Om vi ska återfå hoppet om socialismen, måste ideologin som ledde oss ut i nya elitvälden kläs av och avlegitimeras

Först kom marxismen. Sen kom Marx.

I vanliga fall kommer det en profet först. Sen utvecklas hans lära och kodifieras av honom själv eller hans efterföljare. I vårt fall kom vagnen före hästen.

Marx dog förhållandevis opublicerad och oläst. Men en Marx-ism kodifierades direkt efter lärofaderns död av hans anhängare. 1800-talets arbetarpartier tillgodogjorde sig denna marxism via efterföljarnas kortare och mer lättfattliga uttolkningar, snarare än via Marx själv. Det var dessa framställningar som vägledde både socialdemokrater och kommunister under 1900-talet.

Men sen kom Marx. Dels började hans publicerade texter vinna verklig spridning med framgångarna för de röda partierna. Dels dök den ena opublicerade texten efter den andra upp ur arkiven. Feuerbach-teserna blev publicerade först efter Marx död och då som en bilaga till Engels vägledande uttolkning av tysk filosofi (”Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”), 1888. De ”Ekonomisk-filosofiska manuskripten” kom ut 1929; detsamma gjorde Marx båda texter om Hegels rättsfilosofi. 1932 kom ”Tyska Ideologin”, ”Grundrisse” i två omgångar 1939 och 1941. Varje ny text kunde ställa besvärande frågor till de nu statsbärande tolkningarna av Marx. Men all diskussion tystnade i Andra världskrigets vapenlarm och först under efterkrigstiden var Anden helt ute ur flaskan.

Några sökte nu tröst och bot i Marx tidiga texter. Här fann de en ung, oförstörd och humanistisk Marx; räddningen undan socialdemokratisk förstoppning och kommunistisk grymhet.

Andra, som Louis Althusser, avfärdade tvärtom ynglingens jakobsbrottning med Hegel som ovetenskapliga spekulationer man enklast lämnade därhän. Han fann i stället en vän och verklig vetenskapsman i den medelålders Marx som avtäckte kapitalismens rörelselagar i de nationalekonomiska texterna. Paradoxalt nog, var Althussers ”strukturmarxism” lika aktörslös som den hegelianism han fnös åt.

Naturligtvis skulle några klamra sig fast vid den ende Marx som då fanns kvar; den åldrande och odogmatiske revolutionären. Nog sen?

Inte alls. 1980 kom Alvin Gouldners bok ”The Two Marxisms”. Gouldner hävdade att det från början till slut funnits två Marx (-ismer): en vetenskaplig, behavouristisk och materialistisk och en annan: idealistisk, voluntaristisk och moraliserande. Med detta var Marx kluven både på längden och på tvären och fullt logiskt kastade sig nya intressenter över småbitarna. W.L. Adamson kan få summera de senare åt oss:

”Många skribenter föredrog (nu) att inte yttra sig i  frågan om Marx intellektuella utveckling som helhet, eller behandlade den bara helt summariskt. I stället blev tendensen att välja ut ’den grundläggande texten’ och analysera denna.

”Grundrisse”; 1859 års förord till ”Till kritiken av de politiska ekonomin” och ”Kapitalet” hade var och en sina förespråkare. Efter att den texten blivit grundligt studerad, kunde andra aspekter av Marx arbeten bli uppmärksammade lite kort, vanligen för att assimileras in i grundtexten, antingen som ’föregångare’ eller som ’övrig’ .”

Med detta hade hela pjäsen urartat till ett praktexempel på vad Hegel nedsättande döpt till ”förstånd” : medelst djupborrning i enskildheten trodde man sig kunna nå fram till en kärna och dra fram den sanne Marx – i stället för att försöka fånga helheten; rörelsen och hur delarna i helheten ger karaktär åt varandra. Marx utvecklade sin samhällssyn ett steg i taget och läser man hans texter i kronologisk ordning syns det att han först söker ett Subjekt i historien, sen ett Mål, en Motor och därpå efter Mönster i utvecklingen.

Tidsbubblan

På hitsidan 2:a världskriget stod Marxtolkningarna snart på kö. Den ena efter den andra av dem lanserades och födde fler politiska organisationer och namnförkortningar än det gick att hålla reda på. ”Bokstavsvänsterns” splittring blev ett begrepp. Men myllret bedrog och fortsätter att bedra. I själva verket fanns en långt större enhetlighet än vad någon av de inblandade har velat erkänna. Och den fortsätter att leva kvar hos de restplutoner som patrullerar den politiska avgrunden.

