Den stora roll som utlandsfinansierade icke-statliga organisationer spelar i Georgiens politik har lett landet in i en kronisk kris. Det senaste exemplet är den så kallade ”agentlagen”.
Det finns ett stort problem i Georgiens säregna politiska ekonomi. Problemet härrör från tiden före Rosenrevolutionen 2003. Mot slutet av den nu bortgångne presidenten Eduard Sjevardnadzes svaga och korrupta styre förde icke-statliga organisationer (så kallade NGO:er – Non Governmental Organizations) redan en högljudd närvaro i landets politiska liv. Efter flera år av turbulens och statlig kollaps tog en del georgier, fulla av ideer och övertygelser, tillfället i akt till att förespråka en omvandling av samhället. Allt som drevs av sociala entreprenörer snarare än breda gräsrotsrörelser upplevdes som fräscht och energifyllt. När den tidigare justitieministern Micheil Saakasjvili avsatte Sjevardnadze i Rosenrevolutionen, fylldes regeringsposterna snabbt av proffs från icke-statliga organisationer. Landet lämnades vidöppet för alla former av utlandsledda bistånds- och reformexperiment. De geopolitiska och materiella nettovinsterna påstods vida överväga alla eventuella nackdelar.
På detta följde ett konstant flöde av utländskt bistånd och bilaterala program. Världsbanken, FN-organ, internationella biståndsgrupper och även privata västerländska filantroper öppnade välbemannade kontor i Tbilisi. Men för att spendera sina pengar, genomföra sina projekt och kunna kryssa i rutan ”konsultation och samarbete med samhället”, behövde de ta hjälp av lokala icke-statliga organisationer. Efterfrågan skapar utbud och i dag är fler än 25 000 icke-statliga organisationer registrerade i Georgien. Enligt georgiska myndigheter kommer 90 procent av deras finansiering från utlandet, men siffran döljer att den stora majoriteten av georgiska icke-statliga organisationer inte har någon lokal finansiering alls. De skulle förmodligen tycka att själva tanken att be lokalbefolkningen om pengar är absurd, och även om de skulle försöka skulle de knappast vinna det georgiska folkets stöd.
Utländska biståndsorgan och deras lokala icke-statliga entreprenörer koloniserar sedan länge de flesta områdena inom georgisk offentlig politik och inom tjänstesektorn för utbildning, hälsovård, domstolar, landsbygdsutveckling, infrastruktur, och så vidare. I praktiken ser det ut ungefär så här: en stor biståndsbyrå eller en internationell långivare, till exempel USAID, EU-kommissionen eller Världsbanken, har kommit på en ny modell för reformer av utbildningsväsendet som man nu planerar att genomföra inte bara i Georgien, utan oftast i flera andra länder samtidigt. För att upprätthålla en fasad av att man är förankrad i samhället anlitar biståndsorganen georgiska icke-statliga organisationer som ska utföra det dagliga fotarbetet; introducera den nya modellen för tjänstemän, skolor och lärare, och träna dem i de nya färdigheter de förmodas behöva. Men ingen frågar lärarna, föräldrarna och eleverna – eller för den delen väljarna i stort – vad de behöver, vill ha eller hur de skulle vilja förbättra saker och ting. Invånarna lämnas därhän; de känner sig åsidosatta, ignorerade, förminskade – och inte minst otillräckliga när de misslyckas med att uppnå de mål som all denna utbildning var tänkt att leda till.
De georgiska icke-statliga organisationerna, som får bidrag för att utföra detta arbete, kan vara lokala, men de har avsevärd makt över den georgiska befolkningen. Denna makt kommer från tillgången till västerländska ambassader och resurser och vilar på offentlig legitimitet snarare än på gräsrotsstöd. I en fungerande demokrati väljer folket lagstiftare och verkställande makt som ska tjäna dem och representera deras intressen. I Georgien får icke-valda, icke-statliga organisationer sitt mandat från internationella organ, som upprättar och betalar för att genomföra att-göra-listor över politiska reformer. Lokala icke-statliga organisationer saknar incitament att överväga vilka konsekvenser de projekt de genomför får, eftersom de inte är ansvariga inför medborgarna.
