När Mikael Hendar i sin senaste debattartikel skriver om vänstern så handlar det om identitet. Han menar att vänstern måste enas om en gemensam identitet för att kunna gå framåt, man måste enas om ”vilken politisk identitet som ska vara den primära”, enligt hans egna ord. Men om man ska vara strikt materialistisk så är det inte din identitet som avgör om du är vänster eller inte, utan dina handlingar. En metallarbetare som röstar på Sverigedemokraterna, men som är fackligt aktiv och deltar i en strejk tillhör objektivt sett vänstern. På grund av sina handlingar, inte på grund av vad han eller hon röstar på. Det är alltså en viss skillnad mellan vad man känner som sin identitet och vad man verkligen är.
Vänsterbegreppet har förändrats ganska mycket under de senaste decennierna. Om man går så långt tillbaka i tiden som före andra världskriget så fanns det i stor sett ingen vänster utanför arbetarklassen. Det fanns några enstaka vänsterintellektuella akademiker som skrev i Clarté och andra radikala tidskrifter, men de var inte många. Ända sedan 1980-talet har arbetarklassen i Sverige blivit allt mindre intresserad av vänstern. Arbetarklassen har som bekant i allt större utsträckning gått till höger, bland annat till Sverigedemokraterna. Vänstern har tillika blivit allt mindre intresserad av arbetarklassen. Idag röstar omkring 10 procent av LO-medlemmarna på Vänsterpartiet.
Vänsterns materiella grund är inte längre arbetarklassen utan medelklassen. Vi har fått en medelklassvänster. Det här märks också i vänsterns tidningar. En tidning som Proletären skriver fortfarande om arbetare. Men i de stora vänstertidningarna ETC och Flamman lyser arbetarklassen med sin frånvaro. Inte ens när uppror blossar upp blir medelklassvänstern särskilt engagerad. När upprorsrörelsen bland undersköterskor och förskollärare nådde sin kulmen för några år sedan var intresset hos partitidningen Flamman ljummet. Jag följde det rätt noga eftersom rörelsen intresserade mig. Inte mycket skrevs och det som skrevs var ointressant. Inga analyser, inga politiska kommentarer, inga djuplodande intervjuer, inget spridande av kamperfarenheter.
Det har spekulerats mycket i varför arbetarklassen under de senaste decennierna gått till höger och inte till vänster. Efter varje riksdagsval har debattens vågor gått höga i vänstertidningar och på kultursidor. Men det är väl uppenbart; vänstern, det vill säga medelklassvänstern, driver inte de radikala arbetarnas frågor. När det efter Januariavtalet våren 2019 uppstod en kraftig kritik mot den socialdemokratiska politiken inom vissa fackförbund och LO-kretsar hade vänstern (läs Vänsterpartiet) inte förmåga att ena sig med kritikerna och driva dess frågor. När det likaledes för många år sedan uppstod en opinion inom fackliga kretsar och delar av det socialdemokratiska partiet mot vinster i välfärden lyckades Vänsterpartiet inte då heller utnyttja situationen, trots att man hade Nej till vinster i välfärden som huvudparoll.
Dåvarande partiordföranden Jonas Sjöstedt utropade sig patetiskt som segrare när hela frågan begravdes i en utredning. Den ensidiga inriktningen på parlamentarism har gjort Vänsterpartiet nästan oemottaglig för radikala strömningar inom fackföreningsrörelsen och revolter bland offentliganställda. Istället för att vända sig utåt har partiledningen vänt sig uppåt. Som ingen annan ledare för partiet har Nooshi Dadgostar fokuserat partiet mot regeringstaburetterna.
Att vänstern i huvudsak består av medelklass behöver inte betyda att läget är hopplöst. Under 1960- och 70-talen bestod vänstern framför allt av ungdomar. Vänsterns kritiker påstod att dessa nästan enbart kom från över- och medelklassen. De få undersökningar som gjorts och mina egna erfarenheter visar dock att inslaget av arbetarklass var förhållandevis stort. Många revolterande studenter kom från arbetarhem. Vi ska inte glömma att 1970-talet var ett strejkernas årtionde i Sverige. Decenniet inleddes med den stora gruvstrejken vintern 69/70. Vänstertidningarna var fyllda av arbetsplatsreportage och olika kampfrågor som rörde arbetarklassen. Men helt klart är att också delar av medelklassen nu kunde räknas till vänstern. Det var dock en medelklass som, till skillnad från idag, kände en stark solidaritet med arbetarklassen och som deltog i kampen på olika fronter, inte minst inom de antiimperialistiska rörelserna som växte enormt.
Min slutsats är att den politiska identiteten inte är det primära, som Hendar skriver, och ingenting man kan utgå ifrån i enhetsdiskussioner, utan det primära är de politiska sakfrågorna och det man är beredd att kämpa aktivt för. Hur ska då enheten gå till? Det finns goda exempel. Jag ska nämna två som jag själv har erfarenheter av. I vintras hade vi i Sundsvall en Palestinademonstration som samlade uppåt 100 deltagare. Många demonstranter var för mig okända, men jag kände också igen en hel del medlemmar i Kommunistiska partiet och trotskistiska organisationer. I demonstrationståget förekom dock inga organisationssymboler eller avvikande paroller. Ett fåtal gemensamma banderoller och talkörsparoller användes. Det var en veritabel enhetsaktion, sammankallad av en frontorganisation, Palestinagruppen i Sundsvall. Det här kanske inte låter så märkvärdigt. Men mina erfarenheter från enhetsdiskussioner under 1970- och 80-talen är att KP-are och trotskister då alltid krävde att få framhäva sina egna organisationer i alla sammanhang, vilket jag tyckte var en dålig politik. Så är det inte längre. Under 1990-talet och början av 2000-talet hade vi i Sundsvall i många år en enhetsdemonstration på 1 maj, kallad Enad vänster. Demonstrationerna arrangerades av en driftig kille som hade lyckats övertala Vänsterpartiet att inte ha partidemonstrationer. I tågen förekom inga partisymboler eller liknande. Man kunde samla stora delar av vänstern. Idag är dock partidemonstrationerna tyvärr tillbaka.
Artikel publicerad 18 september, 2026.