbete.¹⁰

Det är därför och endast därför, proletariatet är det revolutionära subjektet. Inte därför att arbetet skulle vara samhällets sanna väsen som ska befrias och till sist härska – här har Kurz rätt, arbetet ska avskaffas, inte bejakas – och inte därför att historien utrustat klassen med uppdrag och garanti.

Moishe Postone drar den motsatta slutsatsen av subjektfiguren: är kapitalet subjektet kan proletariatet inte vara det och arbetarklassen blir så vis för honom integrerad i kapitalismen snarare än att vara förkroppsligandet av dess negation.¹¹ Slutsatsen är till hälften riktig. Som positivt subjekt, som bärare av ett väsen att förverkliga, är proletariatet ingenting och varje försök att göra det till historiens hjälte reproducerar bara subjektmetafysiken under nya förtecken. Intedestotrots förväxlar Postone formens subjekt med förhållandets bärare. Klassen i sociologisk bemärkelse är helt och hållet ointressant, något jag anmärkt på i Flamman.¹² Klassen är konstituerad av samma form, i samma rörelse som det som förtrycker den, och har ingenting att återta från den strukturen. Arbetarklassens självuppfyllande är dess självnegation, upphävandet av den egna klassen tillsammans med borgarklassen. Att kapitalet har tillägnat sig subjektets alla bestämningar betyder inte att subjektiviteten är förbrukad. Vi kan inte heller hämta subjektiviteten på en annan plats, i något sorts immanent sinnespalats. Subjektiviteten är på så sätt endast i och genom formen och det följer därmed att det endast är i och genom formen som möjligheten att vägra existerar.

Att tillägnelsen har en gärningsman och inte blott en form säger Adorno rakt ut. Hos Hegel framställs anden som både den som handlar och det som handlas med och därmed försvinner frågan om vem som faktiskt utför arbetet och vem som förfogar över det. Enligt Adorno är den framställningen inget tankefel, den är snarare ett avtryck av ett samhällsförhållande: att göra arbetet till världens innersta väsen och att lägga beslag på andras arbete är två sidor av samma dialektik.¹³ Beslaget syns i själva rollistan i den samhälleliga pjäsen: när Marx låter värdet vara subjekt reserverar han åt de levande rollen som personifikationer, karaktärsmasker, roller i en pjäs vars manus ingen skrivit. Kritiken av rollerna är inte moralisk; det är faktiskt ingen kritik av skådespelarna alls, den gäller i huvudsak scenen. Den revolutionära frågan lyder inte: Vem ska fullborda rörelsen? Den lyder: Vem kan vägra att på nytt sätta dess förutsättningar? Endast de som dagligen producerar förhållandet kan låta bli att reproducera det. Proletariatet är revolutionärt subjekt i negativ mening – inte som ny suverän och inte som adressat för ett uppdrag, utan som den plats i förhållandet där reproduktionen kan upphöra. Det är också här det kommunistiska partiet framträder även detta negativt. Inte som den organisation som ska frambringa rörelsen – partier och revolutioner låter sig inte skapas på det sättet – utan som namnet på vad klassen gör när den upphör att sätta förhållandets förutsättningar på nytt. Formen följer innehållet, inte tvärtom.¹⁴

Varför framträder kapitalet över huvud taget som subjekt? Svaret är fetischismens och det kan nu ges exakt. Det är arbetaren som producerar mervärdet; det är kapitalisten som köper arbetsförmågan; och det är köpet självt, förvandlingen av levande kapacitet till en vara bland varor, som låter arbetets samhälleliga karaktär träda de arbetande till mötes som en egenskap hos tingen: som kapitalets egen produktivkraft, som penningens egen fruktsamhet. Det döda arbetet härskar över det levande därför att det levande har sålts till det döda. Citatet om hur kapitalet är en vampyrisk utsugare får härmed sin upplösning. Vampyren är verklig som funktion men lånad som väsen. Det är inte det döda som dricker av egen törst; det är formbestämningen av det levande – arbete som lönarbete, samhällelighet som värde – som tvingar det levande att servera. Det döda har inget sug, det är snarare ett sopnedkast än en dammsugare. Det automatiska subjektet är fetischismens fullbordade gestalt: miljontals viljor och händer som framträder som en enda självrörelse. Leviatan är huvudlös och söker efter sitt huvud.¹⁵ Kapitalet är ett monster, men inte en vampyr; det är The Headless Horseman – vi är Kapital.

