Trots det katastrofala kvalet i höstas lyckades svenska herrlandslaget ta sig till fotbolls-VM till slut. Men det ska nog ses som en tillfällig andningspaus snarare än som ett trendbrott. Erik Haking skriver om Reinfeldtfotbollens konsekvenser och striden om fotbollens själ.
Årets första nummer av Clarté har tema ”Fotbollsfrossa” och innehåller bland annat en komplett guide till vad som är värt att veta om respektive deltagarland under sommarens utskällda VM. Beställ ditt exemplar av numret och glöm inte bort att prenumerera.
Svenska herrlandslagets generande förlust hemma mot Kosovo i höstens VM-kval beseglade förbundskapten Jon Dahl Tomassons öde. Den danske tränaren – känd för sitt breda leende och fallenhet för managementfloskler – låg redan risigt till efter bortaförlusten mot samma motstånd då kosovanerna tilläts springa fria från halva plan medan svenska försvarare tafatt lunkade bredvid.
”Det lyser igenom att man inte är ett lag. Den nya generationen tänker mer på sig själva. Det saknar den viktigaste egenskapen – att samhandla med andra och att göra varandra bättre.”[i]
Gamle landslagsmittfältaren Anders Svensson sa det inte rätt ut men andan i hans kritik efter matchen handlade om att vi just bevittnat kulmen på Reinfeldtfotbollen i dubbel bemärkelse. Dels var det faktiskt Fredrik Reinfeldt som i egenskap av ordförande för Svenska fotbollsförbundet, i fallande led, hade anställt Tomasson. Dels utgjordes spelartruppen av den första generation som fostrats efter det definitiva brotten med den gamla folkrörelsefotbollen.
Enligt Svensson har fotbollsakademierna numera utformats med det enda syftet att producera spelare som går att sälja så dyrt som möjligt. Och köparna ”vill ha spelare som gör något spektakulärt”. Spelare som arbetar hårt och offrar sig för laget är däremot mindre attraktiva på marknaden. Svenssons poddkollega Jonas Dahlqvist menade att Sverige helt slutat utveckla kompetenta lagspelare och fotbollsjournalisten Erik Niva kopplade fiaskot rakt av till ”vilka ideal som premieras på skolgårdar och i lärosalar”. [ii]
Alla var rörande överens om vad som behövde göras på kort sikt: Tomasson och Reinfeldt måste bort!
När Tomasson anställdes två år tidigare hette det att danskens skulle ta Sverige in i den moderna fotbollen. På förbundet vädrade Reinfeldt ut den gamla sossepampodören och förde in en bris av Nya Moderaterna. Gunstlingen Andrea Möllerberg rekryterades som generalsekreterare och fick fria händer att gå loss med motorsågen mot bångstyriga medarbetare. De som överlevde utrensningen tvingades till underkastelse genom seminarium om ”färgenergier”.
Ropen på en av kursändring inom svensk fotboll vilade förvisso på visst folkligt mandat efter ett par år av tunna resultat. Redan kring millennieskiftet när gympamagistern Tommy Söderberg och hans buttre parhäst Lars Lagerbäck lotsade Sverige till mästerskap efter mästerskap knorrades det över deras kollektivistiska (läs: sossiga) fotbollsfilosofi som tvingade individualister som Pär Zetterberg och Fredrik Ljungberg att jobba hårt i försvarsspelet.
Som ny förbundskapten kom 2010, till fotbollsfolkets och -pressens initiala jubel, Erik Hamrén. Hamrén hade internationell (nåja, tränarmeriter från Norge och Danmark) flärd, en dyr halsduk och en filosofi som öppet vilade på uppfattningen att det var laget som måste underkasta sig stjärnspelarna, i stället för tvärtom. Medan Söderberg hånades för sin blödighet när han tvekade inför att byta ut Marcus Allbäck under VM 2002 eftersom han inte ville ”knäcka killen”, gjorde Hamrén processen kort med vänsterbacken Behrang Safari efter att ha hastat ett dåligt inkast i en kvalmatch.
Under Hamréns tid fick Zlatan Ibrahimovic fria tyglar, vilket märktes i den individuella statistiken. 40 av Ibrahimovics 62 landslagsmål kom under de fem åren med Hamrén vid rodret under Zlatans 22-åriga landslagskarriär. För laget gick det dock skakigare. I Hamréns första mästerskap var man utslaget redan efter två matcher och det andra lämnade man utan vare sig seger eller mål för egen maskin (ett irländskt självmål blev skörden under EM 2016).
