Övergav bolsjevikerna någonsin Andra Internationalens auktoritära marxism?

Vladimir Uljanov (1870 – 192) föddes i en feodal miljö i den lilla landsortsstaden Simbirisk. Förnamnet sitter inte illa på en av kommunismens mest berömda företrädare. ”Vladi mir” betyder bokstavligen ”behärska världen”.

Fadern var skolinspektör och bildade en familj med sex barn. Under Lenins tonårstid anländer katastroferna slag i slag till familjen. 1886 dör fadern. Lenins äldre bror som studerade vid universitetet i St Petersburg, arresterades året därpå för förberedelse till terrorattentat; döms till döden och avrättas. Lenin blir plötsligt familjens överhuvud, sjutton år gammal. Han antas vid universitetet i Kazan, men arresteras bara några månader in på den första terminen för sina politiska aktiviteter och sparkas ut från universitetet. Han tilldelas dessutom en kortare förvisning. Fri igen bosätter han och familjen sig i Samara – en sömnig landsortshåla längs Volga.

Från början har tonåringen Lenin säkert sina sympatier hos de revolutionära populisterna, inte minst i solidaritet med sin avlivade broder Alexander. Den revolutionära populismen vilade på två aktörer. En revolutionär förtrupp konspirerar och inleder en statskupp som utlöser ett bondeuppror mot en försvagad eller herrelös regim. Men den järnhårda repressionen mot populisterna föranledde oppositionella att undersöka nya utvägar. I slutet av tonåren söker Lenin sig till en marxistisk studiegrupp, och under inflytande av texterna som marxismens fader Plechanov skriver, sällar sig Lenin till den vänster som gett upp hoppet om bönderna.

Han läser in en hel juristexamen per korrespondens på ett år, 1890, och översätter under tiden en text av Marx och Engels till ryska – Kommunistiska Manifestet. Läste han den texten genom Plechanovs glasögon? (Jämför min text på Clartébloggen den 2/2 -26.) I vilket fall är Lenin under 1890-talet, d.v.s. under sin tjugoårsålder, en god socialdemokrat. Nästan. Och det är som en sådan han dyker upp i historien, inkastad i en större batalj:

Konsten att sitta på händerna

Det ekonomiska uppsvinget i den ryska ekonomin under andra halvan av 1890-talet startade en ny runda i diskussionen om Rysslands modernisering. Grunden för debatten hade lagts redan tidigare av en professor i Kiev, Nikolaj Ziber, som bidragit till att popularisera marxismen som en ekonomisk teori med en bok om Marx och Ricardo.

Hos Ziber var samhällsutvecklingen ”en nödvändig naturprocess”. De nödvändiga faserna i den ekonomiska utvecklingen kunde varken kortas eller hoppas över. Socialismen kommer att segra i samma stund som den är ekonomiskt motiverad. Ja, dess införande kommer att kunna deklareras på en internationell kongress där de mest utvecklade länderna samlas. För det ryska folkets del spådde Ziber: ”det kommer inte att bli något av den ryske bonden förrän han kokas i industrins gryta.”

1890-talet stora diskussion utlöstes sen av Peter Struves Kritiska anteckningar om den ekonomiska utvecklingen i Ryssland (1894) och av en nyutgåva av Kapitalet, del 1. Den sistnämnda lästes allmänt som en dödsdom över bondeklassen.

Struve hade startat en tidskrift och samlat en grupp marxistiska akademiker omkring sig. Eftersom de varken dömts till Sibirien eller exilerats (ännu) blev de kända som de ”legala marxisterna”. Struve erkändes som den stora auktoriteten i marxisternas kamp mot de socialistiska populisterna. Vid denna tid var alla texter där kapitalismen beskrevs som efterlängtad och som förordade en upplösning av böndernas bysamfälligheter skrivna av marxister.

Men måste detta perspektiv vara så fel? Går det inte att tillerkänna kapitalismen en progressiv sida och ändå kritisera den? Det går säkert alldeles utmärkt – i teorin. Men det är inte så lätt att gå på två ben om man hävdar att kapitalismen är högaktuell samtidigt som man anser att socialismen är helt inaktuell; om kapitalismens progressiva sida finns inom räckhåll samtidigt som dess förhärjningar på sin höjd är ett framtida orosmoment.

