En stor clartéist har gått ur tiden. Clartéredaktionens Daniel Strand minns Hans Isaksson.
Någon gång på våren 2014 hälsade jag på Hans Isaksson på hans gård Lilla Enigheten utanför Vislanda. Förutom materialet till min avhandling hade jag med två böcker: Heideggers Vara och tid och Isaac Deutschers biografi om Trotskij. Hans kastade en blick på böckerna, fyllde munnen med snus och utbrast: ”Dom där kan du läsa på dasset.”
Alla som kände Hans var medvetna om hans humor, som skoningslöst riktades mot alla han inte gillade: reaktionärer, borgare, stockholmare. En gång frågade en överläkare på Södersjukhuset var Hans, som vuxit upp i ett torp i Småland, hade lärt sig så många främmande språk. Han svarade: ”mellan ladan och skithuset.”
Dasset och skithuset – är det en slump att båda Hans repliker inbegriper platsen för den mest basala mänskliga kroppsfunktionen? Hans var skribent, disputerad och beläst, men när det kom till kritan var han en kroppslig man. Det mest uppenbara exemplet var hans egen lekamen, som byggdes upp av god, men kanske inte så nyttig, mat. Som läkare arbetade han hela sitt yrkesliv med människokroppen. Men han var också en händig person som lagade cyklar, lödde ihop gamla rullstolar och sydde arabiska kaftaner. När jag hälsade på påminde han alltid om veden som väntade på att klyvas i boden.
Men skithuset/dasset symboliserar också Hans klassbakgrund. Han föddes i juni 1941 – tre dagar efter att Hitler attackerade Sovjetunionen – som det sista barnet i en torparfamilj på nio personer. Föräldrarna Esther och Anders hade träffats när de som tonåringar arbetade hos en bonde i Grimslöv. Familjen bodde sedan något år tillbaka i ett torp utanför Vislanda. Inkomsterna kom dels från Anders tjänst som torvbrytare, dels från Esthers arbete med att plocka lingon i skogen. När Hans föddes hade de äldsta syskonen redan flyttat ut, och från tioårsåldern växte han upp ensam med sina föräldrar. Han var särskilt fäst vid sin mamma, som han beskrev som en kvinna med ”ett alldeles ovanligt läshuvud”. Från sin pappa ärvde han både händigheten och det politiska engagemanget, även om den övertygade socialdemokraten Anders aldrig riktigt förlikade sig med sonens mer radikala böjelser.
Till en början verkade det som att Hans skulle följa samma bana som resten av familjen. Redan som trettonåring fick han anställning som armerare på Abetongs slipersfabrik i Vislanda. Men efter att snart ha insett att han inte var värd ”ett jävla skit” på fabriken gick han med på föräldrarnas önskan om att fortsätta studera. Han läste in gymnasiet på korrespondens och antogs i början av 1960-talet till läkarlinjen i Lund, där han blev den första i släkten att studera på universitetet.
I Lund gick Hans med i Svenska Clartéförbundet och började läsa Marx och Lenin. Som många unga kommunister drogs han till maoismen, och hösten 1966 ledde han en delegation clartéister som besökte Kina under Kulturrevolutionens första månader. Därefter var han redaktör för det temanummer om Kina som Clarté gav ut på våren 1967. Hans fortsatte hela livet att beundra Maos försök att få världens största feodalsamhälle att ta språnget in i socialismen. Men Maos tänkande blev också en ingång till den utomeuropeiska marxismens uppgörelse med kolonialismen. Hans engagerade sig i flera befrielsekamper i Asien och Mellanöstern, men solidariteten med palestinierna fick en särskild betydelse. Han lärde sig arabiska, blev vän med PFLP:s talesperson Ghassan Kanafani och arbetade ett halvår i flyktinglägret Tel al-Zaatar i norra Beirut.