Det är ingen enkel pedagogisk uppgift att få överlevare och nyanlända i dagens vänster att upptäcka denna enhetlighet. De flesta har haft ”linjekampen” som syrgastub och spenderat hela sitt politiska liv med att mäta ut, hävda och underblåsa skillnaderna mellan marxismens olika riktningar. Men det var inte skillnaderna mellan oss i vår grupp och de andra som var problemet.

Djävulen satt i likheterna.

Inget är så väl ägnat att framkalla kräkreflexer i alla politiska läger, som att uppmana reformister och revolutionärer att hitta likheter mellan sig; att få trotskister och stalinister att hitta sina gemensamma utgångspunkter, eller att få maoister att upptäcka sig själva i eurokommunisterna och få dem alla att förstå att deras ideologier krökt sig åt samma håll. Men den som inte kan förmå sig till en sådan tankeoperation kommer bokstavligen att dö tillsammans med 1900-talsmarxismen. För det är bara genom att söka upp det vi höll för självklart sant, trodde var allmängods och gemensamt som vi kan upptäcka att våra sanningar var historiskt situerade i en bestämd tidsbubbla som infärgade allt tänkande.

Först nu är det möjligt att se att vi levt i en epok. Ett avgränsat rum i tiden. Vi kan upptäcka en tidsbubbla på runt ett sekel mellan Marx död 1883 och det sena 1900-talet. Vi blir kapabla att tolka denna just därför att allt som den innehöll håller på att ta slut. ”Minervas uggla flyger först när det skymmer”, som Hegel sa.

Det vi lämnar bakom oss är en tid av extensiv industrialisering där allt fler produktions- faktorer vräktes in i systemet. Där konkurrerande kapital lyckades blockera utvecklingen på södra halvklotet långt in i efterkrigstiden. Där först avkoloniseringen och sen de nyindustrialiserade ländernas tillväxt flyttade på världens industricentra. Där gamla centra försökte försvara sig mot både arbetarprotester och nya konkurrenter med globalisering. Där deras hejdlösa exploatering gav miljöskador som hotade planeten och skapade varukedjor så sköra att de inte längre kunde upprätthållas.

Och där det socialistiska projektet kröktes till modernisering utan social befrielse. 1900-talsmarxismen formades av detta tidrum och fortlever tills den antingen självdör med de generationer som förfäktade den, eller upphävs genom att utsättas för en grundlig kritik.

Hur skapades denna krökta marxism? Av vem? När?  Och hur ser de inslag i den ut som bar på det nya elitväldet?

Grundarna                 

Den marxism, vars allmänna drag vi hittar hos all vänster under 1900-talet, formades efter Marx död av hans anhängare. Friedrich Engels var den förste Marx-isten. Men Marx och Engels hade utvecklats åt olika håll. Marx hade velat utveckla sin kritiska metod; Engels en materialistisk världsåskådning. Marx hade velat undersöka betingelserna för socialismens införande; Engels producera ideologi. Och när Marx dött 1883 blev fältet fritt för efterhandskonstruktioner.                                                                                                                                                

I ”Anti-Duhring” säger Engels att han och Marx har en gemensam syn bestående av den ”dialektiska metoden” och en ”kommunistisk världsåskådning”.  1887 levererar förläggaren Joseph Dietzgen etiketten ”dialektisk materialism”, vilket snappas upp av den ryske socialdemokraten Plechanov. Efter detta har marxismen reducerats till formeln historiematerialism + dialektisk materialism = marxism. Beteckningar som Marx aldrig någonsin använde. I sak och kronologiskt uppkommer den ”dialektiska materialismen” när Engels försöker utvidga vad Marx skrivit i ekonomi och historia till att omfatta också naturvetenskap och filosofi.                                                                                                                                   

För tydlighets skull kan vi ange detta som en formel:  diamat uppstod ur himat.

Med hjälp av sitt gravtal till Marx och den lilla boken om Feuerbach vänder dock Engels på tågordningen. Marx arbeten reduceras till fördjupningar på ett delområde av den mer vittomfattande dialektiska materialismen. Engels blir därmed marxismens grundare och Marx bara en specialist på mer begränsade områden än de som Engels var verksam på. Och det var Engels, inte Marx som blev läst i de socialdemokratiska och kommunistiska partierna. Marx var tjock och krånglig, reducerad till utdrag och kortare texter som Manifestet eller Gotha-programmet. Engels däremot; lättfattlig, populär och spridd.