Serge Bulgakov jublade som marxist att ”varje fabrik, varje nytt industriföretag för oss framåt”.

Mot populisterna, anförde Struve Engels påstående i Anti-Dühring att det antika slaveriet var ett nödvändigt utvecklingssteg, varförutan modern socialism vore omöjlig. Tesen att socialismen kräver slaveri var visserligen mera Fichtes dialektik än Hegels, men ingen levande auktoritet var större än Engels, och teorin att förtryck är en nödvändig förutsättning för frihet gällde därmed som högsta marxism.

Struve opponerade mot populisternas ”subjektiva sociologi”, där man kunde rucka på samhällsutvecklingen. I de sociala processerna är den individuella viljans inflytande obefintlig. Vår attityd till kapitalismen ska vara vetenskaplig och ”objektiv”, d.v.s. välkomnande.

Ännu 1898 är Struve en uppburen marxist och det är han som skriver det socialdemokratiska manifestet från partiets första kongress. Men de legala marxisterna färdades snart mot sin logiska ändhållplats. Vid sekelslutet bryter de med socialdemokratin och medverkar vid bildandet av det liberala Konstitutionella Demokratiska partiet. Deras marxism var bara en fas.

Det finns anledning att reflektera över Rysslands intellektuella vid denna tid, över deras intresse för Marx och över deras tolkning av Kapitalet som en dödsdom över landsbygdsbefolkningen.

I de europeiska delarna av Ryssland utgjorde bönderna 84 procent av befolkningen 1897. I mer utvecklade delar som ryska Polen uppgick de ändå till 73 procent samma år. För de ryska radikalerna bestod vägen till samhällsutveckling i att denna gigantiska folkmajoritet gick sin sociala förintelse till mötes. Bara bortom en sådan kunde samhället utvecklas. Bara borgarklassens industrialisering kunde leda till en proletarisering där Ryssland kunde befrias från den befolkning landet hade.

Vad säger en sådan ståndpunkt om de ryska intellektuella? Om deras folkförankring? Om deras tilltro till folks förmåga att organisera sin egen befrielse?

Mot dessa marxister stred populisterna anförda av Nikolaj Michajlovskij. Michajlovskij var förmodligen den som hade högst status av alla bland de intellektuella. Efter hans död skulle hans namnsdag firas som en märkesdag i almanackan i regimkritiska kretsar. Michajlovskij var djupt bekymrad över att liberalerna kunde använda Marx som sitt vapen mot all revolutionär aktivitet.

Han upprördes när de beskrev kapitalismen som individens frigörelse. Han medgav att skrån och bysamfälligheter kunde begränsa en individs utvecklingsmöjligheter, men hävdade att människans möjligheter stympades ännu mer i fabrikens kapitalistiska arbetsdelning. ”All den förskräckliga, djupa och chockerande orättvisa som finns inbyggd i den samhälleliga arbetsdelningen visar sig i att människan reduceras till en tå på foten, till ett viljelöst organ hos en högre organism – samhället. Arbetaren bara arbetar, bonden gör inget annat än plöjer och tänkaren sysslar endast med tänkande. Ingen lever det fullödiga, kompletta liv som människan är förmögen till (…) och då har vi inte ens nämnt att några erhåller mycken glädje för lite arbete, andra mängder av arbete med få glädjeämnen.”

Ska vi verkligen hälsa allt elände, nöd och förtryck som kapitalismen för med sig som ”nödvändiga steg mot lyckans tempel?” frågade han. Då reducerar vi oss själva från aktivister till åskådare. Just detta hade Plechanovs kumpan Pavel Axelrod erkänt i ett brev till sin vän. Zibers teori måste tyvärr få ledsamma följder för vänstern: ”Bönderna får lämnas åt sitt öde i den spontana historiska processen och vi själva borde bli antingen liberaler eller helt enkelt sätta oss på händerna.”

