Låt oss börja i det allmänna. Problemet med alla former av föregiven demokrati som inte grundar sig i det liberala demokratibegreppets fri- och rättigheter, det vill säga som inte tillåter folk att organisera sig fritt och som inte tillåter ett fritt meningsutbyte (tryckfrihet, oberoende press, individuella fri- och rättigheter) är att demokratin förlorar allt reellt innehåll. Det blir en insändardemokrati, där de isolerade individerna ställs ensamma mot ett mäktigt byråkratiskt maskineri som sammanställer och kanaliserar individernas viljeyttringar på sina villkor. Än värre blir det om det finns ett ensamt ”ledande” politiskt parti, som påstås ha en enbart rådgivande funktion, men som i praktiken monopoliserar all organiserad opinionsbildning. Utan frihet att organisera sig är isolerade individer i praktiken maktlösa. De historiska erfarenheterna, från den ryska revolutionen och framåt, talar sitt tydliga språk.
Rosa Luxemburg var inget felfritt orakel – hon hade till exempel fel i den nationella frågan – men hennes kritik av den ryska revolutionen var profetisk:
”Med det politiska livets undertryckande i hela landet måste också livet i sovjeterna allt mera förlamas. Utan allmänna val, ohämmad press – och församlingsfrihet, fri meningskamp – utdör livet i varje offentlig institution, blir ett skenliv där byråkratin ensam förblir det aktiva elementet. Det offentliga livet somnar så småningom in, några dussin partiledare av outtömlig energi och gränslös idealism dirigerar och regerar …” (Den ryska revolutionen, s 62).
I den kommunistiska traditionen finns två slags argument för att införa politiska system som saknar flerpartisystem, friheten att organisera sig och andra liberala fri- och rättigheter. Det positiva argumentet hänvisar till en påstådd förekomst av högre och bättre former av folklig demokrati, rådsdemoktati, sovjeter och liknande, som sägs göra de ovannämnda företeelserna onödiga. Det argumentet har sina rötter i Lenins Staten och revolutionen, där det bygger på antagandet att staten under socialismen kommer att försvinna (”dö bort”) och politiken allt mer kommer att ersättas av administration. Det antagandet har visat sig vara felaktigt – klasser och klassmotsättningar fortsätter att finnas och bör därför ges sätt att uttrycka sig öppet i det politiska systemet för att det ska kunna sägas vara demokratiskt. Det negativa argumentet är enklare: man påstår sig inte ha råd med liberala fri- och rättigheter så länge hotet från den kapitalistiska omvärlden är överhängande. Det sista argumentet kan inte viftas bort, särskilt inte när det handlar om Kuba. Det kräver en konkret analys för att värderas. Men man måste komma ihåg att priset för att undertrycka de liberala fri- och rättigheterna under en längre tid brukar bli högt – politisk och ekonomisk förstelning och stagnation. Så här skriver Rosa Luxemburg om faran med att undertrycka politiska viljeyttringar och debatt under socialismen: ” .. det borgerliga klassväldet behövde ingen politisk skolning och fostran av folkets hela massa (……) För den proletära diktaturen är det livselementet, luften utan vilken den inte kan existera.” (Aa s 58). Och som hon hävdade i det avsnitt jag citerade i början: verklig politisk skolning förutsätter fri opinionsbildning genom oberoende press och diskussioner i fora som inte tillhandahålls och kontrolleras av staten. Fri distribution av partiorganet Granma, som de flesta kubaner enligt mina erfarenheter verkar låta ligga oläst, ger ingen politisk skolning att tala om. Jag tror inte heller på den medvetandehöjande effekten av de underdåniga intervjuer, där politiker och myndighetspersoner tillåts lägga ut texten i det oändliga, som kubansk television är fylld av. Mina kubanska vänner brukat titta på såporna (las novelas), sporten och eventuiellt på nyheterna. När det blir dags för en intervju slår man av, eller reser sig och gör något annt.