Engelsismen var dock någonting annat än marxismen. För någonting hände när historie- materialismen gjordes till en underavdelning av den allomfattande dialektiska materialismen. För att kunna bemäktiga sig både naturen och samhället behövde den dialektiska materialismen förallmänneliga historiematerialismen så att den blev möjlig att inlemma i den vidare åskådningen. Följden blev att den subjektiva sidan blev nerspelad och historiematerialismen tvingades fokusera på att hitta ”objektiva lagar”  som förutsattes styra både natur och samhälle. Och ju mer obetvingligt lagarna styrde samhällsutvecklingen, desto mindre blev behovet av arbetarklassen som aktör. Så frikopplades marxismen och blev en ideologi till salu för andra sociala bärare.

Engelsismen vann stark anklang i Ryssland och därifrån in i 1900-talets kommunistiska rörelser. Stalin författade skriften ”Den dialektiska och historiska materialismen” där det hette: ”den historiska materialismen är principerna från den dialektiska materialismen utvidgad till studiet av samhällets liv”.

Formel: Himat uppkommer ur Diamat. Jämför formeln härovan!

Ja, Lenin var ju Rysslands ”Marx”. Vem blir då Rysslands ”Engels”? Han som gör det mer betydande och vittomfamnande arbetet – att bygga socialismen?

Engels upphöjelse var ett led i att legitimera Stalinregimen. För att stärka bådas position som marxismens ledande ljus gav Sovjetunionen ut ett ofullständigt och opublicerat Engels-manus under namnet ”Naturens dialektik”. Tillsammans med ”Anti-Dühring” och den lilla skriften om Feuerbach var detta Engels försök att skapa en interdisciplinär vetenskap och en världsåskådning. Inte mycket till fundament, men i Sovjetunionen fyllde det sin legitimerande funktion. Marxismen har sedan dess bestämts till att vara såväl en metod som en världsåskådning.                                                                                                                               

 Detta accepterades okritiskt  även i de delar av vänstern som annars skyggade för att associeras med Stalin. Ja, även i den svenska skolans läroböcker accepterades Stalins uppfattning. Här framställdes marxismen som en världsåskådning och infördes som en bland andra profana världsåskådningar att beskåda, när världsreligionerna klarats av inom  religionskunskapen.

Trosuppfattningen               

Att den naturvetenskapligt doftande dialektiska materialismen och dess lagar tilldelades en roll överordnad den historiska materialismen (med dennas kämpande klasser)  fick omedelbara följder för arbetarrörelsens verklighetsuppfattning redan under 1800-talet. Den tyska socialdemokratins ledande ideolog var Karl Kautsky, som under 1891 och -92 författade de allmänna delarna i partiets nya Erfurt-program. Han skriver :

”Det kapitalistiska samhället har misslyckats; dess upplösning är bara en fråga om tid. Den oemotståndliga ekonomiska utvecklingen producerar med naturnödvändighet det kapitalistiska produktionssättets bankrutt. Byggandet av en ny form av samhälle på det gamlas plats är nu inte längre bara något önskvärt utan det har blivit oundvikligt.”

Kautskys marxism är hämtad Engels. Här styrs både samhälle och natur av opersonliga lagar som följer sin egen logik. Utvecklingen blir ett självkörande fordon. Tekniksprång och den spontana ekonomiska utvecklingen överlistar ständigt människornas fattiga organisationsförmåga.

Oavsett vad människorna föreställer sig leder lagarna samhället fram till tröskeln av ett nytt samhällssystem. Lagarna verkar oberoende av människornas vilja och medvetande, ja människornas utblick är bara en reflex av lagarna. För små är vi, för att hävda oss mot dem. Vår räddning består i att agera i enlighet med samma lagar.

Hos Marx hade lagarna haft en annan karaktär. De hade uppvisat systemets spontana rörelsemönster. Men kapitalismens logik var inte tvingande utan tendensiell. De sociala styrkemätningarna modifierade logikens genomslag och böjde bort de ekonomiska lagarnas möjligheter att verka – för ett tag. Eller bröt ner dem helt vid ett systemskifte.