Debatten aktualiserade gamla hjältar som litteraturkritikern och samhällsteoretikern Vissarion Belinskij (1811-1848). Belinskij hade närt radikala drömmar om de intellektuellas förening med folket, men under Nikolaus I:s allt hårdare repression mot press, tidskrifter och intellektuella på 1830-talet, hade Belinskij funnit en tillflyktsort i Hegels lära om försoning med staten.

Plechanov fascinerades av Belinskij och dennes försoning med makten. Belinskij var ”ett geni” och ett efterföljansvärt exempel för 1890-talets marxister. Populisten Michajlovskij hänvisade däremot till att Belinskij några år senare hade revolterat mot sin egen slutsats. Man kan inte acceptera förtryck i namn av historisk nödvändighet. Han skrev: ”Säger man att disharmoni är nödvändigt att acceptera för att uppnå harmoni, så kan detta låta praktiskt och trevligt – för en musikälskare. Men inte för människor vars lott det blir att uttrycka disharmonin i sina liv.”

Trösteslatten

Över den ryska debatten hovrade Friedrich Engels som först varit välvilligt inställd till populisterna – så länge Marx levde. I ett förord till Kommunistiska manifestet från 1882 hade de konstaterat att kapitalismen kunde hoppas över, och att en rysk revolution kunde bli signalen till en proletär revolution i det industriella Väst. Då kunde länderna hjälpa och komplettera varandra. Kommunalt jordägande kunde i så fall bli en startpunkt för socialismen i Ryssland. I ett nytt efterord skrivet 1894 till texten ” Sociala förhållanden i Ryssland” offentliggör Engels en ny åsikt. Nu är bykommunen räddningslöst förlorad på grund av att kapitalismen utvecklats.

Redan innan hade han redovisat denna förändrade bedömning i ett brev till populisten Danielson: ”dagens bönder är dödsdömda”. Han försökte trösta Danielson med att ”det finns ingen historisk ondska, som inte kompenseras av historiska framsteg”. Och ”historien är nog den grymmaste av alla gudinnor, och hon kör sin triumfvagn över högar av lik, inte bara i krig, utan också i ’fredlig’ ekonomisk utveckling.” Någon mer auktoritativ uttolkare av Marx än Engels fanns inte.

Om man inte räknar Marx själv dit. Plechanov hade i sin ägo ett brev från Marx till Vera Zasulich som ingen kände till. I brevet vidhöll Marx att kapitalismen kunde hoppas över och bykommunen bli utgångspunkten för socialismen – denna gång utan förbehållet att den måste ledsagas av en revolution i Väst. Om detta brev blivit publicerat i 1890-talsdebatten hade den kantrat i populistisk riktning. Men Plechanov behöll brevet närmast hjärtat och Marx ståndpunkt förblev okänd. Revolutionärerna fick försöka klara sig själva.

Konsten att befria sig ur ett tankemässigt fängelse

Mindre prominenta deltagare i den ryska debatten – som Lenin – kryssade fram och tillbaka i de lömska farvattnen utan att hitta ut ur skärgården. I ännu högre grad än för Eduard Bernstein blev marxisternas uppfattning om utveckling orimlig för Lenin. Motsättningen mellan passiv anpassning till liberalernas mål i nuet och socialismens förskjutning till kommande generationer blev snabbt outhärdlig för honom.

Hur kunde han sätta socialismen på dagordningen utan att våldföra sig på den marxistiska ideologi han nyss anslutit sig till? Den 22-årige Lenin löste motsättningen genom att skriva fram kapitalismen i Ryssland så långt att socialismen kunde aktualiseras.

Mot populister som ville hoppa över den och liberaler som ville införa den hävdade Lenin att kapitalismen redan var här. Han hävdade att processen med växande klasskillnader på landsbygden redan var i full gång. Jordägande bönder som exploaterade sina lantarbetare var ett utbrett fenomen. Lenin blev övertygad om att bönderna var en borglig samhällsklass med reaktionära politiska böjelser och omöjliga att lita till som allierade till arbetarklassen vid en revolution. Detta trots att den största delen av bondeklassen i Ryssland varken var småborgare eller jordproletärer. De var, som Theodor Shanin påpekat, en ”avig” samhällsklass som levde utanför penninghushållningen. Som självhushållare hade de inte inträtt i någon av de moderna klasserna ännu.

