Två saker är viktiga i detta sammanhang: 1. Vi bekämpar inte Nato som organisation och företeelse. Det är inte en sajt för Nato-motstånd utan en sajt för medlemskapsmotstånd. 2. Nato är en militärallians. Den vill vi inte att Sverige ska gå med i. Vi slår vakt om alliansfriheten – den militära alliansfriheten. Det utesluter inte att Sverige samverkar med Nato och andra parter när och om så skulle påfordras. Men det samarbetet måste vara frivilligt. Det får inte vara förpliktande. Det sätter alliansfriheten stopp för.

Detta är de två grundpelarna: militär alliansfrihet och medlemskapsmotstånd. De två M:n. De är de man kan och bör bygga en enhetsfront kring. Den enhetsfronten är idag mycket viktig – och det av två skäl.

För det första. Den svenska alliansfriheten, liksom den finska, är en stabiliserande faktor i vår del av världen. Sverige, med Finland, utgör en buffert mellan två fientliga läger – åtminstone potentiellt fientliga läger. Alla vet att vi inte kommer att gå i krig, om vi inte blir anfallna. Vi har sedan länge avsagt oss den optionen. (När broderlandet Finland blev anfallet 1939, gick vi inte i krig. Vi var icke-krigförande, men bistod med leveranser ur svenska mobbförråd, och med frivilliga.)

För det andra. Krafter inom det militära, politiska och i viss mån akademiska etablissemanget har gått in för att Sverige ska ansluta sig till Nato. De regisseras och orkestreras av ett flertal medier och ett stort antal ledande opinionsbildare. De bedriver tillsammans en veritabel indoktrineringskampanj. Det är mycket hotfullt. Den riskerar – om den blir framgångsrik och Sverige blir ett Nato-land – att öka spänningarna och osäkerheten i vår del av världen. Den riskerar att göra Sverige som stat och nation ytterligt sårbart. Blir det ett krig mellan de stora makterna, kommer Sverige att dras med mer eller mindre per automatik. Det finns ingen möjlighet att stå utanför då. Det finns ingen möjlighet att vara neutral.

Hurdant är nuläget?

Åtminstone tre av oppositionspartierna i riksdagen vill ha svensk Nato-anslutning. De kräver utredning om Sverige och Nato. Den kommer inte att vara förutsättningslös. De har redan bestämt sig. Margot Wallström sa i vinterns utrikesdeklaration: ”Sverige är inte med i någon militär allians.”. Det är bra men inte glasklart. Det man inte är kan man bli. Förespråkarna talar gärna om Nato som en försvarsallians, inte militär allians. Detta kan vara ett gungfly. Stefan Löfven uteslöt i höstens regeringsförklaring svenskt Nato-medlemskap. Det lät betryggande.

Men man vet att flera inflytelserika personer inom den svenska – och den finska – socialdemokratin aktivt verkar för Nato-anslutning. Man vet också att diplomater, militärer, politiker – på ömse sidor om Bottenhavet – slår vakt om den fredsfrämjande alliansfriheten och kan räknas till kretsen aktiva medlemskapsmotståndare. En del av dem återfinns i den nämnda antologin.

De här positioneringarna nödvändiggör och möjliggör enhetsfronten runt de två pelarna. Medlemskapsmotståndet är inget vänsterprojekt, lika litet som det är ett projekt som kräver Nato-motstånd. Men vänstern har sin givna plats där. Folkrörelserna har sin givna plats där. Anhängarna till ett icke-offensivt folkförsvar har sin givna plats där. Också nationellt sinnade liberaler och konservativa har sin givna plats där.

Det finns en del saker att klara ut.

En del personer – från höger till vänster – anser att Sverige inte är ett alliansfritt land och inte på länge har varit det. Man hänvisar till Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen (Atlantis, 2013) som behandlar svensk krigsplanering med Väst under kalla kriget i fall av ett angrepp mot vårt land österifrån. Men krigsplanering är inte detsamma som krigsförberedelser. Varje ansvarig statsledning måste räkna med ett worst case – motsatsen vore närmast landsförräderi. Men några i förväg bindande åtaganden från svensk sida – eller från Nato-sidan – har aldrig ingåtts. Holmströms bok framlägger värdefull empiri som emellertid endast i ringa utsträckning utsatts för fackhistorikers granskning. Den har tolkats som om vi under kalla kriget skulle ha varit en full men icke-betalande medlem i Nato. Den tolkningen håller inte.

