Putin förklarade att Krim annekterats som en logisk följd av att en USA-stödd statskupp hade ägt rum efter Majdan-händelserna i Kiev vintern 2013-14. Men det rörde sig aldrig om en statskupp förutom i dompterade ryska statsmedier. Där initierades en exempellös kampanj enligt vilken demonstranterna på Majdan varit rysslandshatare, fascister och ”Hitlers arvtagare”.
Sant är att aktivisterna på Majdan hade olika agendor och målsättningar, i vissa fall mindre tilltalande sådana. Våldsbenägna extremister ifrån Svoboda och Högra Sektorn såg sig kallade. Ändå utvecklades den växande rörelsen på Torget – i slutakten bestående av oöverskådliga folkmassor – till den största manifestationen för rättsstatlighet och för mänskliga rättigheter i Europa sedan 1989 (då muren föll). Man protesterade mot ineffektivitet, korruption, maktmissbruk, nepotism och vanstyre. En utlösande faktor var att Ukrainas sittande president, den pro-ryske oligarken Viktor Janukovitj, helt plötsligt och oförmodat vägrade att underteckna ett sedan länge beslutat associeringsavtal med EU.
På fredagsaftonen den 21 februari (2014) lämnade Janukovitj sin post och flydde till den ryska staden Rostov-na-Donu via Charkiv och Krim. Följande dag avsattes han av det ukrainska parlamentet. Några månader senare valdes ”pralinkungen” Petro Porosjenko till ny president och avlöstes i sin tur, 2019, av den tvåbarnsfar som vunnit den ukrainska versionen av ”Lets Dance” 2006 och därefter avancerat till ”Folkets tjänare” i fler bemärkelser än en. Vi känner honom alla.
När de fascistiska och nationalsocialistiska rörelserna växte fram i 1920-talets Europa, på somliga håll än tidigare, så hade både politiker och folkets breda massor svårt att förhålla sig till nymodigheterna. Hur skulle fascismen och nazismen artbestämmas och bemötas? Många, alltför många, bestämde sig för att se tiden an och ligga lågt i den europeiska mellankrigstidens svåröverskådliga virrvarr. De sista dagarna i september 1938 fick eftergiftspolitiken ett ansikte i Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain genom Münchenöverenskommelsen. Det avtal som då undertecknades sades garantera ”fred i vår tid”. Ganska exakt elva månader senare gick tyska förband in i Polen, ett par veckor senare även sovjetiska, och den andra av världsbränderna var ett faktum efter att både fransoser och britter förklarat krig mot Tredje riket.
Situationen i dag är likartad i så måtto att vi har alltför diffusa begrepp om vad dagens Ryssland är för ett samhälle. Vid millennieskiftet befann sig kolossen alltjämt på lerfötter, och orosmolnen var få.
Men de gångna två decennierna har Ryssland oavbrutet utvecklats i anti-demokratisk och i auktoritär riktning. Militär exhibitionism och expansionssträvanden ingår i dag i helhetsbilden. Mytbildning, inre slutenhet, censur och för varje år alltmer groteska och våldsamma utfall mot Väst från de styrandes sida är andra illavarslande fenomen. Ny-totalitarism, russofascism och ruscism (bildat av engelskans Russia och fascism) är beteckningar som vi förmodligen kommer att använda i allt större utsträckning för att karakterisera dagens Putin-Ryssland.
Karl Schlögels ovannämnda bok, Dilemmat i Kiev, är ett förträffligt arbete med uppenbara förtjänster, varav stilistisk briljans och äkta upprördhet är två. Än viktigare är att han kritiserar både sig själv, sina kollegor och omvärlden i stort för att vi i tre decennier (alltsedan självständigheten år 1991) ignorerat Ukraina och inte gärna velat se denna betydelsefulla nation med ca 45 miljoner invånare som ett land i egen rätt. ”För att känna för Ukraina bör man först känna till Ukraina.” Genom att låta oss följa med på vidsträckta strövtåg i hembygden, rättare sagt på guidade rundturer i Ukrainas stora städer – Kiev, Odessa, Charkiv, Lviv, Donetsk, Mariupol, Tjernivtsi o s v – råder författaren bot på vår okunnighet på samma gång som han gör aktningsvärda försök att ”avläsa tiden med hjälp av rummet”.
Vidare menar han i klartext att det nu pågående kriget inte bara är ett krig mot ett Europa-strävande- och aspirerande Ukraina, utan i realiteten ett krig mot hela (Väst)Europa. Vi gör nog klokt i att tänka i sådana banor.
Ukraina har länge varit till synes ohjälpligt splittrat mellan öst och väst. Det är något av en ödets ironi att den aggression vi nu följer timme för timme kan – med betoning på kan – fungera som katalysator för uppkomsten av en mer sammanhållen och enad ukrainsk nation, samtidigt som Kremls grymheter resulterar i fortgående söndring och tvedräkt inne i Ryssland.
Schlögel använder genomgående uttrycket ”Värdighetens revolution” om de stora manifestationerna i Kiev 2013-14. Den benämningen kontrasterar effektivt mot den ryska maktelitens propaganda, eller snarare ”desinformation”, på temat att ökända fascister grep makten i Ukraina genom en statskupp i direkt anslutning till demonstrationerna på Majdan. När det på ryskt håll sägs att djävulen Volodymyr Zelenskyj ställt sig i spetsen för en ”knarkande nazistjunta” eller att vi i Sverige fortfarande brinner av hämndbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava 1709, så kan en reflekterande individ inte ta den sortens utsagor på allvar. Det är uppenbart nonsens. Föreställningen om en statskupp tycks emellertid ha fått ett visst genomslag hos den svenska allmänheten.
Men är inte statskuppsältandet själva ”ur-lögnen”? Den fick som sagt legitimera införlivandet av Krim och separatisternas intrång i östra Ukraina – och fortsättningsvis har Kremls lögnproduktion blivit det nya normala.
Få länder om ens några har en så mörk historia som Ukraina. I hungerterrorn 1932-33, ”holodomor”, miste tre-fyra miljoner livet, och till detta ska läggas enorma folkomflyttningar, ett rent förintelsekrig orkestrerat av Nazityskland, antisemitiska pogromer, Stalinepokens övergrepp etc. I dag vill Putin och hans edsvurna förinta den ukrainska staten, betvinga folket och utplåna oskattbara kulturella värden. Måtte det inte lyckas.
Artikel publicerad 04 april, 2023.