Detta är den andra delen i Mats Alexanderssons serie om krig, fred och säkerhet. Läs den första delen här.
USA:s statsskuld och imperialismens härjningar
USA:s statsskuld, som passerat 40 000 miljarder dollar, innebär inte ett omedelbart slut på landets stormaktsställning. USA har en mycket stor ekonomi, en skuld i sin egen valuta och en obligationsmarknad som fortfarande fungerar som nav i världsekonomin. Dollarns status som reservvaluta ger därför Washington ett handlingsutrymme som få andra stater har. Men den växande skulden förändrar villkoren för maktutövningen: När räntekostnaderna stiger kan de tränga undan civila investeringar, sociala utgifter, militär kapacitet och diplomatisk handlingsfrihet.
Det avgörande är inte skuldens absoluta belopp, utan relationen mellan räntor, tillväxt, skatteintäkter och förtroendet för dollarn. Så länge internationella investerare efterfrågar amerikanska statsobligationer kan USA låna relativt billigt. Om räntorna däremot stiger snabbare än statens inkomster kan en ond cirkel uppstå: högre ränteutgifter leder till större underskott, som kräver ny upplåning och i sin tur kan pressa räntorna ytterligare.
Varoufakis perspektiv
Yanis Varoufakis invänder mot bilden av USA:s skuld som jämförbar med ett hushålls eller ett svagt lands skuldsättning. I sin bok The Global Minotaur beskriver han hur efterkrigstidens dollarordning gjorde USA till mottagare av världens överskott.1 Länder med handelsöverskott samlade dollar och placerade dem åter i amerikanska tillgångar. USA kunde därigenom finansiera konsumtion, investeringar, militär närvaro och budgetunderskott på villkor som andra stater saknar.
Ur detta perspektiv är statsskulden inte bara en svaghet utan en del av USA:s systemmakt. Amerikanska statsobligationer fungerar som globala säkra tillgångar och dollarn används i handel, reserver, lån och betalningar. Skuldens andra sida är därför omvärldens behov av dollar och dollarbaserade finansiella instrument.
Men privilegiet saknar inte gränser. Om räntekostnaderna fortsätter att växa snabbare än den produktiva ekonomin och skattebasen kan USA bli alltmer beroende av finansmarknadernas förtroende och centralbankens ingripanden. Den fiskala risken är att räntor konkurrerar ut investeringar i infrastruktur, utbildning, välfärd, klimatomställning och försvar. Den hegemoniska risken är att alternativa betalningssystem, valutor och kapitalmarknader redan minskar dollarns särställning.
Ett sådant skifte skulle sannolikt ske långsamt. Dollarordningen stöds av djupa kapitalmarknader, rättsliga institutioner, internationella nätverk och etablerade centralbankssamarbeten. Ändå visar försöken att minska dollarberoendet hur starkt ekonomisk makt och geopolitik hänger samman. När stater söker handla, finansiera sig eller sälja råvaror utanför dollarn utmanar de indirekt den USA-ledda ekonomiska ordningen.
Oljan och finansmakten
USA:s politik gentemot oljeproducerande stater visar hur militär styrka, sanktioner och dollarmakt ofta samverkar. I Irak, Venezuela och Iran handlar konflikterna inte enbart om kontroll över råvaror. De gäller också vem som får sälja olja, vilka företag som får delta i utvinningen, hur handeln finansieras och i vilka valutor intäkterna får cirkulera.
Iraks övergång till europrissättning av olja år 2000 har ofta nämnts som en symboliskt viktig utmaning mot dollarn. Att göra den till en ensam förklaring till USA:s invasion 2003 vore dock historiskt otillräckligt. Invasionen drevs av flera faktorer: geostrategi, säkerhetspolitik, kontroll över oljetillgångar och amerikansk vilja att omforma Mellanöstern. Men fallet visar hur oljans handelsvägar och betalningssystem är oskiljaktiga från stormaktspolitiken.
Sanktionerna mot Iran fungerar på liknande sätt. De riktas inte bara mot iranska aktörer utan även mot banker, rederier, försäkringsbolag, teknikföretag och tredjeländer som köper, transporterar eller betalar för iransk olja. Sekundära sanktioner gör tillgången till dollarn och det amerikanska finanssystemet till ett politiskt vapen. Företag som handlar med Iran riskerar att stängas ute från den marknad och de betalningssystem som världshandeln fortfarande är starkt beroende av.
Här framträder en bredare imperialistisk strategi. USA använder inte endast militär överlägsenhet, utan också kontroll över finansflöden, marknadstillträde och internationella betalningssystem för att forma andra staters handlingsutrymme. Oljan är viktig, men lika viktig är kontrollen över de institutioner som avgör vem som får sälja, köpa, transportera och ta emot intäkterna.
Politisk följd
På kort sikt kan USA:s finansieringsförmåga stärka landets stormaktskapacitet. Staten kan mobilisera resurser till försvar, industriell politik och internationella åtaganden utan att omedelbart höja skatterna i motsvarande grad. På längre sikt avgörs hållbarheten av vad skuldsättningen används till.
Om underskotten främst finansierar räntor, skattesänkningar och tillgångsinflation försvagas den produktiva bas som ekonomisk utveckling och geopolitisk makt vilar på. Om de däremot används för industriell omställning, social sammanhållning, infrastruktur och teknisk utveckling kan de bidra till att bevara USA:s relativa styrka.
USA:s skuld är alltså ännu inte främst ett tecken på maktlöshet. Den visar dollarns fortsatta systemmakt. Men den är också ett test. Kan USA omvandla sin unika möjlighet att låna till långsiktig produktiv kapacitet och social stabilitet, eller blir skulden ett allt dyrare sätt att skjuta upp en ekonomisk och geopolitisk omställning?
- Yanis Varoufakis, The Global Minotaur, Bloomsbury Publishing PLC 2024 ↩︎
Artikel publicerad 05 oktober, 2026.