År 1910 satt general Knut Bildt, farfars far till Carl Bildt, i Berlin tillsammans med sin kollega, den tyske generalstabschefen Helmut von Moltke d.y., i överläggningar om svensk-tysk militär-operativ samverkan. Men Sverige anslöt sig inte till någon allians – till exempel Trippelalliansen mellan Tyskland, Österrike, Italien, ingången 1882 – och stod, liksom de övriga nordiska länderna, neutralt under hela första världskriget. Sverige var neutralt under andra världskriget, trots – eller kanske just på grund av – eftergifter mot olika stridande. Många som menar att Sverige var en de facto-medlem under kalla kriget (eller delar av det) angrep då svensk regeringspolitik, under Östen Undén och Olof Palme, för att vara eftergiven och undfallen gentemot motparten, Sovjetunionen och Warszawapakten!

Den som förnekar att det finns och har funnits en svensk militär alliansfrihet att försvara brister både i politisk logik och i historisk kännedom.

Nyligen hävdade en folkrättsprofessor i Uppsala, Inger Österdahl, i en debattartikel i Upsala Nya Tidning (22/3) att Sverige inte är alliansfritt ”ens i strikt juridisk mening”. Vilka var hennes argument?

Hon ansåg dels att Sverige genom att ansluta sig till så kallade solidaritetsdeklarationer, inom EU:s ram men också den egenutfärdade som Sveriges riksdag antog 2009, förbundit sig att komma till grannstaters och vänligt sinnade staters undsättning om de blir angripna. Men de här solidaritetsdeklarationerna – som man kan tycka vad man vill om, vi har inte mycket kraft att sätta bakom orden – är närmast viljeyttringar, de är inga rättsligt giltiga dokument och de innehåller absolut inga bindande åtaganden om militär assistans.

Dels hänvisade Inger Österdahl till EU:s så kallade försvarsklausul, varigenom Sverige skulle ha förbundit sig att ingripa militärt till bröders hjälp. Så förhåller det sig inte. Både de neutrala staterna och Nato-staterna inom EU har gjort förbehåll på den här punkten. I den så kallade Nordic Battle Group som Sverige tillhört har ingått både neutrala EU-stater och en stat, Norge, som tillhör Nato men som inte är en EU-stat. Detta kan man inte tolka i termer av militär allians. Och någon samfälld EU-armé är inte i sikte och kommer aldrig att realiseras, om inte annat så för att Frankrike och Storbritannien inte vill ge upp kontrollen över sina kärnvapen.

Inger Österdahl – så professor i juridik hon är – har inte förstått att Sverige kan ingå förbindelser med andra stater, bilateralt eller multilateralt, ansluta sig till fördrag och avtal, bli medlem i mellan- och överstatliga sammanslutningar, utan att behöva avsvära sig den militära alliansfriheten och den utrikespolitiska handlingsfriheten.

Under mellankrigstiden var Sverige – en mycket aktiv – medlem i Nationernas Förbund och godtog principen om kollektivt självförsvar. Efter andra världskriget gick Sverige med i Förenta Nationerna och överlämnade en del av sitt nationella självbestämmande till den organisationen. Sedan 1995 tillhör vi Europeiska Unionen, på gott och ont, med de förluster av statlig suveränitet som det har inneburit. Men EU är en mycket svag utrikespolitisk aktör och saknar ett militärt överkommando. Den tidigare ordföranden i EU:s militärkommitté, general Gustav Hägglund, en gång kommendör för den finska försvarsmakten, direkt under presidenten-överbefälhavaren, är för övrigt en bestämd anhängare av militär alliansfrihet och motsätter sig finskt Nato-medlemskap.

I inget av de här fallen har alliansfriheten ruckats. Den har respekterats av omvärlden. Den har omfattats av en folkmajoritet. Den har haft stöd över partigränserna – i Sverige liksom i Finland, ett land som hade ett mycket brydsammare läge än vi under kalla kriget med den påtvingade VSB-pakten, om vänskap, samarbete och bistånd, som emellertid inte var en militär allians men som krävde ett betydande mått av politisk lydnad och politisk klokskap. Ingen vettig människa kom ändå på tanken att betrakta Finland som en dold medlem av Warszawapakten under de tre presidenterna Paasikivi, högerman, Kekkonen, centerpartist, och Koivisto, socialdemokrat.

