Försöker Rune Nilsson utrangera Friedrich Engels och Vladimir Lenin från marxismen?
I Rune Nilssons artikel – ”1900-talsmarxismen, Volgin och Lenin” – som publicerades den 5 april 2026, på Clartébloggen, skriver han att Engels var omodern redan i början av 1900-talet. Underförstått är att kretsen kring Alexander Bogdanov var de moderna. Redan i slutet av 1890-talet hade Eduard Bernstein förkastat Marx och Engels tänkande för att det inte skulle vara strikt vetenskapligt, utan i stället överskuggat av dimmig hegeliansk dialektik. Enligt Bernstein måste därför marxismen moderniseras.
Nilsson skriver att ”Bogdanov hade revolterat mot den mekaniska materialismen och förnekade att Marx dialektiska teori var avsedd att användas på naturen. Den var en social teori. Men om så vore, skulle möjligheten till en allomfattande ’dialektisk materialism’ raseras”.
Kritiken mot naturdialektiken brukar riktas mot Engels, och utvecklades redan i 1900-talets början. Särskilt beskylldes Engels för att utsträcka den marxistiska teorin till att även gälla materian och naturen. Utöver Bogdanov blev också Georg Lukács senare (1923) utsedd till en av de mest framträdande kritikerna av naturens dialektik. Detta är ganska underligt, ty vad jag vet framfördes en sådan kritik bara en enda gång av Lukács. Detta gjorde han i sitt verk Historia och klassmedvetande från 1923.
I en kort not i det inledande kapitlet står det: ”Denna begränsning av metoden till den historiska och sociala verkligheten är mycket viktig. De missförstånd, som härrör ur Engels framställning av dialektiken, beror huvudsakligen på att Engels följt Hegels dåliga exempel och utsträckt den dialektiska metoden till att gälla också för kunskapen om naturen. Men dialektikens avgörande bestämningar – subjektets och objektets växelverkan, teorins och praktikens enhet, förändringen av kategoriernas substrat i historien som grundval för deras förändring i tanken, etc. – saknas i kunskapen om naturen. För en utförlig diskussion av dessa frågor saknas här tyvärr varje möjlighet.”
Lukács ger alltså ingen förklaring till varför Engels har fel. På senare år har Engels beskyllts för att till skillnad från Marx ha haft en deterministisk tolkning av den dialektiska materialismen. Man har i stort sett menat att Engels har burit den intellektuella skulden för ”stalinismen” och den senare urartningen av kommunismen i Sovjetunionen.
Professor Sven-Eric Liedman – som är en akademisk knappologisk krångelgubbe – skrev Motsatsernas spel: Friedrich Engels’ filosofi och 1800-talets vetenskap (bokförlaget Bo Cavefors, 1977). På sidan 158 – i kapitlet ”Naturens dialektik? En sammanfattning” – diskuterade Liedman hit och dit om detta spörsmål men lutade då åt att dialektiken även gäller i naturen. Men i den nyare utgåvan från Arkiv förlag 1983 har Liedman tagit bort denna del. Han skriver i förordet: ”Först hade jag för avsikt att enkelt och klart med mycket starkare belägg än vad som är vanligt visa, att naturdialektiken var båg och nonsens utan samband med vare sig historiematerialismen, teorin om kapitalet eller den revolutionära socialismen […] Och till min förvåning fann jag att jag inte hade något enkelt svar på den frågan.” Så Liedman ger inte vare sig någon filosofisk eller praktisk förklaring till varför dialektiken gäller eller inte gäller i naturen.
Men i Liedmans bok från 2015, Karl Marx: en biografi, är det ett helt annat ljud i skällan. Här försöker han slå in en kil mellan Marx och Engels. Han går så långt som att marxismen egentligen borde kallas engelsismen (vilket Rune Nilsson också gjorde på Clartébloggen den 2 februari 2026 i artikeln, ”Ut ur 1900-talsmarxismen!”) och att Friedrich Engels bör tillskrivas en avgörande roll för hur teorin utvecklades och delvis ”spårade ur”.
Och det är klart att det fanns skillnader mellan Marx och Engels, de var ju skilda personer med skilda temperament och bakgrund. Deras relation var inte jämlik. Å ena sidan beundrade Engels, på det intellektuella planet, Marx djupt och erkände Marx som den briljantare teoretikern och den centrala parten i deras mångåriga framgångsrika samarbete. Å andra var Engels relativt förmögen och hjälpte den fattigare Marx ekonomiskt. Men att de finnas ha några avgörande skillnader i deras ståndpunkter – till exempel om dialektikens räckvidd – finner jag inte vara troligt. Några exempel:
- När Marx i de matematiska manuskripten diskuterade matematik med Engels såg han integral- och differentialkalkylen som dialektisk eftersom han betraktade dem som matematiska uttryck för rörelse, förändring och motsägelser, snarare än bara statiska beräkningar.