Detta har inneburit en urholkning av georgiska medborgares handlingsfrihet och landets suveränitet och demokrati. Men lagförslaget om ”utländskt inflytande”, som för andra året i rad lagts fram av den georgiska regeringen, kommer inte att lösa just detta enorma problem, som är så centralt för Georgiens politiska ekonomi. Förslaget är inte ens avsett att lösa problemet. Den georgiska regeringen bryr sig egentligen inte om Georgiens suveränitet, och det gör inte heller de utländska donatorerna, biståndsorganisationerna eller den georgiska NGO-eliten.
Partiet ”Georgisk dröm”, som suttit vid makten sedan 2012, har inte för avsikt att utrota den utländska finansieringen i den georgiska politiken. Tvärtom är de helt nöjda med ett fortsatt flöde av utländska biståndsmedel, och även med hur spelet mellan donatorer och icke-statliga organisationer producerar politik och (något slags) tjänster. Georgisk politik må vara ökänt polariserad men ”Georgisk dröm” och de flesta av oppositionspartierna är anmärkningsvärt eniga om denna ideologi. De tror alla på teknokratisk, nyliberal, avpolitiserad styrning, där politik utformas av (utländska) experter utifrån förment objektiva data och tekniker. Ju fler offentliga tjänster som kan överlåtas till marknaden, desto bättre.
Detta illustreras av den så kallade Frihetsstadgan, en milstolpe till lagstiftning som förbjuder skattehöjningar och progressiv beskattning och begränsar de statliga utgifterna till 30 procent av BNP. Den antogs av Saakasjvili och har på tolv år inte upphävts av regeringen. Transparency International Georgia (den mest oförsonliga av de partiska icke-statliga organisationerna som leder protesterna mot ”Georgisk dröm”) har också kämpat för att behålla den. Georgiens olika politiska grupperingar kan slåss med näbbar och klor om vem som ska styra landet, men sedan styr de alla på samma sätt.
Den fortsatta outsourcingen av policyskapande, styrning och tjänster till utländska biståndsgivare och lokala icke-statliga organisationer omhuldas de ledande kadrerna i ”Georgisk dröm”. Många av dessa har studerat i väst (vanligtvis juridik eller offentlig förvaltning) med västerländska stipendier och de började sina karriärer på FN-kontor, bilaterala biståndsorgan och – ja – lokala icke-statliga organisationer. De rekryteras från NGO-sektorn, som fungerar som den största sociala språngbrädan över till medelklassen (mer exakt, de översta tio procenten). Meritförteckningarna hos ledarna för ”Georgisk dröms” är ungefär desamma som hos deras hårdaste motståndare i den utlandsfinansierade NGO-sektorn.
I det här systemet är det sällan man hittar någon som verkligen bryr sig om människorna och deras välbefinnande. Det lokala NGO-landskapet är en djupt konkurrensutsatt sektor som främjar skarpa armbågar, framhållande av den egna personen och dubbelarbete snarare än samarbete – och än mindre solidaritet. För många i branschen utgör arbetet i en icke-statlig organisation ett snabbspår till höga inkomster, förmåner som utlandsresor och ambassadmottagningar, och en inträdesbiljett till eliten.
Om ”Georgisk dröm” nu är sådana förespråkare för en teknokratisk, avpolitiserad och donatorsdriven styrning och för upprätthållandet av den stora, utlandsfinansierade icke-statliga sektorn, varför skulle partiet då riskera protester på hemmaplan och påtryckningar från EU och USA genom att godkänna en så kallad ”utländsk agent”-lag?