Lenin och Bernstein på samma sida                                       

Den 2:a Internationalens ideologi blev snabbt en självmotsägelse för arbetarrörelsen – en åskådarmarxism som passiviserade den politiska kampen i stället för att vägleda den. Följden blev en strid inom den tyska socialdemokratin kring Eduard Bernstein, som ville revidera den marxism som partiet blev tillhandahållen. Bernstein var inte vem som helst. En period hade han arbetat nära Engels i Storbritannien och Engels själv hade utsett Bernstein till den som skulle förvalta hans intellektuella kvarlåtenskap efter sin död.

Vänsterfolk som velat vårda marxismens revolutionära arv har vant sig att ställa reformisten Bernstein mot (t.ex.) revolutionären Lenin och placera Karl Kautsky på en tveksam  mellanposition. Från denna har Kautsky sen fått urarta till reformist han också. Detta är ett felaktigt sätt att ställa motsättningen på.

I verkligheten stod Lenin och Bernstein på samma sida. På den andra sidan stod Kautsky.

Kautsky var tyskarnas och den 2:a Internationalens ledande marxist efter Engels död 1895. Men Kautskys marxism blev helt orimlig för både Bernstein och Lenin. ”Vi anser att det nuvarande samhällets sammanbrott vara oundvikligt”, angav Kautsky i en annan formulering från Erfurt-programmet. Här fick Bernstein sitt bevis på att Marx skulle ha omfattat en ”sammanbrottsteori”, direkt från den mest kompetente av Marx` uttolkare. Detta ödesbestämda slut kunde med fördel inväntas under tiden som kapitalismen spontant bar oss dit. Arbetarrörelsen kunde koncentrera sig på att växa fram till dess. Bron till socialismen kan vi gå över när vi väl kommer så långt.

Det kan tyckas som att denna idé borde ha erbjudit Bernstein goda utgångspunkter för en historiskt långvarig reformism och en sorglös inställning till frågan om hur en övergång till socialismen skulle gå till – någon annan gång. Men Kautskys förgudning av kapitalismens rörelselagar blockerade i praktiken arbetarrörelsens tillväxt och möjligheterna att bygga allianser med andra sociala krafter.

I sin bok ”Agrarfrågan” gjorde Kautsky en parallell mellan industri och jordbruk. Inom industrin slogs hantverk och industriella småföretag ut i konkurrensen och kapitalet koncentrerades till allt färre och större företag. Han adderade  hänvisningar till  tjocka ”Kapitalet” och pedagogisk exercis i kapitalismens rörelselagar. Samma lagar opererade inom jordbruket och snart skulle storgodsägarna stå ensamma kvar. Bönder är en snabbt och obönhörligt utdöende samhällsklass.

Det finns inte mycket man kan göra för dem som ligger för döden. Just här fanns det politiska problemet. 40% av tyskarna bodde i byar och småorter. En lika stor andel av arbetskraften var sysselsatt inom jordbruket. Skulle arbetarrörelsen hålla liv i  en samhällsklass vars undergång var nära förestående ? Utveckla socialpolitik för utfattiga lantarbetare, som skulle må bättre av att migrera till städernas fabriker och bli industriarbetare och socialdemokrater?

Ja, sa Bernstein. Det ska vi. 

Han hade rätt. En av de socialdemokratiska ledarna, August Bebel, berättade bekymrat i ett brev till Engels att han hörde en dräng säga: ”ni har utan krusiduller gjort klart för oss att ni inte är kapabla att hjälpa oss. Men vi vill inte gå under och därför röstar vi på Anti-semiterna. Antisarna har lovat att hjälpa oss.”                           

Kautskys förutsägelser att samhället snart skulle polariseras till två klasser fick inte precis väljarkåren att växa i mellanskikten heller. Han fick snart fel i fler ekonomiska förutsägelser , eftersom de som skulle klara sig sämst över tid var storgodsen som baserade sig på sädesodling. Bäst gick det för de små och livaktiga blandjordbruken som kombinerade kött med mejeri.

Revisionismen var en nödvändig utväg ur marxismen – om man nu anser att den marx-ism som var allmänt omfattad inom Andra Internationalen var Marx.

De som gav upp                                 

G.V. Plechanov är känd som Rysslands förste marxist.  Plechanov var under lång tid en flitig medarbetare i den tyska socialdemokratins organ ”Die Neue Zeit”, där han sekunderade Friedrich Engels i filosofiska frågor. Han försvarade teorin om en dialektisk materialism och hävdade att vi kunde se Marx och Engels lära ”i dess slutgiltiga form” i ”Anti-Dühring”.