- För Marx och Engels var – till skillnad mot Hegel – både den objektiva verkligheten och tänkandet materiella kategorier. Den objektiva verkligheten är det primära och tänkandet räknas som det sekundära. Men båda kategorierna är materiella. En dialektisk materialism som bara erkänner att den gäller i samhället, mänskliga relationer och historien innanför människors liv och praktik, och inte gäller i naturen själv, är en ofullständig dialektisk materialism. Karl Marx skrev: ”Man kan inte skilja tänkandet från en materia, som tänker. Denna materia är substrat för all världens förändringar.”1
Slutsats, Marx hade inte en annan uppfattning av materian och naturen än Engels.
Nilsson skriver att Vladimir Lenin i sin polemik mot Bogdanov använde vad Engels skrivit om naturens dialektik. Och att detta inte var ”helt oproblematiskt eftersom fysiken som vetenskap hade genomgått dramatiska förändringar åren efter Engels död 1895. Den ’oförstörbara’ atomen hade upplösts i immateriella vågor av energi. Den materiella substansen som var materialisternas viktigaste utgångspunkt hade blivit en rörelse och Engels åsikt allt mer problematisk.”
Varför skulle det vara problematiskt?
För det första var elektronen som vågrörelse inte heller känd när Lenin skrev Materialism och empiriokriticism eller då Alexander Bogdanov skrev Empiriomonism. Att elektronen har massa konstaterade Arthur Schuster 1890, men det var först 1897 som Thomson med sitt experiment slog fast elektronens existens och mätte dess massa. Och det var först 1924 som Louis de Broglie föreslog att alla partiklar, inklusive elektroner, var vågor som hade en våglängd. Erwin Schrödinger utvecklade detta vidare 1926 genom vågmekaniken, som beskriver elektroners rörelse som vågrörelser. 1927 kunde man genom experiment med elektrondiffraktion fastställa elektronernas vågnatur.
För det andra förstår jag inte varför denna ökade kunskap om kärnpartiklar skulle göra materian icke-materiell eller varför Nilsson har problem med detta. (Nilsson skriver att materian har ”upplösts i immateriella vågor av energi”.) Materian blir väl inte mindre materiell bara för att vi vet mer om den? Engels uppfattning att materia och rörelse var dialektiskt sammanbundna – att materia utan rörelse inte finns och att rörelse utan materia inte kan existera – blir väl inte mindre sann efter Einsteins relativitetsteorier? Mer om detta nedan.
Lenin var relativt väl bevandrad i den tidens nya fysik och kunde utan större problem ge den en dialektisk-materiell tolkning och rätt ”oproblematiskt” tillämpa den dialektiska materialismen på fysiska rön. För honom var det självklart att det var teorin som fick ge vika när nya vetenskapliga erfarenheter gjordes, till exempel om röntgenstrålar och elektroner. Lenins syn var att kunskap var en dialektisk enhet mellan teori och praktik. Visade det sig i praktiken att teorin gällande materien inte stämde var man tvungen att ändra teorin.
Så här uttryckte han det i Materialism och empiriokriticism, kapitel 5.2:
”Men den dialektiska materialismen hävdar att varje vetenskaplig tes om materiens struktur och dess egenskaper har en ungefärlig, relativ karaktär, att det inte finns absoluta gränser i naturen, att den i rörelse stadda materien förvandlas från ett tillstånd till ett annat, som ur vår synpunkt sett framstår som oförenligt med det förra osv. Hur besynnerlig den ovägbara eterns förvandling till vägbar materia och omvänt än är från det ’sunda förnuftets’ synpunkt, hur ’sällsam’ frånvaron av all annan massa än den elektromagnetiska hos elektronerna än kan förefalla, hur ovanligt begränsandet av de mekaniska rörelselagarna till endast ett område av naturföreteelserna och deras underordnande under de elektromagnetiska fenomenens mera djupgående lagar än kan te sig osv – så bekräftar allt detta endast ytterligare den dialektiska materialismen.”
Så, jag upprepar: Materian blir inte mindre materiell bara därför att vi genom nya vetenskapliga rön får djupare kunskap om den! Engels uppfattning att materia och rörelse var dialektiskt sammanbundna blir ju inte mindre sann efter till exempel Einsteins relativitetsteorier. Einsteins speciella relativitetsteori hävdar – vilket också bekräftats i experiment – att ju större hastighet en kropp har desto större blir dess massa. Detta gör att Einsteins upptäckt ger oss en djupare insikt om att materia och rörelse har en delvis annorlunda men ännu intimare dialektisk relation än den Engels – utifrån de vetenskapliga kunskaper som fanns på hans tid – formulerade. Framtida upptäckter om materian och rörelser kommer bekräfta tesen ”att materia utan rörelse inte finns och att rörelse utan materia inte kan existera” och förändra den.
Den här texten är en replik på Rune Nilssons artikel ”1900-talsmarxismen: Volgin och Lenin”.
- ”It is impossible to separate thought from matter that thinks. This matter is the substratum of all changes going on in the world”, Karl Marx, The Holy Family, kap. VI, 3D, ”Critical Battle Against the French Revolution”. ↩︎
Artikel publicerad 28 april, 2026.