Ovanpå det centrala problemet i Georgiens politiska ekonomi återfinns ett annat, mycket mer begränsat problem, som är ett stort irritationsmoment för ”Georgisk dröm”: En liten men mäktig klick av icke-statliga organisationer med årliga budgetar på upp till miljoner dollar eller euro från utländska donatorer använder sin position för att oblygt engagera sig i partipolitiken. Flera av dessa står nära oppositionen. Under fem års tid har dessa underkänt regeringens legitimitet och krävt att den ska avsättas. Och man har inte enbart stöttat oppositionen under valrörelser, vilket i sig går emot de röda gränserna för vad icke-statliga organisationer, särskilt när de finansieras av främmande stater, får göra. De agiterar även för ett revolutionärt maktskifte utanför de demokratiska och institutionella processerna. Tidigare krävde de att själva bli satta till makten i form av en teknokratregering, men eftersom ingen (särskilt inte den georgiska väljarkåren) nappade på erbjudandet, har de nu vågat sig på gatuprotester, och stormat parlamentet och regeringsbyggnader. Därtill utövar de påtryckningar gentemot EU och USA för att dessa ska genomföra sanktioner mot ledare för ”Georgisk dröm” eller belägga dem med reseförbud.
Den georgiska ”utländsk agent”-lagen, som först lades fram våren 2023 och i sin senaste version döpts om till ”lagen om utländskt inflytande”, riktar specifikt in sig på detta kluster av extremt partiska, välfinansierade icke-statliga organisationer. Det finns många teorier, vissa mer barocka än andra, till varför ”Georgisk dröm” lade fram detta lagförslag igen ett år efter att det första försöket misslyckats. En är att ”Georgisk dröm” den här gången förväntar sig vinst, helt enkelt eftersom de anser att motståndet är svagt. Ett annat skäl, som ”Georgisk dröm” själva för fram, är att regeringen under det senaste året har försökt komma överens med västerländska ambassader och bidragsgivare om att de inte längre skulle finansiera dessa partiska icke-statliga organisationer eller åtminstone begränsa deras inblandning genom att själva reglera sin verksamhet. Men detta avvisades av ett antal viktiga bidragsgivare. Bakom stängda dörrar erkänner västerländska diplomater att beteendet hos de partiska icke-statliga organisationer som de finansierar överskrider flera politisk-etiska gränser och att något borde göras åt det. Men när de pressas på vad de faktiskt tänker göra, blir de snarstuckna.
Och hur påverkas det georgiska civilsamhället av en sådan här lag? Utan tvekan negativt. Alla icke-statliga organisationer som får utländsk finansiering skulle mötas av ökad granskning och misstänksamhet, och de skulle behöva utföra ytterligare administrativa uppgifter. Värre konsekvenser, som böter, skulle också kunna bli verklighet. De icke-statliga organisationer som hållit sig långt borta från partipolitiskt engagemang, och som försökt arbeta uppdragsdrivet i stället för donatorsdrivet samt utövat äkta solidaritet och respekterat medborgarnas vilja, kommer att drabbas av en politik som inte varit riktad mot dem. Dessutom skulle lagen innebära att icke-statliga organisationer utsätts för en finansiell insyn som företagssektorn inte underställs. Den här lagen kommer inte att återupprätta det georgiska folkets suveränitet, och inte heller på något meningsfullt sätt återupprätta medborgarnas makt över beslutsfattandet. Dessutom kommer lagen förmodligen inte heller att punktera de uppsvällda, partiska icke-statliga organisationerna eller förändra deras beteende. ”Lagen om utländskt inflytande” är inte bara ett trubbigt verktyg, utan även ett dåligt verktyg.
Den frenetiska och falskt patriotiska retoriken från både regeringen och oppositionen motsägs av hur lite båda sidor faktiskt har att erbjuda den vanlige georgiske medborgaren. När en av den här artikelns författare träffade några medlemmar i ett sjuksköterskefack var stämningen en av oberördhet i ljuset av regeringens våldsamma retorik och känsla av kris. De här kvinnorna var upptagna av sitt arbete, av konflikter med sina chefer och med hälsoministern. De uttryckte snarare oro över hur lokala myndigheter långsamt förstörde deras klinik, ett av få offentliga sjukhus som i dag finns kvar. De försökte snarare begripa hur det kommer sig att internationella donatorer och långivare, i nära samarbete med regeringen, förändrar deras samhällen och deras försörjning utan att informera dem, än mindre fråga dem om vad de skulle vilja se gjort.
Varför skulle Världsbanken återuppbygga en avdelning på vårt sjukhus? Vårt sjukhus hade förmodligen budget för att göra detta på egen hand. Men nu vet vi inte vad som blev av de där pengarna. Vi får inte veta hur man använder medlen eller fattar besluten. När de behövde oss under covid kallades vi oersättliga. Nu är vi utbytbara.