Den svenska alliansfriheten och neutralitetspolitiken har stolta traditioner. De går tillbaka till 1812 och innebar ett brott mot sekler av allianspolitik och krigsäventyr. Förlusten av Finland – i många århundraden en integrerad del av svenska riket – år 1809 innebar början på en ny epok: småstatsepoken som också blev en fredens epok. Den nye tronföljaren Karl Johan ingick då, i augusti 1812, i Åbo, en överenskommelse med Rysslands kejsare Alexander I om att ge upp alla planer på återerövring av Finland mot att få kompensera sig med ett Norge frigjort från dansk överhöghet. Villkoret var att Sverige deltog i slutstriden mot Napoleon och Frankrike. Det blev också verklighet i oktober 1813, i det stora slaget vid Leipzig, ”Völkerschlacht”, dit Karl Johan som befälhavare för den så kallade Nordarmén såg till att komma starkt försenad. Svenskarna förlorade bara 46 man. Många tiotusentals soldater omkom under och efter tre dygns strider.

Detta blev Sveriges sista fältslag. Karl Johan, som kronprins och kung, manövrerade skickligt med ”1812 års politik”, som hade stöd av Storbritannien, för att inte binda upp sig till någon stormakterna. Detta blev Sveriges ”grand strategy”, som ambassadör Mats Bergquist har kallat den i vår antologi – den långa linjen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Man kan anse att den är litet hackig då och då, men den går aldrig av. Den håller oss utanför krigen, de stora krigen men också de små. När danskarna angreps av Preussen 1864, stod vi och såg på. Kungen Karl XV, som var fransksinnad, vill inskrida på Danmarks sida, men regeringen ville inte veta av någon ”solidaritet”. Inte ens när norrmännen 1905 sade upp unionen – en lös personalunion – grep Sverige till vapen. Världskrigen undgick vi; under det andra var det inte bara Tyskland, i behov av vår järnmalm, som lät oss vara i fred utan också engelsmännen. Under kalla kriget kunde vi agera medlare och förhandlare på nedrustningens område. Visligen avstod vi från att utveckla egna atomvapen, som vi hade blivit påtrugade, i en eller annan form, som Nato-stat.

Neutraliteten – det är den metodiska strävan, den djupt rotade viljan att stå utanför varje krigisk konfrontation. Den är ingen mentalitet; den innefattar ingen värdemässig neutralitet, tvärtom kan de som värnar neutraliteten vara starkt oeniga sinsemellan, politiskt och ideologiskt. Naturligtvis: Blir vi angripna kan vi inte vara neutrala. Då måste vi försvara oss, ensamma eller tillsammans med andra. Det är mycket litet som tyder på att någon skulle vilja angripa oss – så var det också under kalla kriget. Inget tydde, någonsin, på ett isolerat angrepp mot Sverige. Men det är också mycket litet som tyder på att vi kan försvara oss – om vi skulle bli angripna. Det i någon mån paradoxala är att bland dem som idag propagerar för svenskt Nato-medlemskap finns de – politiker, militärer, opinionsbildare – som för inte länge sedan gick in för svensk militär avrustning och avvecklingen av det breda och djupa territorialförsvaret till förmån för att smalt och spetsigt så kallat insatsförsvar, egentligen angreppsstyrkor och expeditionskårer, i främmande land. Nu söker de kompensation i Bryssel och Washington.

Svensk neutralitet är inte nedlagd i fördrag och den är heller inte garanterad eller påtvungen av stormakterna, som Österrikes. Den är en strävan eller en målsättning, en fredsvilja. Man har sagt att den försvann med Sveriges EU-inträde. Jag anser inte det. Vad som hände då var att svenska politiker upphörde att tala om neutralitet i krig som någonting möjligt och önskvärt. Sådant kan bli en självuppfyllande profetia. Sådant kan skada trovärdigheten – men mest hos dem som i sin politiska retorik ger avkall på neutraliteten som option och försvär sig åt stormaktspelet.

