Vilka maktförhållanden upprätthåller tvånget bakom lönearbetet? Vilken roll spelar propagandan? Den pensionerade läkaren Dan Landewall skriver om möjligheten till en friare och mer mänsklig tillvaro.
Jag såg för en tid sedan en filmad föreläsning av den amerikanska lingvisten, författaren och filosofen Noam Chomsky. Föreläsningen handlade bland annat om bankernas och de mycket stora kapitalens makt över vår tillvaro. Någon i publiken frågade föreläsaren allmänt om hur löntagares situation påverkas av dessa maktförhållanden. Chomsky tog då upp olika aspekter av ens utsatthet som löntagare samt uttryckte att han ser uthyrning av sin kropp och hjärna för pengar som förnedrande och inte anständigt.
Det blev knäpptyst i publiken. Frågan som hängde i luften var väl ungefär; ”hur skulle det annars gå till?” Det var dock ingen som sa något.
Detta fick mig att tänka på hur man har påverkats av ett helt arbetsliv som anställd när man till slut går i pension. Har man haft ett fysiskt arbete så kan ju kroppen vara sliten med diverse kroppsliga krämpor. Och ifall man har haft ett intellektuellt arbete där man är tvungen att tänka och lösa problem hela dagarna så innebär ju det att det egentligen är arbetsgivaren som har styrt ens tankar under arbetsdagarna – man tvingas tänka tankar i syfte att lösa uppgifter som arbetsgivaren vill ska bli gjorda. Och detta under hälften av ens vakna tid, under kanske ett helt arbetsliv.
Kan den typen av ”artificiell” styrning av tankar under så stor del av ens vakna liv successivt göra att ens egna impulser, från sig själv som tankestartare, minskar alltmer? Att ens initiativcentrum tystnar alltmer? Är tänkandet ”på befallning” ett negativt, konstgjort tänkande?
—————————————-
När Chomsky säger att det är förnedrande att hyra ut sin kropp och hjärna för att överleva, så säger han inte att arbete i sig är ovärdigt – han säger något mer specifikt;
- att tvånget är förnedrande
- att asymmetrin i makt är förnedrande
- att människor reduceras till medel för andras mål
…och attmänniskan aldrig ska behandlas enbart som ett medel.
I ett system där du måste sälja din kognitiva kapacitet för att överleva, och där någon annan definierar vad och hur du ska tänka, finns ett strukturellt problem – och detta även om arbetet är “fint”, intellektuellt eller välbetalt. De flesta människor lever under dessa villkor och publikens tystnad är då begriplig, eftersom Chomsky pekar på ett problem utan att erbjuda något alternativ. Och det provocerar, eftersom han pekar på något som vi har normaliserat bort.
Men är arbetsstyrt tänkande ”konstgjort”? Ja, i meningen att arbetsstyrt tänkande initieras externt, att målen inte är dina och att tänkandet är instrumentellt; det ska producera resultat. Men det är för enkelt att säga att arbetsstyrt tänkande är ”onaturligt”. Människan har alltid tänkt under något slags nödtvång; jakt, hantverk, ritualer, ansvar för andra. Men skillnaden är vem som äger nödtvånget. När detta är internt eller meningsfullt sliter det inte på samma sätt.
När det gäller den tidsepok då människan levde som jägare i mindre grupper, under naturens mer direkta villkor, kan man säga att naturen bar nödtvånget – och i grunden gör det fortfarande. Men naturen har ingen vinning i denna relation i den mening som en arbetsgivare har. Den saknar avsikt. Människan arbetade därför inte för naturen, utan med den.
Inom grupperna uppstod tidigt former av arbetsdelning, sannolikt därför att alla tjänade på att uppgifter fördelades efter förmåga. Den som var skicklig på en viss uppgift utförde den, eftersom det gynnade gruppen som helhet. Detta utesluter inte att vissa individer kunde få inflytande eller fördelar men hierarkierna tycks i sitt ursprung ha varit mer funktionella än exploaterande.