När den svenska studentvänstern i början av 1970-talet splittrades i konkurrerande partier höll sig dock Hans i bakgrunden. Kanske var det hans egen klassbakgrund som höll honom borta från att ta en aktiv roll i organisationer där medelklassbarn skulle proletariseras. Det var Clarté som förblev hans främsta politiska hemvist, även om han under en period också var aktiv i Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.
Genom arbetet i Clarté flyttade Hans i slutet av 1960-talet till Stockholm. Den lilla ettan på Mariatorget låg vid biografen Rival, och Hans kunde ibland se tre eller fyra filmer i veckan. Vistelsen i Stockholm avbröts dock hastigt 1974, då Esther fick en allvarlig stroke och blev förlamad och rullstolsbunden. Hans åkte hem till Lilla Enigheten och tog under ett par års tid hand om sina åldrande föräldrar. Därefter återvände han till Stockholm, där han fick jobb på Södersjukhuset och blev specialist på invärtesmedicin.
Som läkare var Hans omtyckt av patienterna. De uppskattade hans okonstlade stil: ”Dig måste man väl slå ihjäl för att få död på”, brukade han säga till dem som var mest oroliga. Men han var också en favorit hos sjuksystrarna på akuten, där hans kunskaper i engelska, tyska, franska, spanska, ryska och arabiska kom till användning med patienter och anhöriga som annars saknade någon att tala med. På Södersjukhuset träffade han också läkarkollegan Marianne, som i slutet av 1970-talet flyttade in med honom i en trea på Markvardsgatan i Vasastan. Med Marianne följde bonusbarnen Marie och Kristina, som bara var några år gamla.
Det var i lägenheten på Markvardsgatan som jag lärde känna Hans. Han var en fascinerande gestalt – fysiskt enorm och alltid klädd i pösiga och halvsmutsiga hoodies och mjukisbyxor. Hans omtanke uttrycktes inte i ord, utan i handlingar: han lagade pannkakor på Trangiakök i skogen och tog med oss för att pilka på isen. Han lärde mig användbara uttryck som ”skränande nyliberal” och ”parasitärt element”. Men det mest otroliga med Hans var ändå hans mat: Jag minns fortfarande den ljuvliga lammcurryn och baba ganoushen som han ställde fram på bordet. På den här tiden fanns det knappt tacos i Sverige, och för en nioåring kunde Hans mat lika gärna ha kommit med en rymdraket från Jupiter.
Även om lägenheten på Markvardsgatan blev en populär mötesplats för vännerna i Clarté eller Vetenskap och folkbildning – där Hans i åratal kämpade mot homeopati och annan pseudovetenskap – trivdes han aldrig riktigt i Stockholm. Läkaryrket var visserligen ett ”hederligt hantverk”, som Hans uttryckte saken, men att lönearbeta var inte meningen med livet – han betonade att han aldrig någonsin tänkte jobba heltid. 1995 lämnade han Stockholm och flyttade hem till Lilla Enigheten, som stått tomt sedan Anders och Esther gick bort i slutet av 1980-talet. Han byggde ut huset, renoverade badrummet, gjorde en verkstad i ladan och anlade en bastu i anslutning till huset. I de nya rummen fick han plats både för böckerna och de hundratals videoband där han hade spelat in varenda film som visades på tv. Den som ville få tag på honom möttes av många ringsignaler och ett tvetydigt meddelande: ”Du har kommit till Isakssons telefonsvarare. Lämna namn och nummer så ringer vi väl upp så småningom. Kanske.”
Om man hade tur fick man hälsa på. Från och med 2006, när Hans hade gått i pension och jag själv var strax över tjugo, åkte jag allt oftare ner till Lilla Enigheten. Dagarna såg ungefär likadana ut. Marianne tog tidigt bilen till sjukhuset i Ljungby, och när Hans tyckte att jag sovit färdigt skrek han tills jag vaknade. Efter frukosten läste och skrev jag ett par timmar, vilket avbröts av Hans punktliga ”Mat!” klockan tolv. Eftermiddagarna ägnades åt vedklyvning eller skogsröjning under Hans noggranna översyn. Sen kom Marianne hem och vi åt middag och tittade på film eller läste.