Under det senaste mötet visade de fackligt organiserade medlemmarna svagt intresse för ”lagen om utländskt inflytande” och ville inte att facket skulle ta ställning till förslaget. De var glada över att höra att fackliga aktivister varken skulle gå med i protesterna mot lagen eller stödja dess antagande. De hade hört rykten om att det var en rysk lag och bestämde sig för att undersöka saken och fann till sin lättnad att detta inte stämde.
När detta skrivs har krisen tagit en våldsam vändning. Kravallpoliser använder vattenkanoner, pepparsprej och våld mot regeringskritiska demonstranter i Tbilisi. Bilder på blåmärken och blodsprängda ögon svämmar över i sociala medier. Det politiska klimatet och det offentliga samtalet har sjunkit till nya bottennivåer, och det säger en del. Georgiens offentliga samtalstorg översvämmas av lögner, hysteri och manipulation. Och det här leder också Georgien längre bort från möjligheten att återskapa demokratin, och att bygga grunden för en progressiv politik. Det finns en allmän känsla, som uttrycks av en eftertänksam och nedstämd georgisk observatör: ”vilken väg vi än går är ett steg tillbaka”.
Hur frustrerande och beklagligt det än kan vara, måste vi skärskåda de här manipulativa lögnerna, så att vi kan påbörja arbetet med att återupprätta en rationell dialog. Det är förfärligt att se utländska bidragsgivare, som utan att blinka, tillrättavisande berättar för det georgiska folket att det inte existerar något utländskt inflytande kopplat till utländska pengar, att donatorer bara vill främja ett ”pulserande civilsamhälle” och aldrig någonsin skulle drömma om att tala om för icke-statliga organisationer vad de borde göra. Alla som över huvud taget är bekanta med hur icke-statliga organisationer ansöker och konkurrerar om bidrag vet att donatorer ställer upp mycket specifika regler för vilka typer av organisationer, vilken typ av arbete och vilken typ av ärenden de kommer att överväga att finansiera, och detta är innan oskrivna regler och dolda fördomar avgör urvalet av bidragstagare.
Georgiska aktivister vet alltför väl vad som förväntas av dem och vilka beteenden som bestraffas eller belönas. Att kritisera regeringen på Facebook kommer att ge fler bidrag än att vara ute i samhället och hjälpa människor. För endast ett par år sedan, när västerländska donatorer fortfarande ansåg att ”Georgisk dröm” utgjorde en viktig samarbetspartner, sa de åt georgiska aktivister att sluta kritisera partiet. Nu vill de i stället tvärtom att aktivisterna ska uttala sig mot ”Georgisk dröm”. Donatorerna övervakar till och med aktivisters konton på sociala medier – och att posta fel saker kan få problematiska konsekvenser.
Det högljudda upprepandet av öknamnet ”rysk lag” är en annan cynisk manipulation som på liberalt maner sprids vitt och brett av georgiska aktivister, oppositionspolitiker och även västerländska tjänstemän. Vi får veta att lagförslaget är kopierat från Kreml (faktakontroll: Det är det inte.) och att det kommer att förvandla Georgien till Ryssland och/eller leda landet bort från hoppet om europeisk integration. Men den här lagen är ett symptom på specifika och unika georgiska politiska realiteter. Georgien 2024 är inte Ryssland 2012 (vilket var året då Ryssland antog sin lag om utländska agenter). Varken politiskt, när det gäller dess internationella allianser, eller när det gäller demokratin och rättsstatsprincipen – och absolut inte när det gäller den roll som spelas av icke-statliga organisationer. Syftet med Rysslands lag om ”utländska agenter” har inga likheter med det georgiska lagförslaget.