Plechanov använde Engels broschyr om Ludwig Feuerbach som utgångspunkt för att idka egna studier i materialismens historia. Engels hade anfört den franska 1700-talsmaterialismen som en av marxismens källor. Plechanov skyndade sig att spinna vidare på det angivna temat och framhöll de metafysiska materialisterna d´Holbach och Helvetius som föregångare. Därmed drog Plechanov ett tjockt streck över den kritik som Marx haft mot denna materialism (i Feuerbachteserna) och över Marx återerövring av Romantikens odogmatiska tankegods där det unika i varje nations färdväg betonades. Marx-ismens filosofi blev en vänstervariant av liberalernas Upplysning.

Men Marx var inte bara problematisk i filosofiska frågor för de ryska radikalerna. Han blev det än mer i praktiska frågor om den politiska strategin.

Efter Pariskommunens fall återvände Marx på 1870-talet till den ryska frågan. Dess betydelse för hur marxismen ska tolkas har nu återigen uppmärksammats, denna gång  av Kohei Saito i boken ”Marx i antropocen. För en idé om nerväxtkommunism”.

I London diskuterade Marx de kollektiva produktionsförhållandena i de ryska byarna med historikern Maxim Kovalevskij, som skrev flera böcker i ämnet. Han korresponderade med populister som Vera Zasulich och knöt vänskapsband med framför allt Nikolaj Mihailovskij. Blev skickad lådvis med material om miren, bykommunen, och lärde sig på kort tid ryska för att kunna sätta i sig materialet.

I sina brev till ryssarna ser vi hur hans historieuppfattning förändras radikalt. Han hävdar nu att Ryssland inte nödvändigtvis måste genomgå ett kapitalistiskt stadium. Bykommunen kan mycket väl bli ”utgångspunkten för en social pånyttfödelse av gamla antika former på en ny högre nivå”. Han varnar den ryska oppositionen för att göra hans eget utvecklingsschema i förordet i ”Till kritiken av den politiska ekonomin” från 1859 till en väg som alla länder måste följa.

Det går en rak linje från Marx och de ryska populisterna till den populistiskt färgade bonderevolutionen i Kina under 1900-talet. Men i Ryssland krossades populisternas försök till en bonderevolution av tsaren och revolutionärerna drevs under jord. Marx brev publicerades aldrig. De arkiverades av Plechanov.

1880 hade Plechanov tvingats fly från Ryssland på grund av sin verksamhet som oppositionell. I Schweiz 1883 grundade han tillsammans med Pavel Axelrod och Vera Zasulich ”Arbetets befrielse” – en förelöpare till det ryska socialdemokratiska partiet.

För Plechanov och hans krets hade bönderna varit en besvikelse. Vad hjälper det  att hängivna revolutionärer tänder en gnista om den inte åtföljs av ett spontant bondeuppror, likt Stenka Razins? I efterhand deklarerar Plechanov argt att de ryska revolutionärerna faktiskt försökt möta böndernas krav, men fått varken stöd, sympati eller förståelse. Plechanov beskriver bondeklassen som otacksam och ointresserad. Vid grundandet av ”Arbetets befrielse” definierar organisationen sig därför som en urban och proletär rörelse.

Organisationens första åtgärd var att begrava Marx tankeutbyte med de revolutionära populisterna, förneka existensen av Marx brev till Vera Zasulich och vägra att publicera Marx brev till Mihailovskij.  Gruppen kunde därmed ansluta sig till ett nytt sätt att uppfatta Marx.

Engels blir reformismens barnmorska

Tillsammans med Kautsky och Engels skulle Plechanov forma arbetarpartiernas nya syn på utveckling. Den avvek från Marx uppfattning, men behövde kopplas till Marx för att få legitimitet. Lösningen på den motsättningen var att använda Marx texter selektivt. Deras urval är lärorikt.

Engels sökte sig till  ”Till kritiken av den politiska ekonomin”, från 1859. Här redogör Marx i en kompakt komprimerad skiss på knappt två sidor för sin historieuppfattning. Förtätningen saknar exempel, problematiseringar och utvikningar. Den är kort. Teoretisk. Just detta appellerade till Engels eftersom Marx-texten då kom att likna Engels egen fyrkantiga schematik i ”Familjens, privategendomens och statens uppkomst”, utgiven året efter Marx död (!).