Med Janne Andersson, som tog över efter Hamrén, var det lite mer tillbaka till grunderna. Ett organiserat försvar och anfallare som Marcus Berg och Ola Toivonen som inte tvekade inför att slita defensivt. Att bereda plats åt Zlatan Ibrahimovic behövdes aldrig eftersom denne avslutade landslagskarriären i samband med att Hamrén lämnade. Sin promenad genom spelartunneln efter förlusten i sista landskampen mot Belgien inkorporerade Zlatan med en sedan tidigare planerad reklamkampanj för Volvo.
Till sin framtoning var Andersson mer blue labour som försökte triangulera kritikerna på förhand genom att spela på sin förmenta folklighet. Andersson tryckte gärna på att han föredrog vanligt kaffe framför ”latte och sådan jävla skit” samt det viktiga i att spelarna sjöng nationalsången innan matcherna.
Resultaten var inledningsvis bra. Men bara några år senare luftades den återkommande kritiken även mot Anderssons lagbygge och ledarskap: Sverige påstods vara hopplöst omsprungna i konkurrensen och boven var som vanligt det kollektivistiska arvet som misslyckats ta vara på den nya generationen individuella stjärnor som Alexander Isak, Dejan Kulusevski, Viktor Gyökeres och Anthony Elanga.
In kom Jon Dahl Tomasson med ett tydligt uppdrag: Låt stjärnorna blomma! Begrav sossefotbollen en gång för alla!
Resultatet blev alltså jumboplatsen i en på förhand hanterbar VM-kvalgrupp. Tomassons monumentala fiasko var både ett pinsamt nederlag för Reinfeldfotbollen och en smärtsam påminnelse för deras påhejare om de faktiska orsakerna bakom att Sverige då och då faktiskt lyckats prestera på världsnivå.
När Sverige gick till EM-semifinal 1992 och tog VM-brons 1994 tvekade förbundskapten Tommy Svensson aldrig inför att framhålla hur framgångarna vilade på kollektivt, hårt arbete ”där man hjälper varandra och gör varandra bättre”, snarare om Tomas Brolins individuella briljans.
Under samma tid steg även Norge upp från ingenstans och rankades som ett av världens bästa landslag under förbundskapten Egil ”Drillo” Olsen. Drillo var gammal medlem i kommunistpartiet AKP (m-l) och utformade sin fotbollstaktik utifrån maoistiska principer om gerillakrigsföring. Drillo visste att Norge aldrig skulle kunna besegra större nationer i öppet spel. Däremot kunde man dra sig tillbaka i försvar och låta motståndarna hålla bollen, vagga in dom i falsk trygghet och sedan blixtsnabbt slå om till anfall när de blottade en svaghet. På så vis kvalade Norge in till två raka VM och slog Brasilien, England och Holland längs vägen.
Kritikerna kallade taktiken primitiv och ett hot mot fotbollen. Den norske författaren Dag Solstad, partikamrat med Drillo, höll med om att Drillos system absolut var ett hot mot den moderna fotbollen. Det vill säga ”inte mot fotbollen i sig, utan mot fotbollen som den försöker marknadsföra sig som ytterligare en vara på underhållningsmarknaden”.
Drillo själv lät helst resultaten tala för sig. När en norsk journalist inför en viktig match frågade vad som bekymrade honom mest svarade Drillo: ”nyliberalismens utbredning i Europa”. Efter att Drillo kastade in handduken missade Norge tolv av tretton mästerskap under bland annat högermannen Åge Hareides ledning.
Sveriges mer blandekonomiska försök att förena folkrörelsefotbollen med proffsfotbollen har av idrottshistorikern Torbjörn Andersson, beskrivits som ”en svensk fotbolls självvalda sonderweg”.[iii]
Amatörreglerna avskaffades först 1967 men som de flesta känner till fick utlandsproffsen lägligt nog tillstånd att vara med under VM på hemmaplan 1958. Och även om Malmö FF blev Sveriges första officiella proffsklubb 1989 använde sig klubbarna i praktiken redan av anställda heltidsproffs, som till exempel när Åtvidaberg ”värvade” landslagsstjärnorna Ralf Edström och Roland Sandberg genom att anställa dom hos storsponsorn Facit.
Går vi tillbaka ytterligare några decennier är det populärt att fnissa kring hur Nacka Skoglund köptes av AIK för en kostym eller hur Karl ”Köping” Gustafsson orsakade ramaskri genom att göra reklam för Jamaicabananer 1923. Men det tål också att påpekas att gentlemannaidealet och amatörismen till stor de var ett överklassfenomen för de som hade råd och möjlighet att avstå jobb och lön för att spela fotboll.
