Man behöver inte vara skarpsinnig för att förstå att IF Metalls konflikt med Tesla är en försvarsstrid mot ett mycket kraftfullt angrepp på svenska fackföreningsrörelse.
Den gäller rätten att teckna kollektivavtal, en grundsten i den klasskompromiss som ibland kallas den svenska modellen. Arbetsgivarna, eller mer precist, arbetsköparna, köper arbetstid, arbetsfred och rätten att leda och fördela arbetet i utbyte mot förutsägbar löneutveckling, reglerad arbetstid, pensionsavsättningar och en del annat.
Som i alla kompromisser är det praktiska utfallet beroende av parternas styrka (jfr Tidöavtalet), och svensk fackföreningsrörelse har försvagats de senaste fyrtio åren. Så svensk borgerlighet och svenskt näringsliv är nog uppriktiga när dom säger sig värna den svenska modellen, vilket på sätt och vis gör dom till allierade med facket i Teslastriden.
Men det är en bräcklig allians; vad dom önskar är ju en svensk modell med svaga fack. Redan Reinfeldtregeringen med sitt ”nya arbetarparti” var mycket tydliga på den punkten: exempelvis tog man bort avdragsrätten för a-kasseavgiften och slaktade arbetslivsforskningen med Arbetslivsinstitutet. Angreppen fortsätter; den nuvarande regeringen har tillsatt en utredning för att eventuellt frånta facket rätt att utse skyddsombud.
Men striderna har inte alltid slutat i nederlag. I hamnarbetarkonflikten 2020 lyckades facket tack vare kraftfull organisering och mobilisering underifrån försvara förenings- och strejkrätten. Teslastrejken i dag har nog ännu större dimensioner.
Allt stöd till IF Metall!