Marx formulerar i förordet sin berömda motsättning mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden ( förenklat : mellan våra hjälpmedel och tillgångar å ena sidan och sättet att organisera dem i arbets- och samhällsliv å den andra). Till begreppet produktivkrafter hör flera saker : teknik, som ryms i maskiner och verktyg; know-how i form av människornas kunskaper samt sättet vi samarbetar på ( d.v.s. i det lilla är produktions – förhållandena  samtidigt också en produktivkraft ! ).

Engels reducerar handgripligt och lättfattligt begreppet  produktivkrafter till maskintekniska anordningar. Teknik är den utvecklingsmotor som driver samhällsutvecklingen framåt. I Engels samtid hade ingen några svårigheter med att hitta exempel på sådant.  

För att stimulera tankeverksamheten kan vi hävda raka motsatsen på prov. Se på Tyskland efter Andra världskriget ! Totalförstört. Alla produktivkrafter låg som skrot i grus och spillror. Men på bara en handfull år reste sig Europas mäktigaste industrination ur ruinerna i ”Det tyska undret”. Så underligt var det väl inte. Den viktigaste produktivkraften var immateriell. All know-how fanns kvar.

Nå, vi ska inte förmena tekniken en viktig roll i samhällsutvecklingen, bara konstatera hur förenklad Engels uppfattning är. Lika schematisk är hans uppfattning att teknik är ursprunget till allt. I ett ofta citerat brev till Starkenberg skriver Engels 25 januari 1894 :

”Tekniken bestämmer också hur varuutbytet sker, fördelningen av produkterna och med detta ( … ) samhällets uppdelning i klasser och vidare relationerna mellan herrar och tjänare och med detta staten, politiken, lagarna, etc.”

I Marx skiss är den tillgängliga tekniken en praktisk förutsättning som begränsar människornas möjligheter att välja hur de vill organisera sitt samarbete i arbetslivet. I varje samhälle finns därför en viss överensstämmelse mellan nivån på produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena. Men här måste vi infoga två reservationer.

Hos Engels stelnar Marx allmänna sanning: viss teknik ger obevekligen en och endast en nödvändig organisation av produktionen. Det saknas alltid andra alternativ. Inte bara ordningar ledda av de arbetande. Engels ger heller inga kapitalistiska varianter på hierarkisk organisering. Detta är motsatsen till de öppnare och tendensiella tolkningar som Marx förfäktade varje gång som han slapp försöka få plats med alla tankar på en tumfingernagel.

Den andra reservationen mot en överensstämmelse mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden är förstås att äktenskapet mellan dem bara är tillfälligt. På ett visst stadium förvandlas produktionsförhållandena från en utvecklingsform till fjättrar för produktivkrafterna. När denna motsättning når sin kulmen inkommer revolutionen.

Av denna mekanism formar Engels en teknikbestämd syn på mänsklighetens historia, där vi färdas genom en fast serie av sprängda samhällssystem från primitiv kommunism över feodalism och kapitalism till socialism – en enda resväg universellt giltig för alla folkslag överallt. Men stadieövergångarna kan dröja. Marx själv skriver i förordet : ”En samhällsformation går aldrig under innan alla produktivkrafter utvecklats, för vilka den har ett tillräckligt spelrum”.

Här ställs problemet på sin spets, eftersom tolkningen av detta textställe blir helt olika beroende på om man som Engels ser teknikutveckling som motorn, eller om man ser människan som den viktigaste produktivkraften.

Går kapitalismen under först när den uttömt absolut alla sina utvecklingsmöjligheter ? Kan det ens finnas ett sådant samhällstillstånd i något samhälle över huvud taget ? Där ingen vill förbättra sitt läge; hitta praktiska utvägar ? Där ingen gitter komma på något nytt ? Men om gnistor och sprattlingar av den typen alltid förekommer, då kan ingen samhällstyp någonsin dödförklaras. Framför allt inte kapitalismen under den extensiva industrialiseringens epok.

Reformisterna runt Bernstein var inte sena att uppfatta vilka möjligheter Engels Marx-läsning erbjöd. Det hjälpte föga att Engels höll fast vid den socialistiska revolutionen på längre sikt. När de tyska socialdemokraterna blivit legala igen 1890, efter tolv år av kriminaliserade åsikter, uppmanade Engels dem till försiktighet i politiken för att inte äventyra partiets nya legala status. Därmed var alla dammluckor öppnade och fram forsade reformismen.