Hans följde mina studier i idéhistoria med stort intresse. Han gjorde inga ansatser att dölja sin skepsis mot min b-uppsats om Foucault, men när jag året därpå började skriva om Francis Fukuyama och historiens slut tinade han upp. Han berättade om 1950-talets debatt om de politiska ideologiernas död, vilket senare blev ämnet för min avhandling. Även om Hans inte var någon vidare samtalspartner när det gällde queerfeminism eller intersektionalitet pratade vi om det mesta. Jag tyckte om att höra honom berätta om arbetarrörelsens historia och matade honom med frågor om bråken på 1970-talet. Efter ett besök mailade jag en bild på mig med Castrokeps och cigarr och citerade Knutna nävar: ”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet.” Hans svarade: ”Kanske inte, men du kan väl åtminstone försöka?”
Hans var en marxist som själv var full av motsättningar: Han var torparen som blev disputerad läkare, teoretikern som ogillade intellektuella, enstöringen som drömde om kommunismen. Han var ett bevis på att människor kan förändras. Men vad gäller samhällsomvandlingen gick det betydligt trögare. Även om Hans inte skulle ha tvekat över att vid rätt tillfälle ta till riktiga vapen fick han under rådande omständigheter nöja sig med ett symboliskt: språket.
Bemästrandet av språket var för Hans inte bara ett vapen mot den härskande klassen, utan ett sätt att stöpa världen i den form han ville att den skulle ha. Som skribent i Clarté och Folket i Bild/Kulturfront skrev han om allt möjligt, men utmärkte sig för de filmkrönikor där han med radioaktiv syrlighet exponerade den borgerliga ideologin i de senaste biofilmerna. Även om han älskade regissörer som Roy Andersson och Stanley Kubrick kom han mest till sin rätt när han fick lustmörda blockbusters som Rädda menige Ryan eller Top Gun. Det var ingen slump att hans bok med filmrecensioner fick namnet 24 lögner i sekunden – kulturen var ett sätt att upprätthålla det kapitalistiska samhälle som han ville avskaffa.
Ju äldre han blev desto mer avlägset blev det målet. Jag minns hur Hans för några år sen konstaterade att högern inte längre verkade bry sig om sådana som honom: inte ens hans uttryckliga beundran för Stalin gjorde någon arg. Men trots den politiska marginaliseringen blev han aldrig bitter eller nostalgisk. De sista femton åren av hans liv var kanske de bästa. Åldern mjukade upp de vassa kanterna, och ibland kunde han till och med vara snäll. Han verkade belåten med att odla sin trädgård, titta på koreanska Netflixserier, umgås med Marianne och ta hand om den växande skaran av katter som fick ett hem på Lilla Enigheten. Kontakten med omvärlden skedde oftast genom mail eller telefon. Ibland kom barnen eller några släktingar eller vänner, men skönast var det när han slapp ”stockholmare” – Hans eufemism för alla som inte var han själv.
Att Hans var nöjd med sitt liv var tydligt när jag pratade med honom för sista gången. Han prisade den svenska sjukvården och all hjälp han hade fått av hemtjänsten. Jag hade tänkt att tacka honom för våra 42 år tillsammans, men samtalet medgav inga sådana sentimentaliteter. I stället pratade vi om Dostojevskij – ”en riktig reaktionär” – och de bästa matcherna i fotbolls-VM. Samtalet avslutades plötsligt när Hans meddelade att ”någon annan jävel” ringde på telefonen. Två dagar senare dog han. Han fick aldrig uppleva kommunismen. VM-finalen missade han också, men det var nog lika bra.
Artikel publicerad 21 juli, 2026.