Den nya multipolära världsordningen får den västerländska härskarklassen att överge demokratin.
Så kan man möjligen sammanfatta diskussionen på ett Clartémöte i Stockholm den 13 november, ”USA efter valet”. Kulturgeografen Don Mitchell från Uppsala universitet samtalade med John Hörnquist från Clartéredaktionen. Den politiska läget klarnade.
Trump kan sägas stå för en auktoritär populism, menade Don Mitchell inledningsvis – han mobiliserar folkliga rörelser men sätter sig över demokratin. Det är något helt annat än den progressiva, populistiska traditionen i USA från tidigt 1900-tal, men det är inte så väsensskilt från de senaste femtio årens politik. Auktoritarismen kan spåras åtminstone till slutet av 70-talet. Reagan var etablissemangets man. Det var också Clinton, även om han var mer inriktad mot välfärdspolitik. Don kallade Clintontiden för terapeutisk auktoritarism, medan Bush enligt Don företrädde en repressiv auktoritarism. Obama stod delvis för något annat, men brydde sig föga om att mobilisera och organisera folkliga rörelser (social movements på engelska).
Det som skiljer Trump från företrädarna är att han faktiskt mobiliserar sådana rörelser, men av reaktionärt slag, framför allt evangelisk-kristna. Därför kan han kallas populistisk. Demokraterna har sedan 1970-talet snarast demobiliserat de folkrörelser de skulle ha kunnat bygga på. Det förklarar en hel del av deras valnederlag. I valet i år gjordes till exempel inga försök att anknyta till Palestinarörelsen. Tvärtom. Och utan folkliga rörelser som bas var det ofrånkomligt att Demokraterna förlorade.
Också John lyfte fram att Demokraterna 2024 var ett parti utan stark folklig bas. Deras valplattform 2024 var betydligt mindre radikal än 2020. De fick ca 60 miljoner röster mot cirka 70 miljoner år 2020. Men framför allt tryckte John på hur inrikespolitik och utrikespolitik hänger ihop. Båda republikaner och demokrater sätter imperiet främst. Ur ett imperialistiskt perspektiv är det omöjligt att släppa stödet till Israel, som är USA:s nyckel för någorlunda kontroll över Mellanösterns olja.
Bidens proisraeliska Mellanösternpolitik, med det totala sveket mot Palestinas folk och det aktiva avfärdandet av den rörelse mot folkmordet i Gaza som växt fram i USA, är en av förklaringarna till valresultatet. USA:s världshegemoni sedan 1990-talet håller på att vittra sönder. Den har grundar sig på fem ”monopol”, enligt Samir Amin: råvarukontroll, teknik, det finansiella systemet, kommunikation och medier samt militär styrka. Idag är det kanske bara den militära styrkepositionen som egentligen är kvar.
Inför hotet från den nya multipolära världsordningen tycks den västerländska eliten beredd att ställa demokratin åt sidan. Det gäller också internationell rätt. Republikanerna förefaller redo att ställa FN åt sidan och att i stället luta sig mot en världsordning som bygger på den starkes rätt.
En fråga som ställdes av en mötesdeltagare var i vilken grad magfrågorna avgjorde valet. Don menade att dom var viktiga. Inte så att Trump med sina importttullar och sina skattelättnader för rika skulle står för en sakpolitik i dom breda lagrens intresse. Men desperationen över den tilltagande ojämlikheten och den växande sociala osäkerheten är mycket stor.
Reallönerna har inte ökat på trettio år, inflationen är stark, hemlösheten större än någonsin, och väldigt många befinner sig utanför alla trygghetssystem. Även om demokraterna erbjuder mer av välfärdspolitik än republikanerna är det alldeles otillräckligt. Och än en gång betonade Don att demokraterna inte mobiliserar och organiserar folkrörelser för sociala krav – eller andra avgörande frågor som fred, klimat och mänskliga rättigheter.
Mot slutet av kvällen jämförde han med USA under 1930-tal till 1970-tal. Då fanns tre faktorer som gjorde en mer folklig, keynesiansk inrikespolitik möjlig – rasism och antikommunism till trots. Starka folkrörelser från New Deal och kampen mot depressionen över andra världskrigets antifascism till 50- och 60-talets medborgarrättsrörelse satte tryck på politikerna. Hotet från ett rivaliserande samhällssystem, det sovjetiska, tvingade Väst att lyssna till folkliga krav. Och inte minst, USA på sin imperialistiska höjdpunkt hade ekonomiska resurser som gav utrymme för välfärdspolitik utan att hota kapitalet.
1945 stod USA för 50 procent av världens samlade BNP, 1990 var det cirka 25 procent, idag kanske 15-20. Kapitalism och socialliberalism blev alltså en möjlig kombination vid 1900-talets mitt i USA. I dag är det kanske inte längre så.
En annan åhörarfråga gällde EU:s roll framöver. John menade att den europeiska borgerlighetens projekt nog är att följa USA. Också i Europa tycks man redo att sälja ut demokratin för att säkra sina intressen i den multipolära världsordningen – om än det ser rätt olika ut i olika EU-stater.
Detta referat återger nu bara en bråkdel av vad som sades under kvällen. Om jag för egen del ska sammanfatta ungefär vad jag lärde mig ser det ut så här: USA:s fem monopol, basen för hegemonin i världen, är utmanade av den nya multipolära världsordningen. I detta nya läge är den västerländska eliten inte främmande för att överge demokratin till förmån för högerpopulistisk auktoritarism och för en internationell rättsordning som bygger på den starkes rätt. (Folkrättsvidriga krig och ockupationer, som Rysslands i Ukraina och Israels i Palestina, kan alltså bli försvarbara för detta härskarskikt.)
Vad gör man då som demokrat och socialist? Ja, man försvarar FN, internationell rätt och demokratiska fri- och rättigheter. Man slåss för sociala välfärdssystem och jämlikhet. Och framför allt: man deltar i bygget av starka folkliga rörelser. Organisera och mobilisera var två ord som hördes mycket ofta denna kväll.
Artikel publicerad 18 november, 2024.