Skenet är objektivt. Så länge privatarbeten förmedlas genom byte är värdet verkligen den form som deras samhällelighet existerar som, och dess rörelse verkligen den lag som individerna lyder. Men skenet är skapat och vad som är skapat kan förintas, men det är inte nödvändigtvis så att skaparen kan häva; uppenbarligen kan inte borgarklassen häva sin egen rörelse till en möjlig undergång. Här infinner sig en fråga: Kan sken över huvud taget undvikas? Nej, och det behöver inte hävdas. Väsendet måste framträda; ingen samhällsform är genomskinlig för sig själv och löftet om en sådan genomskinlighet är ormolja. Vad som kan falla är inte framträdelsen som sådan utan detta bestämda sken: att människors förhållande till varandra möter dem som en egenskap hos tingen. Att avskaffa förmedlingen är omöjligt; att avskaffa förmedlingen genom värde är det inte. Fetischen faller inte för insikt; den faller med de förhållanden som frambringar den. Adorno anger dessutom vad den klassiska filosofin gjorde med det tvång den inte kunde upplösa: den lät det renodlade tvånget passera som frihet.¹⁶

Att kalla kapitalet subjekt är därför sant som beskrivning och falskt som ontologi. Sant, därför att formen verkligen har tillägnat sig rörelsens alla bestämningar: den består genom växlingen och sätter sina egna förutsättningar; den förhåller sig till sig själv. Falskt, i samma ögonblick som tillägnelsen glöms bort – när det övergripande subjektet tas för ett ursprungligt och lånet bokförs som egendom.

1. De idéer jag bemöter står inte på något särskilt ställe hos Žižek. De finns i varje Žižek-bok, oftast mer än en gång per bok och gärna med samma exempel. ↩︎
2. Ja, det här är en vanlig uppfattning hos leninister: att Marx inte hade någon metafysik utan var objektiv. ↩︎
3. Karl Marx, Grundrisse, https://www.marxists.org/archive/marx/works/1857/grundrisse/ch09.htm. ↩︎
4. Karl Marx, Capital: A Critique of Political Economy, vol. 1, övers. Paul Reitter, red. Paul North (Princeton, NJ: Princeton University Press, 2024), 532. ↩︎
5. Werner Bonefeld, “Primitive Accumulation and Capitalist Accumulation: Notes on Social Constitution and Expropriation”, Science & Society 75, nr 3 (2011): 379–399. ↩︎
6. Theodor W. Adorno, “Aspects of Hegel’s Philosophy”, i Hegel: Three Studies, övers. Shierry Weber Nicholsen (Cambridge, MA: MIT Press, 1993), 20. ↩︎
7. Chris O’Kane, Social Constitution and Fetishistic Social Domination (Leiden: Brill, 2026), 78–79. ↩︎
8. Marx, Capital, 1:694. ↩︎
9. Marx, Capital, 1:142. ↩︎
10. Adorno, “Aspects of Hegel’s Philosophy”, 18; Karl Marx, Ekonomisk-filosofiska manuskript, avsnittet om Hegels dialektik. ↩︎
11. Moishe Postone, Time, Labor, and Social Domination: A Reinterpretation of Marx’s Critical Theory (Cambridge: Cambridge University Press, 1993), 17; jfr 389. ↩︎
12. Emma Gustavsson, “Arbetarklassen är inte förlorad – bara oorganiserad”, Flamman, https://www.flamman.se/arbetarklassen-ar-inte-forlorad-bara-oorganiserad/. ↩︎
13. Adorno, “Aspects of Hegel’s Philosophy”, 24. ↩︎
14. Emma ”Munk” Gustavsson , “Organiskhet eller centralism”, Manifest 3 (2026). ↩︎
15. P.M. Gustavsson, “The Distributed Leviathan: AI, Networked Violence, and the Fragmentation of Responsibility”, AI & Society (2026), https://doi.org/10.1007/s00146-026-03244-x. ↩︎
16. Adorno, “Aspects of Hegel’s Philosophy”, 26. ↩︎

Artikel publicerad 20 september, 2026.