Den liberala demokratin och kapitalismen har levt i ett olyckligt äktenskap, där kapitalistklassen hela tiden har strävat efter att begränsa den liberala demokratin så mycket som möjligt. Den grad av folklig demokrati och inflytande som idag finns i många kapitalistiska stater är ett resultat av arbetarklassens kamp. Utvidgandet av den liberala demokratin har varit en förutsättning för andra framsteg och omvänt – bakslagen har gått hand i hand med och ofta möjliggjorts genom inskränkningar i de liberala fri- och rättigheterna. Det är således inget argument mot den liberala demokratin att påvisa hur inskränkt och illa fungerande den oftast är under kapitalismen. Det borde istället vara ett argument för att socialismen ska realisera den liberala demokratin fullt ut, ja kanske utvidga den genom att komplettera den med andra former. Jag har försökt formulera min syn på de här frågorna i en artikel i Clarté 2/18: Tre myter om proletariatets demokrati. Den som är intresserad kan läsa vidare där.
Det är emellertid inte med det negativa argumentet (hotet utirån nödvändiggör inskränkningar i demokratin) som Zoltan Tiroler försöker rättfärdiga det politiska systemet på Kuba, utan med argumentet att det skulle utgöra en ”högre” form av demokrati, som skulle göra de liberala friheterna onödiga. Det stämmer inte med mina begränsade erfarenheter av livet på Kuba, som däremot stämmer ganska väl med det första citatet från Rosa Luxemburg. Så länge man inte försöker bilda oberoende organisationer av något slag är det ganska högt i tak. Argsint och träffande kritik på sociala medier och av enskilda komiker på TV tillåts. Men det politiska intresset hos de flesta kubaner jag känner är – för att uttrycka det milt – lågt. Allt bestäms ju ändå ”där uppe”. Visserligen tycks ”de där uppe” fortfarande sätta befolkningens bästa i första rummet. Vilket är ovanligt i icke-demokratiska stater, men som stämmer bra med den lilla grupp ”ledare av outtömlig energi och gränslös idealism” som Rosa Luxemburg så träffande beskriver.
Det är, som sagt, möjligt att man kan rättfärdiga inskränkningarna i demokratin på Kuba med det akuta hotet från USA-imprialismen. Men då bör man kalla en spade för en spade och säga som det är – att det handlar om inskränkningar i demokratin. Själv ställer jag mig tvivlande till hållbarheten i det argumentet. Inskränkningarna har varat för länge och priset har troligen varit för högt. På 1960-talet inbjöd Fidel Castro den franske Kubavännen och agronomen René Dumont att besöka Kuba ett flertal gånger. På basis av sina erfarenheter skrev Dumont sedan två böcker, där han riktade stark kritik både mot det han ansåg vara en katastrofal kommandopolitik mot landets bönder och ett odemokratiskt politiskt system. Oavsett hur man ställer sig till delarna i Dumonts kritik, riktar den ljuset mot frågor som var och är avgörande för landets framtid. Men istället för att öppet diskutera kritiken förklarades Dumont vara en fiende och persona non grata och hans böcker förbjöds. Jag inbillar mig att Kuba skulle ha tjänat på att ta Dumonts kritik av åtminstone jordbrukspolitiken på allvar. Då hade man kanske sluppit sitta i ett läge ett halvt sekel senare där detta bördiga land fortfarande inte kan försörja sin egen befolkning.
Oavsett hur vi ser på det politiska systemet på Kuba gäller att kubanerna måste få bestämma sin framtid själva, utan inblandning från imperialismen eller andra yttre krafter. Det är inte minst ett villkor för att landet ska våga slå in på en experimentell reformpolitik. En politik som i den bästa av världar skulle kunna visa en väg ut ur den återvändsgränd socialismen som utvecklingsalternativ för fattiga länder har hamnat i efter Sovjetblockets sammanbrott och Kinas och Vietnams försök att förena statskapitalism och nyliberalism. Jag är övertygad om att kärnan i en sådan nyskapande politik måste vara jordbruket och en helt ny syn på landets bönder. Men det är en stor fråga som bör diskuteras i egen rätt och som jag ska återkomma till i ett annat inlägg.
René Dumont: Cuba socialisme et développement (Paris 1964). Eng. övers. Cuba Socialism and Development (New York 1970). Och Cuba et-il socialiste? (Paris 1970). Eng. övers. Is Cuba Socialist? (New York 1974).
——-
24 november 2020 kl 11:30 / Efter debatt om innehållet i denna artikel har vi nått en punkt där fortsatt diskussion inte lär leda till ytterligare fördjupning. Webbredaktionen låter artikelförfattaren få sista ordet och sätter därmed streck i diskussionen om denna artikel. Vi tackar för intresset!
Artikel publicerad 30 oktober, 2020.