Den 10 augusti skrev Andreas Gustavsson en ledare i Dagens ETC om Sanna Hill, som lämnat den högerextrema miljön och berättat om kvinnoföraktet där.
Beskrivningen sitter. Hill möttes av sexualiserade angrepp och karaktärsmord när hon gick ut, och av den gamla vanliga reduktionen av en kvinna till hennes sexualitet. Gustavsson ser också hur den nationella rörelsens tal om folk, familj och ordning gång efter annan landar i kvinnokroppen. Om den saken finns inget att invända.
Invändningen jag har gäller ordet han bygger texten kring. Hills begrepp ”white sharia” får bli rubrik, bärande bild och slutkläm. Ledaren återger hennes jämförelse mellan den nationella och den islamistiska rörelsen, låter ”islamistiska samhällen” stå som begriplig förklaringsram och avslutar med frågan hur vit sharia låter. Svaret blir: precis så här.
Sharia har därmed gjorts till samlingsnamnet på kvinnoförtryck, homofobi, myndighetshat och kontroll över kroppar. Den vita extremhögern förklaras genom en muslimsk metafor, och en av de mest genuint västerländska maktordningar som finns har fått en islamisk skugga.
Det ligger nära till hands att svara att begreppet inte är Gustavssons utan de högerextremas eget, och att Hill bara återger vad hon hört. Så är det också. Just därför borde ordet tas isär i stället för att lyftas fram. När vita nationalister talar om ”white sharia” säger de framför allt något om sin egen föreställningsvärld. De har snickrat ihop en karikatyr av islam som man föreställer sig innebär total kontroll över kvinnor, sexualitet och samhällsliv. Sedan använder de den här karikatyren som en spegel för sitt eget projekt. Det intressanta i saken är alltså deras fantasi om islam och deras behov av en muslimsk motbild.
Mekanismen har lång historia. Frantz Fanon beskrev på femtiotalet hur kolonialmakten projicerar sitt eget våld på den koloniserade: den andre görs barbarisk, irrationell och sexuellt hotfull, varpå den egna brutaliteten kan uppfattas som civilisationens självförsvar. I den europeiska fantasin har den muslimske mannen fått bära rollen som patriarkal och kvinnoförtryckande, oförmögen till frihet. Under tiden byggde europeiska stater, kyrkor, kolonialmakter och liberala rättsordningar sina egna system för att kontrollera kvinnors arbetskraft, sexualitet och reproduktion.
Lord Cromer, brittisk generalkonsul i Egypten kring sekelskiftet 1900, är en tydlig illustration. Han argumenterade för att islam förnedrade kvinnor och att slöjan var det främsta hindret för egyptiernas utveckling. Hemma i England var han samtidigt en av frontfigurerna i männens förbund mot kvinnlig rösträtt. Omsorgen om den muslimska kvinnan var ett imperialistiskt instrument, inte en jämställdhetspolitisk position, och den kunde utan besvär kombineras med motstånd mot kvinnors rättigheter i det egna landet. Leila Ahmed kallade det kolonial feminism. Konstruktionen lever vidare varje gång muslimska kvinnors situation åberopas av krafter som i övrigt bekämpar kvinnors självbestämmande. Läs mer om detta i min recension av Shahed Ezaydis bok ”How white feminism harms Muslim Women”.
Den kvinnosyn Hill vittnar om behöver alltså inte importeras från några ”islamistiska samhällen”. Kvinnan som moder åt nationen, barnaföderska åt folket och bärare av rasens framtid har sitt hem i nationalismens, fascismens och rasbiologins idéhistoria. Den svenska varianten är inte obekant.
Rasbiologiska institutet i Uppsala inrättades 1922 som världens första statliga institut i sitt slag. Steriliseringslagarna från 1934 och 1941 kom att omfatta omkring 63 000 personer, till övervägande del kvinnor, och motiverades med folkhälsa, samhällsekonomi och befolkningens kvalitet. Befolkningspolitiken under samma årtionden gjorde kvinnors reproduktion till en fråga om nationens fortbestånd och statens hushållning. Kontrollen över kvinnokroppen var inget som Sverige lånade utifrån. Den producerades här, av en stat som samtidigt beskrev sig som modern och rationell, och den låg i linje med vad ett industrikapitalistiskt samhälle behövde av arbetskraft och reproduktion.
Därför håller ”white sharia” dåligt som analytiskt begrepp. Det beskriver inte var den högerextrema kvinnosynen kommer ifrån, utan hur högerextremister fantiserar om islam. När en vänsterledarsida använder samma ord som träffsäker slutbild bekräftar den fantasin i stället för att förklara den.
Samma oskärpa vidhäftar ordet islamism. I svensk offentlighet betecknar det ibland väpnade rörelser, ibland auktoritära politiska projekt med religiös legitimering, och ibland glider det över i muslimsk organisering, muslimskt rättighetsarbete och politiskt aktiva muslimer i allmänhet. Utan precisering blir det en misstänkliggörandets kategori. Reaktionära och auktoritära rörelser som åberopar islamisk legitimitet ska naturligtvis kritiseras hårt, men en kritik värd namnet måste kunna ange vilken rörelse, vilket program, vilken praktik och vilken historisk kontext den talar om. Den precisionen finns inte när ”islamistiska samhällen” tillåts fungera som självklar jämförelsepunkt, och formuleringen glider fritt mellan islam, sharia, islamism, muslimska majoritetssamhällen och högerextrema föreställningar om alltihop.
Följderna är politiska och praktiska. Svenska muslimer lever redan med antagandet att muslimsk religiositet bär på en dold auktoritär agenda. Muslimska föreningar får sina bidrag ifrågasatta, sina lokaler uppsagda och sitt demokratiska sinnelag granskat på ett sätt som inga andra trosbaserade organisationer utsätts för. Politiskt aktiva muslimer förväntas om och om igen bevisa att deras samhällsengagemang är legitimt och att deras krav på rättigheter saknar baktankar. Varje gång sharia används som samlingsbeteckning för kvinnohat och antidemokrati får den misstänksamheten näring, oavsett vem som skriver.
Något händer också med vänsterns självbild. Placeras problemet hos två figurer, högerextremisten och islamisten, framstår den liberala offentligheten som den balanserade mittpunkt där jämställdhet och demokrati redan är säkrade. Men det är i just den offentligheten som muslimsk politisk subjektivitet under lång tid har gjorts misstänkt. Det är där föreställningen om muslimen som demokratiskt problem har fått sin respektabla form. Högerextrema, konservativa och liberala argument delar oftare grundfigur än vad någon av parterna erkänner. En vänster som inte ser detta riskerar att låna ut sin trovärdighet åt den ordning den tror sig bekämpa.
Det går utmärkt att skriva rasande om högerextremismens kvinnohat utan att lägga symbolbördan på sharia, och att ta Sanna Hills vittnesmål på fullaste allvar samtidigt som man granskar den antimuslimska tolkningsram hon fått med sig från miljön hon lämnade. En antirasistisk analys skulle dessutom ställa den fråga ledaren aldrig kommer till: Varför behöver den vita extremhögern islam för att beskriva sitt eget kvinnohat? Svaret är att den vill få sitt eget projekt att se ut som ett försvar mot något främmande. Det är det gamla koloniala tricket. Först lägger man sin egen brutalitet på den andre. Sedan kallar man sitt våld civilisation. Den dröm Sanna Hill beskriver har inga muslimska rötter. Den är vit, nationalistisk och västerländsk rakt igenom. Ge den inte ett muslimskt namn.
Artikel publicerad 11 augusti, 2026.