Det stämmer också, som ofta påpekats, att arbetarrörelsen inledningsvis ställde sig skeptiska till idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Socialdemokraten Axel Danielson dömde ut den redan i dess linda 1890: ”Sporten är ett surrogat för arbetet och bedrives därför av de samhällsklasser som icke arbeta. Därför skall den sociala revolutionen beteckna slutet även på sportens tidevarv, denna dekadansperiod för mänskligheten”. Tidningen Brand menade i en artikel 1913 att de arbetare som beträdde en fotbollsplan var ”uppenbara förrädare mot sin egen klass” och att publiken hörde hemma på dårhus.
Skepsisen kvarstod länge. ”Jag tvivlar på idrotten”, skrev Ivar Lo Johansson i en berömd pamflett från 1931. Men då hade redan klasskampen letat sig in i fotbollen. IK Sleipner uteslöt medlemmar som deltagit i strejkbryteri under storstrejken vilket fick borgerliga Norrköpings Tidningar att rasa mot dessa ”ynglingar hvilkas unga själar voro förpestade af ’klasshatet’ och togo sig före att blanda politik bland idrotten”.[iv] Även Eskilstunaklubben Verdandi vägrade spela derbyt mot IFK eftersom de senare mönstrade strejkbrytare på planen.
Kommunistiska AIF-föreningar, med den uttalade målsättningen att fostra arbetarungdomen till klassmedvetande genom idrotten, utmanade IFK-rörelsen som huvudsakligen utgjordes av studenter och kontorister. Svenska fotbollsförbundet svarade med att namnge pokalen efter den nazistiska greven Clarence von Rosen, ett namn som kvarstod ända fram till år 2000. Borgerlighetens oro inför de proletära inbrytningsförsöken ersattes så småningom med en taktik för att göra fotbollen till en arena för klassamarbete.
På läktarna förlorade högern dock snart greppet. Under trettiotalet organiserade stora protester mot matcher mot tyska lag. Nazisternas uppmaning till ”alla idrottsintresserade svenskar att ge sossar och bolsjeviker de svar de förtjäna på sitt försök att sammanblanda idrott och politik” vann inget större gehör. IFK Göteborgs planerade turné till Franco-Spanien 1946 fick avblåsas efter påtryckningar från supportrar.
Förbundets försök att hävda fotbollens ”opolitiska” hållning tog sig alltmer absurda uttryck. När svenska spelarna fick kritik för att ha gjort fascisthälsningen under en match mot Italien 1934 menade man att det snarare rört sig om en svensk ”hej svejs”-gest med armarna.
Landslagsfotbollen fick, precis som nationalismen i allmänhet, skapas ovanifrån. ”Att dra upp fotbollen ur den lokalpatriotiska myllan till en mer storslagen nationell utsiktspunkt var ett konfliktfyllt projekt som fotbollens maktelit tog sig an”, skriver Andersson. Svenska flaggan som varit intimt förknippad med en konservativ symbol blev mer folklig i och med landskampernas inträde, liksom den studentförknippade och pompösa ”Du gamla du fria”.
Inledande bakslag, som den än i dag ihågkomna pinsamma förlusten mot Japan i OS 1936 (”japaner, japaner, japaner”) fick sportjournalisten Rudolf ”R:et” Eklöw att helt döma ut svenskens förmåga i lagidrott eftersom ”vår ras passar bra mycket bättre för det enkelriktade och rätlinjiga än att ge sig i kast med mer komplicerade uppgifter”.
Men från 1940-talet och framåt utvecklades Sverige ändå till en fotbollsnation som fick in regelbundna smällar långt över sin viktklass. OS-guld 1948, VM-medaljer både 1950 och 1958. Klubbframgångar i Europa under 70, 80- och 90-talet.
I filmen Fotbollens sista proletärer om IFK Göteborgs 80-tal beskrivs UEFA-cuptiteln 1982 som ett direkt resultat av folkhempolitiken. Tränare Sven-Göran Erikssons taktik var ”svenska modellen översatt till fotboll” och Svennis släktskap med Tage Erlander – som står i viss kontrast till den senare Svennis som gärna gled runt i Armani flankerad av italienska modeller – understryks. Försvararen ”Röde Ruben” Svensson, som både under och efter fotbollslivet arbetade som fritidsledare, menade att fotbollen – och särskilt IFK Göteborgs modell – var vänster i sig själv eftersom ”det är laget som är det viktiga, individen kommer i andra hand”.
