”Går det alls att bota en antisemit?” frågar sig en krönikör i en av våra större tidningar. Och svarar själv att det här är ”ett problem som knappast går att avhjälpa med mer kunskap”, utan måste hanteras på andra, mer formella, sätt.

Ja, sannerligen.

Att i ljuset av fasorna under nazismens utrotningsprogram, ”Förintelsen”, vara antisemit borde numera vara i princip omöjligt. Mycket riktigt lever företeelsen i dag också kvar bara i väldigt små, isolerade och extrema miljöer.

Och ändå sägs antisemitismen öka. Hur kommer det sig? Förklaringen ligger nog till stor del i att man utvidgat begreppet. Ungefär som att man, genom att sänka referensvärdena på normalt blodtryck, automatiskt får fler patienter som behöver kontroll av och behandling för sitt tryck.

Ett dokument i denna anda är den så kallade ”IHRA-definitionen” av antisemitism, som accepterats av en rad svenska regeringar. Enligt IHRA utgör saker som att ”peka ut staten Israel” på annat sätt än vilken annan stat som helst, och ”påstå att existensen av Israel utgör en rasistisk strävan” exempel på antisemitism. I själva verket handlar större delen av IHRA:s elva punkter om hur vi skall uppfostras att se på Israel – snarare än på judar som grupp.

Politiker, ledarskribenter och debattörer förfasar sig alltså vecka ut och vecka in över ”antisemitismen” i de återkommande demonstrationerna mot det israeliska folkmordet i Gaza, och hävdar – liksom IHRA – att det minsann finns legitim Israelkritik som man borde hålla sig till – och som inte är antisemitisk. Men det stämmer inte. Någon sådan kritik existerar inte. Inte med de nu rådande definitionerna av antisemitism.

Och vad med sionismen? Föreställningen om att vilken individ som helst med judisk bakgrund, från vilken del av världen som helst, kan bege sig till Palestina och där lägga beslag på mark och naturresurser och fördriva – eller vid behov döda – dem som bor där? En förvirrad begreppsvärld som ätit sig djupt in i vårt samhälle. Vad gör vi med den?

Sionismens fader, Theodor Herzl, skrev – plågad av insikten om århundraden av antijudiska pogromer i Europa och den djupt antisemitiska rättegången mot officeren Alfred Dreyfus – i sin bok Judestaten (1896) om en stat där judar kunde få leva sina liv i fred. Herzl lekte med tanken på ett område i princip folktomt – som i södra Argentina – som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Senare föll dock ”valet”, under tryck av sionistiska revisionister, i stället på Palestina – som emellertid visade sig vara allt annat än folktomt.

De sionistiska ideologerna var klarsynta. ”När vi ockuperar landet skall vi ge omedelbara fördelar till den stat som tar emot oss. Vi måste försiktigt expropriera de privata tillgångar som tilldelas oss. Vi skall försöka uppmuntra den utfattiga befolkningen att bege sig över gränserna och ge dem sysselsättning i transitländerna medan vi förnekar dem anställning i vårt eget land” skriver Herzl i sin dagbok, offentliggjord många år efter hans bortgång.

Och en annan ideolog, Chaim Weizmann, konstaterar i en artikel att ”de judiska kolonierna kan inte betecknas som verkligen judiska så länge araber utgör en så stor del av arbetskraften. För att undvika denna fara måste de i större antal tillföras judiska arbetare vars högre intelligens och högre civilisation skulle göra deras arbetsinsatser mera värdefulla för deras arbetsgivare”.

”Alla inser problemet mellan judar och araber” resonerar Israels landsfader David Ben-Gurion i en intern diskussion redan 1919. ”Men inte alla ser att det inte har någon lösning … Jag känner inte till någon arab som skulle medge att Palestina är vårt…”. Och i ett brev till sin son Amos efter att koloniseringen pågått några årtionden: ”Jag är säker på att vi kommer att kunna bosätta oss i alla andra delar av landet antingen genom överenskommelse och i ömsesidigt samförstånd med våra arabiska grannar eller på annat sätt. Upprätta en judisk stat genast, även om det inte är i hela landet. Resten kommer med tiden. Det måste komma … Vi måste driva ut araberna och ta deras mark …” (1937).

En utvaldhets- och övermänniskoideologi inte olik den nazistiska. De sionistiska ledarna tog också under en period hjälp av naziledningen – med det gemensamma målet att förmå judar att flytta iväg från Europa, och gärna till Palestina. Som sionistiska ledare konstaterat har antisemiterna, och antisemitismen, i själva verket gjort Israel stora tjänster i det koloniala projektet.

Men hur kan detta försvaras och hyllas av politiker, media och samfund i vårt land som i andra fall säger sig stå för fred, demokrati och mänskliga rättigheter? Ett land som här mot bättre vetande kallar Israels ständigt pågående aggressiva expansion för ett ”försvarskrig” och palestiniernas motstånd för ”terrorism”, ett land som önskar Israels armé ”god jakt” i Gaza, och menar att ”Israel gör hela världen en tjänst” – och att svenska judar som protesterar mot detta är ”odjur”.

Frågan är kanske: Hur kan man bota en sionist?

Till skillnad från krönikören i den svenska tidningen menar den israeliske författaren Amos Oz i sin bok Hur man botar en fanatiker (2006) att det faktiskt är möjligt, men kan ta tid. Att det krävs att få fanatikern att se världen som vi andra ser den och förmå honom eller henne att leva sig in i en annan människas liv. Med den utbredda prosionistiska rötan inom det svenska politiska och mediala etablissemanget kan detta bli nog så knepigt – och något som kanske kräver regelrätta omskolnings- och avprogrammeringsinsatser? Och kanske behöver vi också hjälp av FN-organ, juridik och experter från länder som Sydafrika – som förstår vad det här handlar om?

Artikel publicerad 29 juli, 2026.