Det gjorde politikerna inte under andra världskriget. Då fanns den bestämda viljan att vi inte skulle bli en krigförande nation. Borde Sverige verkligen – frivilligt – ha gått med i strider, eller ha provocerat fram ett angrepp på sig självt? Och på vems sida? På Englands mot grannlandet Finland under vinterkriget 1939–40? På Finlands och Hitlertysklands sida under fortsättningskriget 1941–44? Eller på Englands och Sovjetunionens under detta krig? Sverige försökte efter krigshändelserna skapa ett försvarsförbund av neutrala och alliansfria stater i Skandinavien. Men detta saboterades av norska Arbeiderpartipolitiker som i sin ungdom hade varit med i Kommunistiska Internationalen, Komintern!

Så kan det gå, i de olika fallen.

Vad bör man nu göra?

Jag ska säga någonting om vad man inte bör göra.

1. Man bör se till att regeringen inte tillsätter en ”Nato-utredning”. Den politiska kunskapen finns redan. En sådan utrednings enda uppgift skulle bli att ta reda på hur smidigt och hur snabbt Sverige kan anslutas till Nato. Regeringen Löfven bör ges råg i ryggen.

2. Man bör inte intala människor att svensk alliansfrihet är en illusion. Den existerar och praktiseras faktiskt.

3. Man bör inte kräva folkomröstning om svenskt Nato-medlemskap. Det är anhängarnas sak att göra – de som vill ändra på rådande tillstånd. De förfogar över enorma propaganda- och desinformationsresurser. Man bör inte ge dem chansen.

Vad man bör göra är att övertygande visa hur Nato-medlemskap skiljer sig från andra arrangemang av statlig samverkan.

1. Nato är inte en politisk union, som EU är eller försöker vara, utan en militär union.

2. I Nato – eller Atlantpakten, som man sade förr i världen – finns det en makt som bestämmer mer än alla andra, som betalar mer än alla andra och som har sista ordet i allt, och det är naturligtvis Förenta staterna. Beslutsfattandet är asymmetriskt, inte symmetriskt. Sverige som nykomling skulle inte ha någon stark röst. Man går ju inte heller med bara för att bråka och protestera. Gillar man inte läget bör man avstå.

3. Åtaganden inom Nato är bindande. Där gäller principen, nedlagd i grundarfördragets artikel 5: ”En för alla och alla för en.” Det går inte att smita. Om artikel 5 aktualiseras av andra Nato-medlemmar, så blir det nära nog omöjligt att inte dras med i krig.

4. Ett medlemskap är för evigt – eller för så länge Nato existerar. Den som mäler sig ur kan räkna med att bli bestraffad om det smäller. Så fungerar ”solidariteten”.

Ett av de mera ogenomtänkta argumenten för svenskt Nato-medlemskap är att Sverige är en demokrati och Nato en demokratiernas gemenskap. Men militärallianser handlar inte primärt om demokratiska principer utan om säkerhet. När Nato kom till 1949 var Portugal en av grundarstaterna, och snart nog kom Turkiet med. Inga demokratiska mönstersamhällen. Flera nytillkomna medlemmar österut lämnar också mycket övrigt att önska i detta hänseende. Skulle verkligen Ukraina passera nålsögat? Samtidigt har stabila demokratier som Finland, Irland, Schweiz, Sverige, Österrike valt eller funnit sig i alliansfrihet och oavhängighet. För rådplägning demokratier emellan finns det andra fora än Nato.

Sammanfattningsvis. Medlemskapsmotståndet och försvaret av alliansfriheten har kommit igång. Det behövs många plattformar, men de får inte vara sekteristiska. Alternativet till Nato-medlemskap kan inte vara stöd till den andra sidan i den pågående storkonflikten – Ryssland. Var och en som inte tydligt markerar sitt avståndstagande från Rysslands uppträdande i den ukrainska krisen försvagar medlemskapsmotståndet. Däremot ska vi inte onödigtvis provocera en av våra stora grannar genom att inträda som medlem i Nato och därmed själva utsätta oss för stora faror.

Motståndet mot medlemskap är inte ett Nato-motstånd. Vi som svenskar kan varken avskaffa eller ens motarbeta Nato. Vad vi kan göra är att motarbeta dem som vill svensk Nato-anslutning och som vill avskaffa alliansfriheten – och kritisera dem som påstår att den redan är avskaffad.

Texten bygger på ett anförande i Tankesmedjan Nynäshamn den 25 mars 2015.

Artikel publicerad 29 mars, 2015.