Filmen varvar klipp från Palmemordet till IFK Göteborgs förlust på straffar mot Barcelona i Europacupens semifinal samma vår som crescendot på den demokratiska socialismens sorti från världsscenen. Mittbacken Glenn Hysén, som på senare år kommit ut som sverigedemokrat, tillskriver även han solidariteten på planen den stora framgångsfaktorn och tillägger att han faktiskt berördes av Palmemordet ”även om man inte är så intresserad av politik”.
Om vi bortser från den tillrättalagda historieskrivningen – visst lät sossarna kronan flyta och Klas Eklund få fria händer redan innan skotten på Sveavägen och Camp Nou? – så är det som hänt med den internationella fotbollen sedan dess väldokumenterat. Den har ”genom en serie chockdoktriner gått från att vara lokalt rotad till att vara fullt globaliserad från att vara en rörelse i lokalsamhället till att klubbar ägas av nationalstater, oligarker eller riskkapitalister”, som Sportbladet-journalisten Simon Bank sammanfattat tiden.[v]
Bank menar att det förvisso inte saknas kritiska röster, men att dessa ”lider av en akut brist på systemkritik”. Inom media, till viss del bland spelare och inte definitivt inom supporterrörelsen skriks det återkommande om hur allt blivit ”vulgärt, platt och plast”. Men, ”det pratas nästan aldrig om varför.”
Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch har som vanligt visat sig stå på fel sida, inte bara om historien utan även om opinionen när han pekade bristen på kapital som svensk fotbolls stora problem. ”Tänk Djurgården ägt av Wallenberg och Sirius ägt av Emirates. Succé!”
Reinfeldtrevolutionen har varit försiktigare men verkat i samma internationella anda. Under valkampanjen för att bli ny ordförande i SvFF sade Reinfeld sig respektera 51-procentregeln, som säkerställer att medlemmarna alltid har majoritet i föreningen, och fotbollens förankring i ”Folkrörelsesverige”.
När han väl tillträtt lät det dock annorlunda. Exempelvis öppnade Reinfeldt för att, tvärtemot medlemmarnas beslut, ta det hårt kritiserade videogranskningssystemet VAR till Sverige i syfte att anpassa sig till internationell standard. Uttalandet togs som en fingervisning om att Reinfeldts ambitioner att runda demokratiskt fattade beslut när det passade.
Inom supporterrörelsen är man fortfarande enade – ”Nej till den moderna fotbollen! Bevara 51-procentregeln”. Men den ekonomiska verkligheten tränger på. Under 2025 satte Allsvenskan rekord i spelarförsäljningar med intäkter omkring en halv miljard. Nytt i denna tid är att det inte längre bara är storstjärnor som säljs utan även en hel del väldigt unga spelare som skeppas iväg på ren potential i märkligt upplagda affärer.
Allt förhandssnack 2026 om mitt AIK har till exempel handlat om vikten att ”förädla truppvärde” och ”öka försäljningsbara tillgångar”. I en supporterpodd hoppas man särskilt på att AIK ska bli bättre på att dammsuga marknaden på storvuxna mittbackar från Västafrika eftersom dessa visat sig särskilt lätta att sälja vidare, utan att fundera närmre på vilka historiska associationer resonemanget väcker. Malmö FF:s nya tränares beslut att bänka anfallstalangen Daniel Gudhjonsen i de inledande matcherna påstås redan ha kostat MFF 145 miljoner.
I en annan del av landskapet spirar nostalgipoddarna om den fotboll som en gång fanns innan kapitalet helt svalde den. En av dessa förbjuder samtalsämnen från tiden efter att Gianni Infantino tog över Fifa 2016.
Inga supportrar med självaktning förespråkar naturligtvis att saudiska konglomerat köper sig in i svensk fotboll och föraktet för styggelser som ”Red Bull Salzburg” är fortfarande utbrett. Till i år har Sveriges välorganiserade supporterrörelse också verkat för att få till årsmötesbeslut på att klubbarna behöver vara transparanta med övergångssummor och agentarvoden.
Samtidigt finns det de som avundsjukt sneglar åt vilka resurser man har att röra sig med i till exempel det genomprivatiserade Danmark. Där försöker det danska kapitalet nu, i jakt på nya marknader, även nästla sig in i Sverige genom att till exempel köpa sig in i FC Rosengårds herrlag i de lägre serierna. När det brittiska bolaget Cruz Football tog det som grönt ljus för att även köpa upp det framgångsrika damlaget svarade dock supporterklubben med att lägga ner sin verksamhet.