Och ur denna funktionella differentiering kan man ana början till de hierarkiska strukturer som senare, i mer komplexa samhällen, ofta kommit att utvecklas i riktning mot ojämlikhet och personlig vinning.
Problemet är alltså inte att arbete finns, utan hur nödtvånget förmedlas.
- Natur – inget subjekt som “äger” tvånget.
- Arbetsgivare – arbetsgivaren äger och kanaliserar tvånget.
————————————————–
Men det är ju också så, att olika människor kan som anställd uppleva samma intellektuella arbete som påtvingat i olika grad. Många kanske inte uppfattar det som påtvingat alls, uppfattar inte arbetssituationen som förnedrande och upplever sig inte heller som slav på något sätt.
Om ens identitet bygger på speglingar (sociala, symboliska, kulturella) så är ju arbetet identitetsbärande; yrkesroll, status, erkännande, mening, social tillhörighet. Dessa faktorer fungerar då som ”psykologiska integratorer” och därmed kan systemet upplevas som naturligt. Och då har man normaliserat bort problemet.
Men sen finns det ju också människor som är starka i sin identitet med en stark autonomi och som inte alls bryr sig om status, erkännande, social tillhörighet eller ”yrkesroll”. De kan arbeta som anställda och inse maktförhållandena men bryr sig inte om dem. Skulle man fråga dem om detta så kan de svara ”Det är som det är. Vad kan jag göra åt det?”. Och vidare ”Jag påverkas inte alls så som du beskriver. Och skulle jag inte trivas så går jag bara därifrån. Jag kan alltid få jobb någon annanstans”.
Sedan finns det också människor – även om de är få – som inte upplever sig själva genom speglingar via omvärlden över huvud taget. Upplevelser når dem utan mellanled av vare sig roller, språk eller sociala strukturer. Han eller hon är då inte längre lika beroende av rollen, erkännandet eller symbolisk status. Det som maskerar tvånget försvinner därmed, varvid maktstrukturerna kan framträda mer naket.
Man ska inte moralisera detta. Det är olika former av mänsklig närvaro med olika för- och nackdelar. Men inget av förhållningssätten påverkar ju maktförhållandena – och det faktum att många ändå påverkas negativt av dessa.
———————————————————-
Som vi redan varit inne på så är inte tänkandet det centrala, utanimpulsursprunget.Ifall du under 30–40 år dagligen undertrycker egna kognitiva impulser och ersätter dem med externa uppgifter där du belönas för följsamhet så normaliseras detta sätt att tänka alltmer, vilket i sin tur gör att den spontana impulsen att tänka kan försvagas.Vilket också kan leda till mental trötthet som inte kan botas av vila, en känsla av ”tomhet” snarare än utmattning samt svårighet att initiera tankar utan yttre krav. Allt detta är välkänt inom kognitiv ergonomi, arbetspsykologi och fenomenologisk psykiatri.
Man kommer längre och längre ifrån att uppleva naturliga impulser från sig själv som tankestartare. Så förnedringen är inte bara ekonomisk – den är existentiell.
Och när man under lång tid undertrycker egna kognitiva impulser och ersätter dem med externa uppgifter där man belönas för följsamhet, så kan en slutsats bli att ”det lönar sig mer” att vara följsam även i andra situationer än i anställt lönearbete – till exempel i sociala sammanhang, som offentlig person, m.m.
Om vi tar en politiker som exempel; när denne efterfrågas sin åsikt i en viss fråga så uttrycker han eller hon ofta en åsikt som konstruerats intellektuellt genom att ta alla inblandades åsikter i beaktande – detta för att alla eller många då kan ”köpa” åsikten, vilket ger en fördel för politikern. Detta är förstås inte alltid dåligt; kompromisser kan också vara bra – att integrera flera perspektiv är inte bara opportunism, det är också en funktionell kompetens. Extern orientering kan vara både strategisk anpassning och legitim problemlösning.