Plechanov söker hjälp från ovan

Plechanov på sin kant visste även han vilka textställen som erbjöd de rätta utgångs-punkterna. För honom fanns de i Kommunistiska Manifestets hyllningar till borgarklassen. Plechanov refererar dessa i sju långa citat-sjok i sin egen text ”Våra meningsskiljaktligheter”, som han publicerade 1884; året efter att katten var borta:

Bourgeoisin var först med att visa vad mänskligheten kan åstadkomma. Den hade uppnått långt mer än de egyptiska pyramiderna, romerska akvedukter och gotiska katedraler. Under sitt första sekel hade den skapat en produktionskapacitet större än alla andra generationer före dem hade uppnått tillsammans och fått naturen att underkasta sig människan. Borgerskapet kan inte existera utan att revolutionera produktionsstrukturen. Borgarklassen drar med sig även de mest barbariska nationerna in i civilisationen genom sin snabba                                                                                                                                                             förbättring av produktionsinstrumenten. De tvingar alla nationer att anamma det borgliga produktionssättet och skapar världen till en avbild av sig själva. O.s.v.

Plechanov som åsåg de tidiga fabrikernas uppkomst i Ryssland hoppades på att effekterna skulle bli just de som Manifestet beskrev i hans land också. Alla gamla verksamheter skulle förstöras. Lokal isolering och självhushållning skulle upphöra. Landsbygden skulle underordnas städerna, vars befolkning skulle öka. Därmed skulle – med Manifestets ord – en ”ansenlig del av befolkningen ( räddas) från landsbygdens fördumning.”

Just detta sista slog an en ton hos Plechanov och Arbetets befrielse som besvikna övergivit det ryska bondehavet till förmån för ( den ännu knappt existerande ) arbetarklassen.

Synen på folket                                            

Friedrich  Engels hade 1842 skickats till England av fadern för att lära sig att sköta en fabrik i firma Ermen & Engels i Manchester. Under tiden skrev Engels artiklar för vänsterpressen och bedrev undersökningar av arbetarnas sociala situation. Researchen mynnade i boken ”Den arbetande klassens läge i England”  som Engels skrev 1844 när han återvänt hem till Tyskland. Boken blev Plechanovs andra viktiga inspirationskälla fyrtio år senare. Det som intresserade Plechanov allra mest var inte arbetarna, fabrikerna och misären i den tidens Manchester, utan beskrivningen av den förindustriella engelska landsbygden.

Med lika stor njutning som han citerat Manifestets lovprisningar till borgarna förevisar han nu Engels skildring av de arbetande människorna:

Om vävarna på den engelska landsbygden skrev Engels att de levde isolerade i sin trakt ”utan mental aktivitet och utan dramatiska fluktuationer i sitt liv. Sällan kunde de läsa, än mindre skriva.” De här människorna ”gick regelbundet i kyrkan, pratade aldrig politik, konspirerade aldrig, eller tänkte.”  Däremot njöt de ”av fysisk aktivitet, lyssnade med nedärvt vördnad när Bibeln lästes och var i sin tveklösa ödmjukhet ytterligt välvilliga mot de högre klasserna. Men intellektuellt var de döda.”

De ”levde bara för sina trädgårdar och vävstolar, ovetande om de mäktiga förändringar som bortom deras horisont svepte över mänsklighete. De mådde bra i sitt tysta vegeterande och hade det inte varit för den industriella revolutionen (…) skulle de aldrig ha lämnat denna tillvaro som, så gulligt romantisk den nu var, ändå var ovärdig mänskliga varelser.”

”I själva verket var de inte mänskliga varelser, de var bara arbetande maskiner i några få aristokraters tjänst, vilka lett historien fram till dess. Den industriella revolutionen har helt enkelt fört detta till det logiska slutet och gjort arbetarna helt och hållet till maskiner; fråntagna det sista unset av självständig aktivitet och på det sättet tvingat dem att tänka och kräva ett människovärdigt liv.”

Den industriella revolutionen i England drev arbetarna ut ur sin ”apatiska likgiltighet och till mänsklighetens universella intresse” och ”in i historiens virvelvind”.