Än mer absurda är anklagelserna om att ”Georgisk dröm” och dess grundare, miljardären Bidzina Ivanisjvili, är ryska marionetter i Kremls ficka, och att de lagt fram denna lag för att Putin sagt åt dem att göra det. Med samma logik måste Putin också ha instruerat ”Georgisk dröm” att i över ett årtionde sträva efter EU-integration och att skriva in den euro-atlantiska integrationen i konstitutionen samt att få högre poäng än andra kandidater när det kommer till reformer i syfte att främja EU-kandidatstatus. Men den återkommande upprördheten över en ”rysk lag” spelar bara på den georgiska allmänhetens rädsla och förbittring, liksom på Georgiens västerländska partners geopolitiskt fixa ideer.
Det farligaste och mest cyniska i det hela är dock att vissa kopplar samman den här lagen med Georgiens process för att ansluta sig till EU. Västerländska observatörer långt bort rörs till tårar över hur georgierna står upp för sitt ”livskraftiga civilsamhälle”. Men demonstranterna på marken är tydliga med att de inte är ute på gatorna i syfte att försvara icke-statliga organisationer, och att de faktiskt inte bryr sig så mycket om dem. Det här är ett perspektiv som underbyggs av åratal av undersökningar vilka har påvisat det georgiska folkets låga förtroende för icke-statliga organisationer. I stället går människor ut på gatorna för att de har fått höra att det som nu sker är ett avgörande ögonblick när det kommer till Georgiens framtid i EU.
Georgiens strävan efter EU-medlemskap är den känsligaste av alla frågor i georgisk politik och kultur. Efter tre årtionden av postsovjetisk utarmning, förkortade liv, smärta och trauma, kronisk stress, osäkerhet och förnedring, har iden om EU-medlemskap för många georgier blivit ett eskatologiskt projekt. Det representerar löftet om frälsning efter en lång och orättvis tillvaro av lidande och uppoffring. EU står inte bara för att drömmar – om materiellt välbefinnande, säkerhet, värdighet, bekvämlighet – kommer att gå i uppfyllelse, utan även för en uppfattning om georgiernas inneboende ”europeiskhet”, deras särskilda utvaldhet, deras kulturella överlägsenhet i jämförelse med sina ”asiatiska” grannar.
Men många georgier som demonstrerar på gatorna med sina EU-flaggor har mindre metafysiska och i stället mer jordnära bekymmer. Enligt de senaste undersökningarna är möjligheten att kunna emigrera georgiernas främsta anledning till att vilja gå med i EU. Faktum är att bara under 2021 och 2022 lämnade mer än fem procent av befolkningen Georgien. De flesta av dem hamnade i en usel skuggarbetsmarknad i Europa.
Men oavsett om det handlar om andlig återupprättelse eller om knappa materiella möjligheter, representerar utsikterna till EU-medlemskap något existentiellt för georgier. Detta har gjort det möjligt för oppositionen och dess partianställda ombud inom icke-statliga organisationer samt deras västerländska donatorer att omvandla problemen med ”utländskt inflytande” till en desperat, episk kamp för georgiernas ljusa framtid. Det värsta och mest oansvariga är att EU-tjänstemän har anslutit sig till oppositionens agitation och påstått att ”lagen om utländskt inflytande” är oförenlig med ”EU:s normer och värderingar”.
”Normer och värderingar” är bekvämt vaga begrepp, till skillnad från faktiska EU-lagar, som inte förbjuder reglering av finansiering av icke-statliga organisationer. Senast har en talesperson för EU uttalat sig och sagt att antagandet av lagförslaget skulle strida mot EU:s ”värderingar och förväntningar”. Den förment objektiva och meritokratiska EU-anslutningsprocessen har blivit godtycklig och besvärlig.
Att EU-tjänstemän hotar att försvåra Georgiens anslutningsprocess framstår som en rätt olämplig sorts utpressning. Om en regering har börjat se med misstänksamhet på utländska bidragsgivares motiv för att finansiera extremt partiska icke-statliga organisationer kommer den misstänksamheten bara underblåsas av att de här eskalerande hoten och kraven på att fortsatt tillåta finansieringen. Under sådana här omständigheter – med hårdnande fronter och ett manipulerande av människors existentiella rädslor – blir en saklig debatt om de sedan årtionden kända problem som har lett fram till det här lagförslaget, och om lagens effektivitet och lämplighet, inte längre möjlig.
Artikel publicerad 20 november, 2024.