Men ifall man vänjer sig vid detta sätt att tänka och alltid ser det som rätt sätt att närma sig olika frågor så finns en risk att man till slut förlorar sin ”inre kompass” – att den inre referenspunkten förlorar prioritet. Inte nödvändigtvis för att den försvinner, utan för att den inte längre används som primär källa. Man blir bättre på att bearbeta det som finns men sämre på att initiera något nytt. Politiker som optimerar för acceptans minimerar konflikt och det leder ofta till stabilitet men kan förstås också resultera i idéfattigdom, försiktighet och framför allt brist på tydlig riktning.
Det avgörande är inte om människan utgår från sig själv eller från andra, utan mera vilken funktion dessa båda dimensioner har i hennes tänkande. När den externa anpassningen blir primär och den interna referensen sekundär så förändras inte bara handlandet utan även tänkandets struktur. Och jag tror att ett tänkande som huvudsakligen orienterar sig efter vad som kan accepteras riskerar att successivt förlora alltmer kontakt med vad som uppstår spontant. Det som återstår är då inte nödvändigtvis falskt, men det är inte längre ursprungligt. Det som från början är ett medel (anpassning) – har då blivit ett centrum (primär orientering).
————————————————–
Allt som tagits upp ovan visar hur samhällets struktur systematiskt drar människor bort från ett naturligt tillstånd av frihet och gör att den enskilda människan tvingas anpassa sin inre värld – sina impulser och sin spontanitet – för att passa in i de strukturer som genererar avkastning åt de med makt över arbetet. Man kan se det som att den fria viljan och det spontana tänkandet blir lyxvaror som man bara har råd med om man lyckas köpa sig fri från försörjningskravet.
Man behöver inte omfatta någon viss politisk ideologi för att inse dessamaktförhållanden och hur narrativoch propaganda fungerar som ett slags mjuk makt. Det ekonomiska greppet är hårdvaran medan narrativen är mjukvaran som ser till att vi själva sköter vår suppression. Genom att ständigt matas med idén att status quo är det enda rationella eller möjliga, börjar vi internt censurera de impulser som ifrågasätter systemet. Det blir en form av självövervakning – vi hyr inte bara ut vår tid, utan vi vaktar också våra egna tankar så att de inte avviker från det ”sanna” narrativet.
Propaganda normaliserar anpassningen som ”ansvarstagande” eller ”framgång”. Den inre rösten/impulscentrum tystas för att undvika kognitiv dissonans. Den som reagerar på systemets orimlighet stämplas ofta som svag eller sjuk medan det ”friska” idealet är en person som har tystat sitt eget inre.
För den som upplever att mental hälsa kräver att man äger sitt impulscentrum blir den traditionella anställningen en form av kognitiv dissonans och personen ställs då inför valet att antingen fortsätta arbeta som anställd – med risken att den då upplever sig alltmer ”avstängd från sig själv” eller att bli cynisk för att stå ut – eller att söka alternativa vägar där man kan styra sin egen tid och sina egna impulser, även om det innebär mindre ekonomisk trygghet. Det blir en balansgång mellan att ha råd att leva och att ha ett liv värt att leva.
I ett system som styrs av de beskrivna maktförhållandena så blir kapital det enda som kan köpa tillbaka den biologiska tid och den kognitiva vitalitet som systemet annars konfiskerar. För de som ser igenom mekanismerna men saknar kapital kan livet bli en övning i medveten kapitulation – man tvingas bevittna sin egen suppression i realtid. Dilemmat är att ju tydligare man upplever maktförhållandena, desto tyngre blir den kognitiva bördan av att fortsätta hyra ut sitt inre. Det skapar en kronisk inre konflikt där intellektet vet att det deltar i sitt eget förfall men att överlevnadsinstinkten (ekonomin) tvingar det att fortsätta. Medvetenheten blir här den sista skansen av mänsklig värdighet.
Det finns paralleller till detta i flera traditioner. Hos Marx internaliserar arbetaren produktionssystemets logik. Enligt buddhistisk filosofi kan man se lidandets struktur tydligare när identifikationen minskar. Simone Weil skrev explicit om hur arbete kan bli andligt förkrossande när man ser dess mekanik klart. Med arbetets mekanik avsåg hon inte bara maskiner eller arbetsmoment i teknisk mening, utan hela den struktur av ekonomiskt tvång, underordning, opersonliga kontakter och hur människor behandlas som ett objekt bland objekt. Hon beskriver även hur människans inre liv deformeras, hur lydnad och vana kan tränga undan tänkandet, hur ständig underkastelse påverkar medvetandet och hur allt detta kan få människan att nästan förlora känslan av att vara ett subjekt.
