Men sen tar det stopp. Vad var det för ett val? Nästan hälften av dom röstberättigade röstade inte. Det är också mycket svårt att förstå vilken makt den församling som valdes egentligen har. Hur många av oss som röstade klarar av att reda ut maktförhållandena mellan EU-parlament, ministerrådet, EU-kommissionen, Europeiska centralbanken? Och hur mycket makt har dessa institutioner i förhållande till svensk riksdag och regering? Därtill gällde valet en organisation som har kapitalism och marknadsekonomi inskriven i grundläggande överenskommelser som Lissabonfördraget.
Så fungerar knappast ett folkstyre. EU-valet får drag av opinionsundersökning bland den välsituerade halvan av Sveriges befolkning – för det är i huvudsak dom som röstat. Klassklyftor (numera ofta omdöptatill integrationsproblem) förstärks och består. Europas roll som småkrånglig stödtrupp till en skakig USA-imperialism består. Samhällsstrukturen står orubbad, hur mycket än västern gick framåt (och sett till mandatfördelning är ju skillnaderna små mot förr). Marschen fortsätter mot klimatkatastrof, skenande ojämlikhet, undergrävda fri- och rättigheter fortsätter och i värsta fall imperialistiska omfördelningskrig.
Helt andra strider än EU-valkampenavgör framtiden. Det är ju ettsynnerligen banalt påstående om man ser till det internationella läget.Kan dom ryska invasionsstyrkorna förmås att lämna Ukraina? Kan det israeliska folkmordskriget i Gaza och Västbanksockupationen få ett slut? Ett ja-svar på sådana frågor är nödvändigt om respekten för internationell rätt, staters oberoende och FN skaupprätthållas, och världen inte bli ett slagfält för konflikter mellan små och stora imperialistmakter.
Kanske inte fullt lika banalt: ska inte kapitalismens elände fördjupas krävsfackliga segrar i dom pågående strejkerna i Sverige. Metall måste segra i Teslastrejken. Det handlar om den svenska modellen, men faktiskt lite mer. Tesla är en spjutspets i Europa för ett amerikanskt styrkeförhållande mellan arbete och kapital, det vill säga svaga fack, prekariatvillkor och stor ojämlikhet. Vårdförbundet måste segra i sjuksköterskestrejken. Det är nödvändigtför att svensk sjukvård inte ska slås sönder av personalkriser och bemanningsbolag.
(Inom parentes: Tänk om dessa arbetsmarknadskonflikter mediebevakades med samma tyngd som EU-valet! En halv timme på god sändningstid varje dag med stapeldiagram på antal strejktimmar, på-plats-reportage med strejkvakter, intervjuer med ansvariga av olika slag. Det skulle ge en rättvis bild av hur klasskampen faktiskt ter sig.)
Och till sist – vad avgör framtiden? På tisdag den 18 behandlar den svenska riksdagen DCA-avtalet. Lättvindigt säljer riksdagen ut resterna av Sveriges militära oberoende till USA. En del debattörer och åldrade, erfarna utrikespolitiker har vädjat om besinning – kan man nästan villkorslöst upplåta 17 militärbaser till USA utan omfattande diskussion? Borde det inte till och med folkomröstas? Nej, från dom styrande är här ungefär lika tyst som om strejkerna.
EU-valet må ha visat lite trevlig vänsterbris. Men det är krusningar på ytan över djupt reaktionära strömmar. Gör motstånd mot dom!
Artikel publicerad 14 juni, 2024.