Gedin och Helleman hänvisar till EU:s sanktioner och G7:s pristak på rysk olja när de hävdar att den ryska oljeexporten är ”olovlig”. Denna uppfattning måste de bygga på idén att EU har bestämmanderätt över Öresund. Men Öresund är en internationell passage och därför är inte EU:s lagstiftning giltig för att blockera handelstrafik där.

Trafiken i Öresund lyder under den så kallade Öresundstraktaten, ett aktstycke Gedin och Helleman inte nämner. Enligt Öresundstraktaten, ett avtal mellan Sverige och Danmark giltigt sedan 1857, ska Bälten och Öresund passeras i enlighet med traditionella regler för oskadlig genomfart. Det vill säga att så länge fartyg som ägs av främmande stater, såväl civila som militära, inte beter sig fientligt mot de länder vars territorialvatten de färdas på, eller på något annat sätt kan uppfattas som hotfulla, ska de få passera i enlighet med internationell rätt.

Öresundstraktaten anses fortfarande vara av vikt för det säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet. Nu föreslår Vänsterpartiet i Sverige och Enhetslistan i Danmark att man genom en byråkratisk procedur ska försöka hitta kryphål för att ändå kunna stoppa den ryska trafiken, något som i praktiken endast skulle kunna lösas militärt, genom danska och svenska flottinsatser. Och om Sverige och Danmark med EU och Nato i ryggen stänger Öresund för rysk handel, så skulle det hindra länder även utanför EU att handla med Ryssland. EU:s sanktioner skulle alltså bli tvingande för tredje land. Det, om något, strider mot internationell rätt.

Vänsterpartiet och Enhetslistan tror dock att genomförandet av deras förslag skulle medföra ett ”win-win-scenario”, att det skulle öka vår säkerhet. Det tror inte jag. Jag tror tvärtom att det skulle vara en ytterst äventyrlig och farlig politik, ett åsidosättande av internationell rätt, en acceptans för – och ett påskyndande av – EU:s utveckling i federalistisk riktning, och – sist men inte minst – ett slags informell krigsförklaring mot Ryssland.

Artikel publicerad 31 maj, 2024.