Som ett exempel; när en människa som inte upplever sig själv genom speglingar via omvärlden över huvud taget, av ekonomiska skäl tvingas börja arbeta som anställd så kommer personen successivt att förändras av långvarigt tvång. Systemet kommer till slut att forma tankemönster, omstrukturera identitet och förändra upplevelsen. Hos en sådan person kan resten av livet bli en slags kamp mellan polerna frihet och slaveri – vilket i längden kan resultera i en ganska stabil grad av identifikation som personen vet är relativ men förhåller sig klarsynt till.
Här kan någon protestera med argumentet att man i många filosofiska traditioner (stoicism, buddhism, Spinoza) anser att så kallat genomskinligt medvetande inte kan brytas ner av yttre struktur ifall genomskinligheten är fullständig. Men detta argument är en slags idealism som är ett önsketänkande – en kanske lite affekterad vilja att det ska vara så; att något gott, något bra, ska vara bestående eller absolut – som i en sagovärld. Men det finns inte. Om det hade varit sant så hade vi sett betydligt fler människor med genomskinligt medvetande än vad som är fallet – och vår värld hade också sett annorlunda ut.
Så; att genomskinligt medvetande inte alltid är stabilt utan bara under vissa förutsättningar (riktig frihet) är tragiskt men realistiskt. Det genomskinliga tillståndet är aldrig så stabilt att det är oberörbart av yttre omständigheter.
Jag kommer här att tänka på Shakespeares Stormen, Prosperos fall och hans resa – en parallell som passar att tänka med här. Prosperos insikt i Stormen visar också att klarhet inte nödvändigtvis innebär stabilitet. Han ser igenom illusionerna men denna klarsyn befriar honom inte från situationen, den gör honom inte immun. Snarare gör den honom mer medveten om dess bräcklighet. Ju mer han förstår, desto tydligare ser han illusioner, manipulation och maktspel, vilket också gör honom mer sårbar. Att se sanningen blir betydligt tyngre än att leva i illusion.
——————————————-
Genom att vägra låta sig luras, även när man tvingas lyda under ekonomiska maktförhållanden, behåller man en inre observatör. Det gör att den suppression som sker inte blir en del av ens identitet, utan förblir ett påtvingat verktyg. Det är skillnaden mellan att vara en slav som vet att han är fånge, och en slav som tror att han är fri.
Jag tycker det är svårt att förklara denna problematik för andra på ett sätt som gör att dess fulla innebörd framträder. Logiken i maktförhållanden och kognitiv suppression går att förklara som en karta, men att faktiskt känna tyngden av hur ens eget impulscentrum konfiskeras tror jag kräver en inre lyhördhet som inte går att ladda ner utifrån – och den blir en sorts mental immunitet mot systemets bedövning.
Många kan nicka bifallande åt teorin men så länge de inte upplever det existentiella skavet som ett outhärdligt lidande så saknas drivkraften att bryta med de invanda narrativen. För de flesta fungerar propagandan och den ekonomiska tryggheten som en effektiv ”smärtlindring” som gör att de aldrig behöver nå den kritiska punkt där insikt blir till handling. De väljer, medvetet eller omedvetet, att inte tycka att det är viktigt – helt enkelt för att priset för den absoluta friheten känns för högt i jämförelse med den relativa bekvämligheten i slaveriet.
————————————————–
Även om detta har varit en tung filosofisk och politisk presentation så sätter den fingret på varför den mentala hälsan i vår tid ofta känns så skör – vi lever i en ständig konflikt mellan biologisk spontanitet och ekonomisk nödvändighet.
Att behålla sin medvetenhet i en värld som premierar bedövning är en bedrift i sig.
Artikel publicerad 14 juli, 2026.