Dessvärre finns också en så kallad vänster som slåss för välfärd och klimat, men slår mot flyktingar. Den har inte framtiden för sig.  Här följer den sedelärande berättelsen om den numera döende rörelse i Tyskland som går under namnet Aufstehen. (Det betyder ungefär ”stå upp, stå emot”.)

Aufstehen tog sin början 2016, som ett toppstyrt initiativ. Fyra prominenser såg med stigande olust hur den politiska mitten och vänstern hade svårt att förhålla sig till den växande högerpopulismen, främst Alternativ für Deutschland (AfD). Mest störde de sig på Merkels ”välkomnande” integrationspolitik.

De fyra var inte vilka som helst. I Sverige känner vi kanske inte till teatermannen Bernd Stegemann från Berliner Ensemble, Brechts gamla teater. Men vi har hört talas om Sahra Wagenknecht, karismatisk parlamentarisk ledare för Die Linke (”Vänstern”), ett parti för vänstersocialdemokrater och gamla DDR-kommunister. Kanske också om sociologen Wolfgang Streeck, ibland respektfullt omnämnd också i denna tidskrift. Och säkert om Oskar Lafontaine, på 90-talet socialdemokratisk finansminister, ett slag ledare för samma parti, sedan en av Die Linkes grundare.

Men inte förrän sensommaren 2018 framträdde Aufstehen med webbplats, hashtaggar och de sociala mediernas hela batteri. Tanken var att bygga en internetbaserad rörelse, och under hösten registrerade sig 170 000 personer på webbplatsen – till synes imponerande. 

Populism beskrivs ofta som en strategi för att ena ett vagt definierat folk gentemot ett likaledes otydligt ”etablissemang”. Vilket etablissemang är vänsterpopulistiska  Aufstehens fiende?  Enkelt talat har det fyra delar: Merkelregeringen, ekonomiska intressen som kallas Goldman-Sachs-kapitalism, migranter och naiva vänstermänniskor som älskar flyktingar. Till de vanligaste invektiven hör inte bara nyliberalism utan också postmodernism, identitetspolitik och politiskt korrekt

 Aufstehens ledare har visserligen tagit varje tillfälle i akt att försäkra att rörelsen inte är invandringsfientlig. Men migranter beskrivs antingen som brickor i finanskapitalets spel eller som missledda idealisters gullebarn. Wagenknecht har förklarat: ”Kosmopolitism, antirasism och minoritetsskydd är bara må-bra-etiketter för att dölja en rå omfördelning uppåt och för att rädda bidragstagarnas goda samvete.” Internationell solidaritet för Aufstehen är att hjälpa flyktingar att stanna kvar i hemlandet. Streeck har givit ett klassiskt demagogiexempel: ”Hade ni velat se Nelson Mandela som flykting i Tyskland? Nej! Han  skulle haft budjobb och kommit hem till dig med paket från Amazon … han behövdes någon annanstans.”   Motsättningen mellan migration och välfärdssamhälle är en grundsten i tänkandet. Invandringsmotståndare ses som typiska representanter för ”folket”. Men invandrare, muslimer, hbtq-människor och icke-vita tyskar hör inte på samma sätt till folket.

Retoriken innebär alltså en tydlig flirt med dem som röstar på AfD. Därmed vänder man sig bort från många vänsterrörelser med folklig förankring. Veckan innan Aufstehen lanserade sin webbplats demonstrerade till exempel mer än 20 000 Münchenbor mot ”rädslans politik” och för en generösare asylpolitik. Runt om i Tyskland finns gräsrotsrörelser till stöd för flyktingar; ofta samma rörelser som bekämpar de värsta yttringarna av den nya ekonomiska ordningen (prekariatet!), som söker förena klass, ras, genus och som är bittra på en föregående generations socialdemokrater och deras misslyckade ”tredje väg”. De ingår inte i Aufstehens ”folk”. De är Aufstehens fiender

Men det har inte gått bra för Aufstehen. De 170 000 webbplatsregistrerade verkar mer eller mindre försvunna. Lafontaine och Wagenknecht har grävt ned sig i de interna partistriderna i Die Linke, det parti som förknippas med Aufstehen. I delstatsvalen i Brandenburg och Sachsen nu i augusti halverades Die Linke i stort sett, medan Alternativ für Deutschland mer än fördubblades. Aufstehen må ha kritiserat Merkel för klasspolitik och propagerat jämlikhet och välfärd. Med sin flyktingfientlighet har de ändå krattat manegen för högerpopulismen.

Det finns nämligen ingen plats för en flyktingfientlig vänsterpopulism.  Motstånd mot migranter och mot en human flyktingpolitik är och förblir en reaktionär ståndpunkt, och leder till nederlag.

Uppgifterna om Aufstehen har framför allt hämtats från en artikel av historikern Quinn Slobodian och samhällsvetaren Wiliam Callis på webbplatsen www.dissentermagzine., ”Pop-Up Populism: The Failure of Left-Wing Nationalism in West Germany”

——-

En slutreplik från författaren finns bland kommentarerna till artikeln. Därmed är kommentarsfältet stängt.

Clartés webbredaktion 2019-11-17

Artikel publicerad 17 september, 2019.