”I allt väsentligt skiljer sig vår samhällsordning inte från Västeuropas”, skrev Lenin i ett brev till Maslow 1893. I en av sina tidigaste texter talade han om att ” Ryssland redan har en väletablerad och övermodig borgarklass” och att ”kapitalismen utgör redan idag den grundläggande bakgrunden till Rysslands ekonomiska liv”.

Om inte annat så tycktes den åsikten bekräftas av det ekonomiska uppsvinget i den ryska ekonomin under andra halvan av 1890-talet. Under detta decenniums första halva är Lenin inte särskilt aktiv utåt; han skriver opublicerad. I sina kända texter från årtiondets andra halva är han en avgjord anhängare av Andra Internationalens schabloner.

I Vad är ”Folkvännerna”? (1894) ser han samhällsformationernas bana som en naturhistorisk process. I en ”Översikt över ’Den heliga familjen’” (1895) attackerar Lenin Hegel och särskilt den hopplösa idealismen i Andens fenomenologi.

1895 bildar Lenin tillsammans med sexton andra intellektuella ”Kampförbundet för arbetarklassens befrielse” och organisationen börjar att sprida socialistisk propaganda på fabrikerna – en inhemsk början på det socialdemokratiska partiet. Samma år reser han till Schweiz med det dubbla syftet att bota en magåkomma och ta kontakt med de landsflyktade ryska socialdemokraterna, men han hinner knappt hem igen förrän han arresteras och döms till fjorton månaders fängelse. Under tiden i fängelset utnyttjar han alla möjligheter att rekvirera litteratur från biblioteken och skriver större delen av Kapitalismens utveckling i Ryssland. Här fortsätter framskrivningen av kapitalismens utbredning i Ryssland. Lenin har sina slutsatser färdiga i förväg. Siffror på att ojämlikhet existerar på landsbygden används för att bevisa att den också ökar. 1895 får Lenin lämna fängelset som en fri man under förutsättning att han håller sig i Sibirien i tre år.

I ”En karaktäristik av den ekonomiska romantiken” (1897) formas samhället av teknik och ekonomi och de sociala relationernas utseende är ett nödvändigt resultat av produktivkrafternas utvecklingsnivå. Kapitalismen är en progressiv kraft.

Trots att Lenin avskiljer sig från populisterna märker man att han, jämfört med de legala marxisterna, är försiktigt mer positiv till populisterna. Han anar vart de legala marxisterna är på väg. De skyggar för klassmotsättningar och fördömer en rörelse som trots allt företräder det arbetande folket. Storindustrins efterlängtade nermalning av ”småborgligheten” verkade vara reformisternas egen triumf.

Lenin går så långt som till att populisternas dagskrav kan accepteras. Deras mer vittfamnande syn på utveckling strider dock i allt för hög grad mot den marxism som Lenin tillägnat sig.

I både liberalernas och marxisternas ögon är det ryska jordbruket i huvudsak kapitalistiskt i slutet av 1890-talet; det bedrivs av godsherrar med lönearbetare och av ett hav av småborgligt reaktionära bönder som inåtvända inväntar sin undergång. Kautsky-perspektiven återkommer i Struves socialdemokratiska program på första kongressen 1899, liksom i partiets första program för landsbygden, skrivet av Lenin, till den andra kongressen 1903.

1905 års revolution kommer därför som en total överraskning för både bolsjeviker och mensjeviker.

1905

Revolutionen 1905 har med rätta uppmärksammats av flera skäl: som en generalrepetition inför 1917, för att de första arbetarråden bildades och fick sitt elddop, och för hur flera generalstrejker av arbetarklassen fick regimen att vackla. Men 1905 borde uppmärksammas mer för att den tvingade arbetarrörelsen att göra oåterkalleliga vägval. Och det var inte arbetarledarnas förtjänst. Det var böndernas. Bönderna var inte en försvinnande klass. Tvärtom, nu de träder de fram. Till försvar för sina styrelseformer i miren och för sin kollektivt ägda jord.