Nytillskott bland elitklubbarna med oklar ägarstruktur och mystisk bokföring som AFC Eskilstuna och södertäljeklubben Nordic United dyker upp medan klassiska föreningar kämpar med underskott och dalar genom seriesystemen. För ett par åt sedan tog Hammarby över IK Täby och gjorde om det till ett renodlat farmarlag, ”Hammarby Talang FF”.
Och så har vi då detta med talangutvecklingen – akademiverksamheterna – som Anders Svensson med flera ifrågasatt utformningen av. Den är omöjlig att särskilja från samhället i sig. Medan reinfeldtifieringen av samhället pågått har fotbollen samtidigt gått från utpräglad arbetarsport till en verksamhet för brommapojkar.
Klubbavgifterna har ökat drastiskt. Små, lokala föreningar dammsugs på talanger i låg ålder. Selektering av de bästa spelarna leder ofta till att mindre klubbar tvingas lägga ner både lag och hela årskullar. Samtidigt läggs ansvar på idrotten att även fixa sociala problem och hålla ungdomar borta från sämre aktiviteter. Förespråkarna menar att tidig elitsatsning ger de bästa bättre förutsättningar att utvecklas och således skapar framgångsrikare svenska fotbollsspelare på sikt men detta ifrågasätts av forskning som menar att breddidrottens fortlevande både ger bättre lag och spelare och låter så många som möjligt fortsätta spela.
Sportjournalisten Patrik Brenning menar att folkrörelseidrottens ”alla ska med” var framgångsreceptet bakom att Sverige en gång i tiden blev världsledande även i en traditionell överklassport som tennis. Utjämningspolitiken gav fler chansen att få tillgång till den exklusiva, dyra sporten. Tidig elitsatsning leder därmed till sämre urval på sikt. Likaså blir det omöjligt – både på grund av kostnaderna och på grund av tidsresurser – att hålla på med flera olika sporter samtidigt så länge som möjligt, vilket alltid lades fram som tipset för den som ville bli så bra som möjligt när Busters knattereportrar intervjuade storstjärnorna.
Brenning menar att det vi ser inom idrotten är samma krafter som upprätthåller klassamhället inom utbildning och arbete med dyra privatskolor och svågerpolitik. Och ”i en värld där företagare påstår att du kan köpa genvägar till idrottslig framgång är det svårt att komma lunkande med ’sosseidrottens’ gamla sanningar”. I stället har vi gjort jobbiga fotbollsmorsan och hockeyfarsan ”kunder på marknaden. Tänk en värre kombination?”[vii]
Spelarna/produkterna i akademierna är investeringar som förväntas ge avkastning. Man kan tycka att det är ett mindre problem när det, i dess översta skikt, rör sig om mångmiljonärer och – miljardärer men produktionen av spelare med profiten i centrum leder som överallt annars till att bytesvärdes sätter sig på bruksvärdet. Resultatet blir en standardisering av vilka egenskaper som premieras – fysiska såväl som mentala – som resulterat i att de enstaka stjärnorna blivit fler men laget sämre. Slutstationen har blivit, som Simon Bank skriver, ”en berättelse om samling av kapital, en galopperande ojämlikhet, en giftampull under tungan på idrottens urtanke”.
Märkligt nog har Sverige, som sedan 90-talet rusat mot toppen av alla nyliberala extremer från vinstdrivande skolor till privatiserad sjukvård och underleverantörförstörda tågnät, varit i princip ensamma om att lyckas stå emot och nästan utgöra det antikapitalistiska avant gardet i fotbollsvärlden.
Sverige är såklart inte, som sportjournalisten Noa Bachner menar, ett exempel på ett ”spegelvänt händelseförlopp” till utvecklingen.[viii] Även här blir spelarna miljonärer, om än inte i samma takt som utomlands. Även här drivs verksamheten av nedsipprande blodspengar från styckmordsschejker och bettingbolagintäkter. Även här döps idrottsplatserna av sponsorskäl om till ”Falcon Alkoholfri Arena”. (Kommunens utförsäljare satte dock marknadsanalyserna i halsen när varbergsprofilen Lasse Diding hotade med att köpa och döpa om Varbergs Bois hemmaplan till ”Leninstadion”).
