Båda ståndpunkterna går helt i linje med amerikanska intressen. President Biden (allas kelgris) har uttryckligen låtit världen veta att han önskar ett regimskifte i Ryssland som resultat av det pågående kriget. Argumenten för ett preventivt erövringskrig med syfte att hindra massakrer och folkmord känns igen. När det påstådda serbiska folkmordet på Kosovoalbaner 1999 visade sig inte stämma ändrade hökarna i Washington (och alla deras eftersägare) sin argumentation: Något folkmord hade visserligen inte ägt rum men om inte Serbien hade bombats så skulle ett sådant folkmord ha skett. Även som försvar för insatserna mot Irak 2003 och Libyen 2011 användes liknande argument. I Irak hade visserligen inga ABC-stridsmedel hittats men Olle skulle motas i grind. Som ett av många fruktansvärda resultat av det kriget kan nämnas att det i Falujah föddes missbildade barn sedan den amerikanska armén där under attacken 2004 använt kemvapen. Men när Åsa Linderborg hävdade – det som vi nu alla anser vara en fullständigt självklar rättighet i Ukraina – irakiernas rätt att med våld försvara sig mot en ockupant, då blev hon inkallad till SVT och ställd inför något som liknade en tevesänd rättegång (just nu ordnar SVT NATO-debatter där bara förespråkare för NATO-medlemskap medverkar). Och tänk tanken att någon skulle ha förespråkat vapenhjälp till det irakiska motståndet. Denne någon skulle närmast ha betraktats som sinnessjuk. Så har hyckleriet, dubbelmoralen och rasismen letat sig in under skinnet också hos stora delar av den västerländska vänstern.
Och det är verkligen inte bara USA som innanför NATO är initiativtagare till aggressiv politik. Sådana initiativ tas också av andra medelstora NATO-medlemmar. I början på 1990-talet slog Tyskland sönder fredsinitiativet och dialogen mellan de olika befolkningsgrupperna i forna Jugoslavien genom att under pågående förhandlingar folkrättsvidrigt verka för ett erkännande av Kroatiens och Sloveniens självständighet. Och tjugo år senare erkände Frankrike på samma sätt rebellerna i Libyen som laglig regering. I båda fallen omintetgjordes därmed förhandlingslösningar.
Nu står vi endast dagar från en socialdemokratisk ansökan om NATO-medlemskap, alltså inte bara en uppslutning utan även en låsning till den politik som denna försvarsallians för. Ett beslut, som kommer få avgörande konsekvenser för kommande generationer, ska tas snabbt under rådande krigshysteri med det oerhört kortsiktiga skälet att slippa frågan under den fortsatta valrörelsen. Vad göra? Ut på gator och torg! Skriv insändare! Skriv eller ring till socialdemokratiska förtroendevalda och konfrontera dem med deras tidigare säkerhetspolitiska ställningstaganden!
Artikel publicerad 10 maj, 2022.