De arbetande klasserna levde alltså ett småaktigt och isolerat liv. Om det inte hade varit för borgarklassen skulle de aldrig ha lämnat den tillvaron. De arbetande var inte bara illiterata; de var oförmögna att tänka. Dessa människor var intellektuellt döda. Ja, i själva verket var de inte mänskliga varelser. Men tack vare att borgarklassen startade sina verksamheter hade de framkallat  tankeverksamhet hos arbetarna. Den progressiva borgarklassen hade gjort arbetarna till människor.

På vilken klasståndpunkt står den nymornade kommunisten Friedrich Engels när han skriver detta 1844? Och vilken social kompass har han som torgför detta en gång till fyrtio år senare?

Engels hade med egna ögon bevittnat förhållandena i Manchesters fabriker. Om det svunna livet i det för-industriella Manchester visste han mindre. Han sitter hemma i Bamberg, Wuppertal, när han skriver sin bok med hjälp av det material han samlat in. Wuppertal var en trakt han spenderat hela sin ungdom med att frigöra sig från.        

Trakten var ett centrum för den konservativa pietismen. Det sociala livet dominerades av kyrkan och de överallt närvarande pastorerna som syntes oftare i hemmen än i kyrkan. Dop, trolovningar och andra märkesdagar utspelade sig enligt sed hemma hos folk, inte i kyrkan. Gudlösa företag, som att bygga en teater bekämpades frenetiskt. Tidningarna var kyrkliga och fienden var Upplysningen och rationalismen. Att Marx och Engels brukade Feuerbach till helt olika saker var ingen slump!

Fromheten var inget hinder för lönenedpressning från de pietistiska företagarnas sida. Inte heller barnarbete från sex års ålder. Arbetsdagen för arbetarna i Wuppertal var mellan 13 till 15 timmar lång i de mer än tvåhundra enkla fabrikerna i Engels hemstad Barmen. Arbetskraften var snabbt förbrukad.

Barmen var ett regionalt centrum för den tidiga textilindustrin och till fabrikörerna hörde Engels far. Men fabrikssystemet befann sig ännu i sin linda och saknade i huvudsak maskiner. Mästare och gesäller arbetade sida vid sida i lokalerna och delar av verksamheten var utlagd i bondstugorna. Företagen var hårt ansatta av konkurrensen från den brittiska maskinindustrin. Engels uppfattning, att maskinteknik var den viktigaste produktivkraften, var erfarenhetsbaserad.

Det är Wuppertal som spökar i Engels beskrivning av det för-industriella England. Han avskydde hemtraktens insnöade pietism; det religiösa hyckleriet, de småskurna perspektiven och den anti-intellektuella miljö som omgav honom.

Den nya Marx-ismen

I Engels beskrivning igenkände Plechanov de mentaliteter han tyckte sig se hos de ovana halvproletärerna i de första ryska fabrikerna och hos de tröstlöst fattiga bondemassorna. I Plechanovs texter från 1880- och 90-tal framställs bönderna som lömska och brutaliserade, helt i avsaknad av sociala intressen och oförmögna till solidaritet. Till detta mörker skulle kapitalismen komma som en befriare.                                                                                                           

Vargparten av de ryska bönderna var varken småborgare eller jordproletärer eftersom de levde i självhushållning utanför penningekonomin och till synes utanför historien. De verkade inte heller ha några större ambitioner att bli verkliga privatägare till byarnas gemensamt brukade jordar.  De förstod inte poängen med det privata ägandet, om man så förklarade det för dem tio gånger om, på tio olika sätt, förklarade Plechanov. För marxisten Plechanov blev detta det ultimata beviset på deras efterblivenhet och okunnighet – de arbetande ville inte bli småborgare!

Till Ryssland anlände marxismen som en nederlagsideologi. Den anammades av den generation som gett upp kampen och/eller exilerats efter den populistiska rörelsens nederlag. Deras slutsats var entydig : vår tid är inte nu. Ett socialistiskt program saknar relevans. Först måste borgarklassen röja upp här och kapitalismen utvecklas så långt att den börjar vingla. I väntan på framtiden var det marxisternas uppgift att stödja den liberala borgarklassens program. Snart skulle Plechanov också kritisera de urbana arbetarna för att de var alltför fientliga mot borgarna. Arbetarna svek de borgliga krafterna, som därför i sin ensamhet inte vågade stå upp mot tsarismen.                                                                                    

 I Ryssland blev marxismen använd till kapitulation; inte revolution.

Artikel publicerad 02 februari, 2026.