Så står han där på scenen, den tyska högerextremisten Björn Höcke. Han försöker sjunga – falskt men entusiastiskt. Ingen bryr sig om det, för på valfesten för AfD (Alternativ för Tyskland) har den första prognosen just kommit. AfD-stapeln visar 44,3 procent – en ökning med mer än 23,5 procentenheter. Ulrich Siegmund, AfD:s stora affischnamn i Sachsen-Anhalt, konstaterar: ”Vi har skrivit historia!”
Och det är svårt att inte hålla med. Tyskland har för första gången sedan andra världskriget ett högerextremt parti som snuddar vid egen majoritet i ett delstatsval. Sedan 1945 har inget extremhögerparti i Tyskland varit så nära makten.
De senaste veckorna har Ulrich Siegmund, AfD:s ledare i förbundslandet Sachsen-Anhalt, synts i Tysklands alla tv-rutor, i tidningarna och på sociala medier. Alltid med samma strålande, jovialiska uppsyn. Den tidigare parfymförsäljaren har blivit AfD:s ansikte utåt i förbundslandet. Jeans, sneakers, vit skjorta. Charmig, avslappnad och ett ständigt Stomatol-leende. På ett kampanjevent häller han upp tyskt öl: ”Folk känner inte längre igen sitt land på grund av migrationen”, säger han. På ett annat susar han runt på en DDR-moped: ”Vi blir lurade av klimatideologin”, säger han. Det är folkligt och lättsamt. Och bakom det kritvita leendet finns ett nätverk av nynazister, identitärer och anhängare av ”the Great Replacement”.
Sachsen-Anhalt är ett tidigare östtyskt förbundsland med en åldrande befolkning, låga löner, krympande landsbygd, hög risk för fattigdom och avfolkning. Demografin är både åldrad och manlig. Förbundslande har en av de högsta medelåldrarna i Tyskland och det största manliga överskottet bland unga: i gruppen 18–29 år går det endast 856 kvinnor per 1 000 män. Efter återföreningen lovade CDU:s förbundskansler Helmut Kohl ”blomstrande landskap”, men lämnade efter sig en avindustrialiserad ödemark. Väljarna vände sig till SPD och belönades med Gerhard Schröders nedmontering av välfärdsstaten.
AfD:s delstatsavdelning i Sachsen-Anhalt betraktas som en av de mest radikala inom partiet. Den ideologiska drivkraften bakom flera av de mest långtgående förslagen är Hans-Thomas Tillschneider, som också är huvudförfattare till AfD:s program för hur partiet vill utöva makten i Sachsen-Anhalt. Programmet, som publicerades tidigare i år, innehåller en rad åtgärder som syftar till att ”stabilisera” den tyska identiteten. Flera av dem ligger inom områden där förbundsländerna har ett betydande självbestämmande och därför kan genomföras direkt eller relativt snabbt, beroende på hur regeringsmakten fördelas. Det gäller bland annat kulturpolitiken, där AfD vill styra om fördelningen av offentliga kulturanslag, och skolan, där partiet vill revidera läroplanerna. Migration är det överlägset mest omfattande området i programmet, men till skillnad från förslagen på kultur- och skolområdet är många av migrationsåtgärderna svårare att genomföra på egen hand.
Hans-Thomas Tillschneider ingick i en falang inom AfD som kallades Der Flügel (”Vingen”), tillsammans med politikern Björn Höcke från delstaten Thüringen. Höcke uppmärksammades 2017 efter att ha kallat Berlins Förintelsemonument för ett ”skammens monument” och krävt en ”180-graderssväng” i Tysklands minnespolitik. Der Flügel upplöstes 2020, men dess medlemmar, däribland Tillschneider, har sedan dess bara blivit mer inflytelserika inom partiet.
Tillschneider har presenterat planer på att ändra historieundervisningen så att den inriktas på ”mer Bismarck, mindre Hitler”. Han vill sätta stopp för den tyska ”minnespolitiken” och kallar den en ”skuld-kult” som syftar till att ingjuta självförakt hos det tyska folket, das Volk. Partiets program föreslår också att anslagen till ”antitysk konst” ska skäras ned och att en strategi för ”patriotisk turism” ska utvecklas för delstaten.
Enligt valundersökningar från Forschungsgruppe Wahlen lyckades AfD framför allt mobilisera icke-väljare: 42 procent av partiets väljare stannade hemma vid det senaste delstatsvalet.
Kring Ulrich Siegmund växte en stark personkult fram. På AfD-valmöten köade människor för att ta selfies med honom eller få en autograf på sina Siegmund-tröjor. Hans tal var populistiska och ofta innehållsmässigt tunna. Valmottot var ”Allt är möjligt” och slagordet ”Wir sind das Volk” – ”Vi är folket!” – skanderades av anhängare vid valmötena.