Landsbygden härjas av mordbränder. Bönderna beslagtar ny betesmark för sina djur och odlar upp godsherrarnas ägor för egen räkning. River traktens herrgårdar. Beslagtar djurfoder. Tar varje chans att upphäva dagsverksskyldigheter eller penningavgifter. Slår ihjäl förvaltare och godsägare, gör olagliga veduttag i skogen och inleder lantarbetarstrejker. 1905 sker 3 228 utbrott av bondeoroligheter. 1906: 2 600. Och när kampen i städerna dör ner, bara fortsätter och fortsätter den ute i provinserna. Ännu 1907 utbryter det 1 337 bondeoroligheter i landet.

1906 medger Lenin att hans framskrivningar av kapitalismens utveckling i Ryssland varit ”överdrivna”.

Jästen försökte sen springa ikapp bullen. Det socialdemokratiska partiet hade fallit isär i bolsjeviker och mensjeviker redan 1903. Revolutionen gjorde splittringen oåterkallelig. Mensjevikerna höll fast vid att det liberala borgerskapet var arbetarnas bästa bundsförvanter. Lenin och bolsjevikerna inriktade sig i stället på att forma en allians av arbetare och bönder och fick socialrevolutionärerna i SR som konkurrenter.

Men förändringarna i Lenins och bolsjevikernas politiska strategi betydde inte att deras teori i stort reviderades. Den Andra Internationalens allmänna marxism förblev oanfrätt.

Tankemässigt befann sig Lenin fortfarande under Plechanovs trollspö. Första gången som Vladimir Uljanov använde täcknamnet ”Lenin” var i ett brev till Plechanov 1901, och efter 1903 var pseudonymen förankrad hos partikamraterna. Täcknamnets ursprung är osäkert, men det troligaste är att namnet togs efter en av Rysslands stora floder, Lena. Här härmade Lenin sin läromästare Plechanov som gärna undertecknade sina alster ”Volgin”, efter Volga.

Efter partisplittringen hade Plechanov gått till mensjevikerna, men Lenin hängde i det längsta kvar i Plechanovs typ av marxism. ”Åtminstone i filosofi, står han för den rätta linjen”, skrev han till Gorkij 1908.

Elefanten i porslinsboden

Efter revolutionen 1905 och Bernsteins revision av det tyska socialdemokratiska partiet, SPD, blev kampen mot reformismen huvudfrågan för Lenin. Den föranledde honom att ge ut Materialism och empiriokriticism. Kritiska kommentarer till en reaktionär filosofi år 1909. Volymen skäms av skrikigt språkbruk och många upprepningar; framför allt är den ett exempel på hur man gör filosofi till ett politiskt tillhygge.

För reformisterna hade rörelsen blivit allt, målet intet. Socialismen reducerades till ett ”ideal” att sträva mot. Dessa nya stämningar gav idealismen ett nytt uppsving i vänsterkretsar (med en återgång till Kant, snarare än till Hegel). För Lenin blev därför skiljelinjen mellan materialism och idealism en huvudfråga. Hela filosofihistorien var egentligen bara en kamp mellan dessa båda ismer, hävdade han. Lenins bannstråle riktade sig brett mot allt som tycktes utgöra minsta eftergift mot vad han såg som socialismens förandligande. Attackmålet i Materialism och empiriokriticism kom därför att bli en annan bolsjevik, Alexander Bogdanov.

Bogdanov hade revolterat mot den mekaniska materialismen och förnekade att Marx dialektiska teori var avsedd att användas på naturen. Den var en social teori. Men om så vore, skulle möjligheten till en allomfattande ”dialektisk materialism” raseras. Lenin läste Bogdanovs bok Empiriomonismen 1906 och därefter Bogdanov-kotteriets antologi Studier i marxismens filosofi – och gick i taket.

Som stöd i polemiken använde Lenin de tre gängse Engels-texterna: Anti-Duhring, broschyren om Feuerbach och utdraget ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”.