Men sant är att Sverige till viss del lyckades undvika de värsta avarterna. Även här prasslade under 90-talets ekonomiska kontrarevolution riskkapitalister, baddräktsmoguler och porrkungar med sina sedelbuntar framför förbundspampar och klubbhöjdare (tidstypiskt nog i regel gamla sossar). Medan hockeysverige valde att ta emot pengarna och göra sig själva till åtlöje genom att döpa om klubbarna till Frölunda Indians och Sura Blue Hammers (Surahammars IF) organiserade fotbollssupportrarna sig och lyckades mota bort den fullständiga privatiseringen av sin sport genom nämnda 51-procentregeln.
Medlemmarna och fotbollspubliken har bevisligen varit nöjda. Visst har länder som till exempel Polen och Danmark kört om Sverige intäktsmässigt men samtidigt har de tappat publikmässigt. De subjektiva krafterna – i det här fallet supporterrörelsen – har varit starka nog att kraftigt kringskära de objektiva.
Men vill man göra upp med ”krisen i svensk fotboll” bör man fokusera bortom den tjattriga överbyggnaden. Det som framför allt har skett är att fotbollen blivit dyrare för familjer att låta barnen ägna sig åt. I städerna trängs ungdomslagen på ett tynande antal speldugliga planer. I norra Sverige är det i princip omöjligt att spela medan norska lag bortom polcirkeln skördar internationella framgångar. I stället har Sverige nästflest padelhallar och fjärde flest golfbanor i Europa.
Nu står vi här med ett Sverige i VM för första gången på åtta år. Men när hybrisen lagt sig efter landslagets dramatiska seger över Polen kan det vara dags att sätta den i kontext och, för att tala med Jan Myrdal, låta den historiska bakgrunden bli korrekt.
Sverige kvalade trots allt in genom den obegripliga lönndörr Fifa installerat där segrar i Nations League under hösten 2024 mot Azerbajdzjan, Estland och Slovakien gav en extrachans i till VM. Trots att Sverige inte tog en enda seger i det ordinarie VM-kvalet räckte det till slut alltså med att besegra ett skadedrabbat och -skjutet Ukraina på neutral mark i Spanien samt nämnda Polen i en match där Sverige knappast kan sägas ha dominerat matchbilden.
Det märks också i den internationella pressens ner skeptiska reaktioner på Sveriges avancemang som både har kretsat till att ifrågasätta Sveriges förmåga och det regelverk som tillåter att ett lag som endast vunnit två av åtta matcher ändå belönas med en VM-plats.
Under de svenska mediernas hastigt utblommade VM-feber verkar man även ha förträngt att Sverige innan detta misslyckats ta sig till Europamästerskapen för första gången på 26 år, trots att halva kontinenten numera får plats i turneringen. I VM-kvalet innan dess blev det förlust mot såväl Georgien som Grekland. Dessutom ramlade vi ner i C-divisionen i Nations League tack vare dubbla förluster mot Norge och Serbien. Resultaten för ungdomslandslagen har sett liknande ut.
VM-plats eller ej befinner vi oss fortfarande med en svensk landslagsfotboll som varit tydligt på nedgång under en tid, trots ett bättre spelarmaterial offensivt än på länge och särskilt i kontrast till de framgångar som skördats under betydligt sämre förutsättningar tidigare.
Problemen är strukturella – det vill säga politiska och visar sig på samhällets och fotbollens samtliga plan. Fredrik Reinfeldt fick sparken men Reinfeldtfotbollen har fått fäste. Om en annan fotboll ska vara möjlig måste den ryckas upp med rötterna.
Källor
[i] ”Anders Svensson: ’Därför är jag orolig för svensk fotboll’”. Studio Allsvenskan. 2025-10-15
[ii] ”Det måste ta ett slut”. Sportbladets VM-kval (podd). 2025-10-13
[iii] Andersson, Torbjörn, 2016. Spela fotboll bondjävlar! – en studie av svensk klubbkultur och lokal identitet från 1950 till 2000-talets början. Symposion
[iv] Andersson, Torbjörn, 2014. Kung fotboll – den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950.
[v] Bank, Simon, 2024. Vem dödade min fotboll. Forum
[vi] X. https://x.com/FredrikKopsch/status/1796607983364813080, 2024-05-31
[vii] Brenning, Patrik, 2024. Så vinner vi igen – att utveckla talanger och svensk idrott. Volante.
[viii] Bachner, Noa, 2023. Den sista utposten – En berättelse om svensk fotboll. Mondial
Artikel publicerad 14 april, 2026.