Siegmunds tillgänglighet och optimism tycks för många av hans anhängare ha varit viktigare än sakpolitiska detaljer. Han tog sig tid att tala med potentiella väljare, skakade händer, klappade människor på axeln och lyssnade – alltid på gott humör, ibland nästan överdrivet entusiastisk. Hans politiska stil byggde på positiva känslor och en stark ”vi”-känsla. Och med denna gemenskap konstrueras samtidigt en tydlig gräns mot ett ”de”, där minoriteter och politiska motståndare görs till föremål för en polariserande och ideologiskt laddad retorik.
Valprogrammet knyter tydligt samman migration, brottslighet och inre säkerhet och präglas samtidigt av antifeminism och en konservativ familjesyn.
I avsnittet om inre säkerhet lyder punkt 18: ”Sätt Antifa på plats.” Punkt 19 förespråkar att Antifa ska klassificeras som en terroristorganisation:”Den omfattande politiska brottsligheten som begås av vänsterextremister, och särskilt av den så kallade Antifa, utgör ett av de största hoten mot den inre säkerheten.”
Ironin i detta: Sachsen-Anhalt har under senare år drabbats av två uppmärksammade terrorattentat. Det ena var attacken mot julmarknaden i Magdeburg 2024. Gärningsmannen var saudisk medborgare och ”ex-muslim” som uttryckt stark kritik mot både islam och muslimer. Han hade även kritiserat tyska myndigheter för att inte bekämpa det han beskrev som ”Europas islamism” och uttryckt stöd för AfD. Det andra var det högerextrema och antisemitiska terrorattentatet i Halle den 9 oktober 2019. Gärningsmannen försökte ta sig in i en synagoga under jom kippur och dödade två personer.
Under de senaste dagarna har Sachsen-Anhalt upplevt en stor mångfald av antifascistiska protester. Kvällen före valet marscherade tusentals genom Halle och Magdeburg. Demonstrationen hade organiserats av en allians under mottot ”Mångfald, demokrati, solidaritet”, som stöds av bland annat fackföreningar, kyrkor och civilsamhällesinitiativ.
Antifa var där, under parollen ”Vi förblir autonoma, vi förblir Antifa, vi fortsätter” (”Wir bleiben autonom, wir bleiben Antifa, wir machen weiter”) och ”Ihr werdet uns nicht los” (”Ni blir inte av med oss!”)
Nu är frågan hur delstatsregeringen kommer att se ut och hur den konkreta makten ska fördelas i Sachsen-Anhalt. I Tyskland råder fortfarande den så kallade ”Brandmauer” (brandmur), det vill säga en överenskommelse om en cordon sanitaire mellan de övriga partierna om att inte samarbeta med AfD. Den kan eventuellt förhindra att AfD kommer till makten, men den kan inte få nästan 45 procent av rösterna att försvinna.
De ”etablerade” partierna verkar samtidigt inte ha lärt sig någonting och fortsätter att göra samma misstag: att anpassa sig efter väljare på extremhögerkanten, att normalisera och centralisera extremhögern och att i praktiken genomföra delar av AfD:s politik. Utropen om att försvara demokratin faller platt när väljarna ställs inför valet mellan nyliberala nedskärningar och militarism från en koalition som kallar sig demokratisk, eller ett högerextremt ”alternativ”.
Återstår gör också frågan om Die Linke kommer att stödja en kristdemokratisk delstatsregering – och om ett sådant stöd i så fall riskerar att göra AfD ännu starkare. Hur förhindrar man en AfD-regering utan att samtidigt bidra till den politiska utveckling som stärker AfD ytterligare?
En sak är säker: precis som på många andra håll går politiken generellt långt högerut, samtidigt som delar av den retorik som tidigare förknippats med AfD plockas upp av etablerade partier. AfD gör utspel om att ”stadsbilden” måste förändras och förespråkar åtgärder för att sätta press på det man beskriver som ”utländska restauranger” – man vill göra det så oattraktivt som möjligt att bedriva sådan verksamhet.
Men även Friedrich Merz, Tysklands kristdemokratiske förbundskansler, talar om ett ”problem i stadsbilden” (vi förstår alla vilken hundvissla det är). Begrepp som deutsche Leitkultur, kritik mot ”woke”-politik och återkommande formuleringar om behovet av att återställa ordning, kontroll och säkerhet i samma andetag som stängda gränser och remigration hörs från ett brett spektrum. De etablerade partierna förskjuter gränsen för vad som uppfattas som legitim politisk retorik. Det bidrar samtidigt till att flytta det politiska samtalet i en riktning där frågor om migration, kultur, identitet och säkerhet dominerar.
Vi vet att det finns ett samband mellan dessa valframgångar, den allmänna politiska förskjutningen av vad som anses möjligt att säga och ett konkret ökat våld: den organiserade högerextrema miljön växer i Tyskland, en alltmer betydande kärna i denna är beredd att använda våld, och det högerextremt motiverade våldet fortsätter att öka. Vi vet också att den växande högerextrema mobiliseringen bara kan mötas av en sak, i Tyskland likväl som på andra platser: hållbar, strategisk, bred och radikal motmobilisering.
Artikel publicerad 07 september, 2026.