Detta var inte helt oproblematiskt eftersom fysiken som vetenskap hade genomgått dramatiska förändringar åren efter Engels död 1895. Den ”oförstörbara” atomen hade upplösts i immateriella vågor av energi. Den materiella substansen som var materialisternas viktigaste utgångspunkt hade blivit en rörelse och Engels åsikt allt mer problematisk. Men Lenin tyckte sig se hur den idealistiska reformismen sipprade in i den revolutionära rörelsen och tvingades av politiska skäl att använda den omoderne Engels mot Bogdanov. I Engels efterföljd lanserar Lenin också en avspeglingsteori, enligt vilken verkligheten återspeglar sig i våra hjärnor när vi förstått den rätt.

Materialismen är alltid progressiv, hävdade Lenin; idealismen alltid reaktionär. Lenin ignorerar helt och hållet Marx Feuerbachteser – trots att dessa getts ut som bilaga till just den Engelsbroschyr han använder sig av! Hos Lenin går Feuerbach och Marx ofta i armkrok med varandra, som om de representerade samma filosofiska ståndpunkt!!

Den framväxande ideella socialismen gjorde Lenin filosofiskt blind. Allt fick vika för de dagspolitiska kraven, om så all filosofi skulle kammas åt samma håll. Materialism och empiriokriticism är Lenins intellektuella lågvattenmärke.

Det ofullbordade

Vi lämnar ryska revolutionen nu, men det känns inte riktigt rättvist att lämna Lenin när han är som sämst, så vi adderar några framåtblickar. Lenin rör på sig. Riktningen blixtrar faktiskt förbi redan i Materialism och empiriokriticism. I en passage skriver han: ”Marx och Engels hade tonvikten i sina arbeten på dialektisk materialism, snarare än på dialektisk materialism, och de insisterade på historisk materialism, snarare än på historisk materialism.”

Under första världskriget lever Lenin i exil och tillbringar många veckor på biblioteken i Paris, Zürich och Bern. Inför striden mot Bogdanov hade han i ett brev till Gorkij erkänt sin okunnighet i filosofiska frågor. I efterhand är han nu fast besluten att täppa till luckorna. Han läser Hegel ordentligt för första gången under åren 1914-15 och producerar hundratals sidor med anteckningar. Länge okända, ges dessa ut i Sovjetunionen 1929. På engelska först 1958.

Från att ha hävdat att ingen hegelianism alls förekommer i Kapitalet säger Lenin nu att boken inte ens kan begripas om man inte läser Hegels Logik först. 1915 kritiserar han sin gamle mentor Plechanov för att inte ha upptäckt sambandet mellan Hegel och Marx. I de filosofiska anteckningsböckerna avlägsnar sig Lenin från den Andra Internationalens marxologi och sina egna tidigare åsikter. Det är Hegelläsningen som förmår honom att förändra sin syn på relationen mellan materiella ekonomiska krafter och människornas subjektiva intervention i dessa. Lenin återgår till populisternas åsikt: kapitalismen är inte en epok som behöver genomlidas. Tack vare detta befrias han till att förespråka, leda och genomföra den socialistiska revolutionen.

För oss som lever efteråt finns det en baksida här. Revolutionen, bygget av socialismen och Lenins korta tid kvar i livet förhindrade att det gjordes någon grundlig, allomfattande kritik av de föreställningar som Lenin med möda trasslat sig ur. Politiska figurer och deras linjer i olika frågor kritiserades sannerligen i den fortsatta ryska revolutionen, men den av alla omfattade allmänna ideologin förblev oantastad. Kautsky-marxismens syn på utveckling blommar därför under 1920-talet lika frodigt som vanligt i de sovjetiska debatterna om hur bönder och landsbygd borde hanteras…

Det ”socialistiska uppbygget” blev till slut bara en förstatligad variant av britternas ”primitiva ackumulation” på 1700-talet. Utveckling medelst underkuvande. Modernisering utan social befrielse. Det skulle kosta ytterligare en 1900-talsrevolution för att öppna upp andra utvägar och för att slå hål på den syn på utveckling som grundlades av Engels, Kautsky och Plechanov.

Ideologiskt sett blev bolsjevismen inte mycket mer än Andra Internationalens marxism, upphottad med revolution.

Artikel publicerad 05 april, 2026.